Att komma över omöjlig kärlek

I så fall vet du vart vi kysstes för första gången

Som jag ser det så är det bara sorg som behöver komma ut, inte att jag trånar. Sorg över att sagan inte fick ett lyckligt slut. Sorg över att personer blev sårade. Sorg över att tidpunkten var fel. Sorg över att jag inte kunde göra henne till nr 1.

Min älskarinna hade garanterat resonerat precis som du. Alltså sagt, stå för ditt beslut rakt in i kaklet. Blev så överrumplad när hon bröt med sin man, då blev det helt plötsligt bara jag som bedrog min fru. Gjorde att jag kände mig ännu mer rutten. Först var vi två om att ljuga och bedra och helt plötsligt var det bara jag som gjorde det. Lättare sagt än gjort att sluta upp med att tänka på det som varit men det är att blicka framåt och reparera är det som gäller, men tyvärr kommer tankarna ikapp hela tiden.

Som sagt, du resonerar så likt min fd älskare. Det är nästan kusligt.

Du skriver att du känner sorg över att du inte kunde göra din fd älskarinna till nr 1. Men sanningen är ju att du inte ville. Du har inte varit passiv i detta, utan synnerligen aktiv. Du valde att ha henne som älskarinna, dvs som nr 2. Du hade ju kunnat välja annorlunda när du fick känslor för henne, eller hur! T.ex. att INTE gå in i en otrohetsaffär, eller att lämna hustrun. Det var ditt eget val. Skyll inte på någon annan.

Jag har varit beredd att lämna hela tiden annars skulle jag dragit mig ur tidigare. Jag har varit beredd att lämna från dag ett och är fortfarande beredd att lämna när jag kört in i kaklet. Jag har kört in i kaklet många gånger under den här resan. Det började med ett uppdämt behov av sex men slutade i kärlek som det verkar göra i många fall. Ser heller inte att jag skyller på någon för att det blev som det blev. Jag har bara mig själv att skylla att jag sitter här nu och beklagar mig delvis. Fast jag beklagar mig egentligen inte utan försöker bara sympatisera med TS genom att berätta min historia sedan kanske det låter som jag beklagar mig eller trånar efter en kärlek som inte finns längre. Min historia kanske kan ge henne någon infallsvinkel som hon inte sett innan. 

Visst var det jag som pushade min fd älskarinna in i armarna på en annan man så jag kan inte beklaga mig över det heller, men jag tycker det är lite märkligt att hon direkt springer till en ny och låtsas som ingenting har hänt. Det var nog den egenskapen som jag gillade minst hos henne, den här lite hårda, kalla och beräknande ytan som hon kunde plocka fram när hon behövde skydda sig. Jag fick ju se sidor hos henne som inte var fullt så glamorösa och tillika fick hon se sidor hos mig som jag inte är stolt över. Kan eventuellt vara en av de saker som gjorde att jag inte tog steget exakt när hon ville. Fast till skillnad mot frun så kunde vi alltid reda ut det snabbt om vi inte hade samma åsikt i någon fråga och det ser jag som en otrolig styrka i ett förhållande.

Bra att du tar ansvar för dina val. Jag vet ju inte hur du känner och tänker, kan ju bara läsa vad du skriver. Och dina ord har i många fall en passiv ton, som om du inte aktivt varit en del i del hela. Det är därför jag poängterar det.

Det är jättebra att du ger din bild och berättar din historia. Det ger ett nytt perspektiv på problemet, som många av oss i tråden har varit i, på olika sätt. Det är just det som är styrkan med forum som detta: att vilt främmande människor kan berätta sina historier och på så sätt får vi alla lite nya infallsvinklar och perspektiv.

Vad som står fullständigt klart är ju att otrohet är, förhållandevis, lätt att hamna i (Fool kommer inte hålla med mig här) men otroligt svårt att ta sig ur - rent känslomässigt (om man blivit kär).

Jag vill bara ge min bild av vad som nog krävs för att man ska kunna lägga den omöjliga kärleken bakom sig. Det går, och man kan bli lycklig igen med någon annan.      

Jodå jag håller med dig , har tom skrivit om det många ggr , har full förståelse för varför folk trillar dit och att det kan vara oerhört svårt att ta sig ur , förälskelser liknar på många sätt ett drogberoende , sätter förnuftet ur spel och aktiverar belöningsystemet , leder till liknande egoistiskt beteende och är lika svårt att ta sig ur.

Det jag däremot harsvårt för är alla diverse undanflykter , bortförklaringar , försök att lägga ansvaret för sina egna handlingar på någon eller något annat , etc

Du beklagar dig men du beklagar dig inte helt.. Du säger att du har dig själv att skylla men hela tonen i ditt förvisso öppna och raka resonemang är urskuldande i botten. Lite som att du var ett offer för omständigheterna. Du säger att du beklagar att du inte kunde göra din älskarinna till nr. 1 - men du är givetvis helt medveten om att det var ett val. Det fanns hela tiden en tidsfaktor och man får tillräckligt många signaler, krav och förväntningar att man rimligen fattar att det är dags för ett beslut.
Att inte ta ett tydligt aktivt beslut och agera enligt sin önskan är också ett val - ett mycket tydligt val. Står man på perrongen tillräckligt länge så stängs dörrarna och tåget går. 
 
I det läget tar du dig rätten att ha åsikter om att hon gick vidare, att hennes hjärta var öppet och hon redo att bejaka livet. Det är beklämmande att höra och jag tror inte du är fullt så mogen som du vill övertyga andra (och dig själv?) om.

Missförstå mig inte nu. Jag är inte ute efter att döma dig men ber dig läsa dina egna inlägg med "andra" ögon. Du tycks inte riktigt vilja ta ansvar fullt ut, respektera och acceptera att du gjorde fel och skadade din älskarinna genom att hålla henne på halster. Du har inte känslomässigt - fullt ut - insett vad hon tvingades gå igenom då hon stod och väntade. ombord på tåget och tittade på dig genom öppna dörrar medan du stod på perrongen och väntade på... en ryggrad. 

Jag har en viss erfarenhet av denna process som stöd till en person som stod och står mig mycket nära. Min uppfattning är att det i slutändan är beslut och handling som betyder något, som speglar hjärtats mening. Många romantiserar i detta - såväl älskarinnan som väntar men i än högre grad den "stackars förvirrade" äkta mannen som slits mellan två hötappar men inte har integritet eller omtanke nog att offra sig själv och sina behov av ständig bekräftelse.
Han ser sig själv som omtänksam, kärleksfull och utsatt för en situation som han inte kan hjälpa men i själva verket är han egoistisk, konflikträdd och ryggradslös. Han ser inte att han mal ner älskarinnans hjärta och självkänsla i smulor, han ser inte heller att han urvattnar och urholkar sitt äktenskap. Han ser bara sitt eget behov av bekräftelse och gråter över att "omständigheterna" tvingar honom att ljuga och bedra.

Allra värst är att han inte förstår att hans egen bild av sig själv som kärleksfull i verkligheten är bilden av en liten, känslomässigt omogen pojke som tankar bekräftelse hos den han säger sig älska.

Till TS:
Jag inser att det är lätt att säga och förstå intellektuellt - men mycket svårt att ta till sig känslomässigt men det hela är i grunden enkelt:
- Han är inte rätt för dig. Han älskar dig inte. Han utnyttjar dig för att stärka sitt eget ego.

Ju förr du inser detta innerst inne, desto snabbare kan du påbörja läkningen (som kommer att ta lång tid). Du behöver skapa dig själv ett antal motbilder och mantran, hitta olika sätt att se honom i ett mer realistiskt ljus.
Du behöver också förlåta dig själv och hitta en självrespekt för att inse att du förtjänar bättre. Oavsett vad du gjort och känt så är du värd att älskas av en man som väljer dig och är beredd att kämpa, slåss och göra de uppoffringar som krävs för att du ska bli lycklig.

Varför är han inte rätt för dig?
Enkelt, du har ju redan facit; det är bara att läsa "innehållsdeklarationen"
- Egoistisk man som söker bekräftelse  
- Beredd att binda upp en kvinna utan att ta ansvar och älska henne fullt ut
- Beredd att vara otrogen
- Saknar ryggrad och integritet.

Ja, han har några positiva sidor också.. givetvis.. men påminn dig ständigt om anledningarna till att han inte duger åt dig. Det finns bättre, tro mig. Det finns riktiga män som tar ställning och agerar osjälviskt i enlighet med sin övertygelse.     

Mitt i prick !!!

Hennes hjärta var öppet för allmänheten?? Kvinnor är som tåg som avgår en viss tid?? Män är ryggradslösa som inte springer efter varje kvinna som vinkar och lämnar allt de har?? Jag är omogen för att jag inte vill såra?? Är det bara min älskarinnas hjärta och självförtroende som är nermalt?? Resonemanget är urskuldande i botten med alla erkännande om skuld??

MEN, jag har läst vad du har skrivit och är tacksam för att du tog dig tiden och gav din bild av mig.

vem har pratat om allmänheten? öppet för kärlek kanske? Livet?
sen en slags generell klyscha.. "kvinnor är som..". Jag utgick ifrån att du förstod att det fanns en deadline, mer eller mindre uttalad, och att du borde ha agerat om du ville något med henne.

Man måste inte lämna allt man har och "springa efter varje kvinna" men om man inte tänker lämna sin fru så får man vara omtänksam nog att inte fortsätta hålla fast älskarinnan. Då släpper man taget och låter henne leva sitt liv. Såra är ju precis det man gör annars..

Så ja, jag tror du lyckas träffa rätt lite här men alla dina tolkningar är fortfarande att du är ett slags "offer". Du säger att du inte vill såra men det är ju precis det du gör då du är konflikträdd, då du inte har ryggrad och integritet nog att bry dig om älskarinnans känslor.

Att du verkligen tycks ha så svårt att förstå det jag säger/skriver tar jag som en bekräftelse, vilket egentligen inte förvånar mig.

Du ser det hela fullständigt egocentriskt. Du är centrum av universum och allt detta "drabbar" dig. Allt du har gjort är att försökt vara en fin kille och göra alla nöjda och glada. Du har inte velat bryta med någon, varken frun eller älskarinnan, eftersom du vill så väl.
Jag tror förvisso inte att du har skadat eller sårat någon medvetet, du låter uppriktigt och genuint sårad och ledsen, men du lyckas verkligen inte förstå att det är du som varit den pådrivande och det är dina val, beslut och handlingar (eller brist på dessa) som skapat sorg, elände och sårat älskarinnan djupt.

Det mest omtänksamma och oegoistiska du kunde ha gjort hade varit att lämna henne, låta henne vara i fred, lida i ensamhet och sörja det som aldrig blev. Det hade rent av varit otroligt osjälviskt om du förmått dig att ljuga för älskarinnan och säga att du inte älskade henne längre och bara ville slippa henne. DET hade varit omtanke.
Då hade hon fått en möjlighet att släppa taget, läka och gå vidare med sitt liv.

En sån handling kräver dock storhet, integritet och omtanke långt bortom fattningsförmågan hos de flesta män (oftast) som övertygar sig själva om sin kärleksfullhet när de i själva verket jagar den bekräftelse som de inte längre får hemma (eller som inte räcker till).       

Nej så kan jag också känna att jag inte varit så aktiv som jag borde. Att jag kört strutsfenomenet och det har naturligtvis min älskarinna fått lida. Från början sökte jag bara bekräftelse men fick äkta kärlek tillbaka och det hade jag inte räknat med. Jag tycker det är intressant att se andras perspektiv som varit i liknande oerhört jobbiga situationer. Jag har aldrig påstått att jag är en perfekt människa och jag är fullt medveten om att jag har sårat människor som står mig närmast och det är just därför man söker svar eller andra infallsvinklar. Funderar mycket på vad jag har lärt mig av den här erfarenheten egentligen. Jag lyckas inte lägga min omöjliga kärlek bakom mig trots att det gått flera år, men jag får väl kämpa vidare. Det hjälper inte nämnvärt att kalla mig ryggradslös, omogen, egoistisk och andra påhopp som man får här för det är fortfarande omöjlig kärlek.