kokobell skrev 2013-12-13 20:07:31 följande:
hoppsan hejsan sa lilltjejen i måndags och ba ville ut! jag är mamma! hon var beräknad till första januari (jag hade svårt att bestämma mig för vilket forum jag skulle "tillhöra" här!) så lite tidig men det har gått bra.
förlossningen gick fort, sju timmar från första värken och vattenavgång (fast det gick lite i omgångar) och jag orkar inte riktigt tänka på den, inte för att den var jobbig utan bara för att det är så mycket mycket som är nytt... men jag vill skriva lite om det här med att spricka. jag var rädd för det, och jag sprack, men det känns helt okej och jag tycker det är viktigt att dela med mig av till er andra förstfödingar!
ryggmärgsbedövning hade tagit väldigt bra på mig (TACK GUD FÖR EPIDURALEN) och jag fick nån extra injektion för spinetaggar någonting för bäckenets skull... så kanske var det därför jag inte märkte att jag sprack, men nog har man sina aningar i och med att det ju oundvikligen gör väldigt ont att trycka ut även min tjejs lilla huvud. det känns nog som att man spricker även om man inte gör det. jag hade dessutom en tvärvägg i slidan som var tjock och härlig, stog där och hindrade huvudet från att komma ut. den brast kan jag säga, trots att en barnmorska höll den åt sidan så huvudet skulle kunna gå runt, och jag saknar den inte. kände inte heller när den brast.
när lillan låg på magen började undersökningen, och jag har brustit i grad två ner till mellangården. jag förstog inte riktigt vad som hände här, lillan skrek inte så maken och en barnmorska gick iväg med henne (hon behövde bara syrgasmask och sen blev hon som en riktig bebis) och jag var allra mest chockad över att det var över! De undersökte min mage grundligt från insidan vilket mest kittlade, vid ett tillfälle stog en barnmorska och tryckte med båda händerna på magen och så kände jag hur någonting liksom plaskade ut mellan benen och hur läkare och barnmorskor flyttade på sig från där jag låg. Då hade jag kommit igång med lustgasen igen så jag skrattade rakt ut åt den här synen, och det var väldigt skönt att få skratta! De bökade i mig i krökar jag inte visste att jag hade, men jag kände mig väldigt trygg och de lät mig fortsätta andas lustgasen. Det gjorde inte ont, bara en lustig känsla. Framför allt hjälpte den mig under förlossningen att andas i takt, så jag inte jagade upp mig, och kunde fokusera på just andetag och lite mindre på smärtan. Men tydligen ska den ha egens märtlindrande effekt också?
Vid det här laget hade lillan kommit tillbaka till min mage så det var en barmorska som höll i masken åt mig, men hon var så nyfiken på vad som hände down there så hon lät masken liksom ligga kvar hela tiden. Det var lite läskigt, men jag hade nog kunnat få makens uppmärksamhet om jag hade velat. I stället bestämde jag mig för att bli hög, va fan är man på sjukhus kan man väl få passa på, och tänkte "det är jag värd!!". Läkaren som undersökte mig såg inte alldeles road ut när jag utropade "jag är SÅ HÖG!" och fnittrade vilt när undersökningen var klar. Jag hade hoppats att de redan hade hunnit sy men så var det inte. Jag fick en slags lokal bedövning inför syandet, och fortsatte att andas med lustgasen. Det var bara de allra sista stygnen som jag eg kände av, det sved till lite men det var det värt. Det var ju det absolut sista av förlossningsarbetet! Jag kom bra överrens med alla som hjälpte till, barnmorskor och läkare, det var en läkarstudent med (de frågade om lov) och hon var också helt okej, satt med och tittade när de sydde och pratade med mig mellan värkar och efteråt å så. Det är nog mycket tack vare lustgasen som jag fortfarande kan se det komiska i synen av koncentrerade människor som pekar och funderar mellan mina ben, man hade ju också kunnat känna visst obehag av att vara nån slags bioduk... Jag försökte se det som "vaginalyft" och plastikkirurgi på spa, det hjälpte också. Men allra mest hjälpte ju att förlossningsarbetet var över.
Jag önskar alla en god och trygg upplevelser av sina förlossningar, det har både vi och våra bebisar rätt till!!!
Imorgon ska vi på återbesök till barnläkaren för att dubbelkolla att lillan växer som hon ska, räknas som prematur, och det är nervöst och spännande med barnvagn på buss för första gången... Och liksom, amma ute bland folk kanske?!
Stort grattis till lilla tjejen :) vad vägde hon hur lång är hon ? Lägg gärna upp en bild om du vill..vi är alla så sugna nu på bebis !!
Någon där ute som är nyplussad och vill följas åt lite? Hur mår ni? 
Vill JÄTTEGÄRNA prata med fler som nyligen plussat! Känner mig så ensam 
