Första barnet - BF Mars 2014

xstellax: roligt med någon som är lika gammal som en själv (29 år) och väntar första barnet :) har glömt att säga att vi är beräknade till 4 mars.

Är det någon mer än jag som känner, några gånger per dag, en mensliknande känsla i nedre delen av magen? Är det fortfarande normalt eller borde jag ringa bm och rådgöra? Känner mig orolig :(

Bebisen kände jag lite i morse senast, igår däremot hade han hicka, var häftigt. Så livstecken har jag fått från bebban men är det normalt att jag har ont? Håller ej i sig länge men är inte heller skönt..

Då har jag varit hos läkaren på MVC. Helt underbar och förstående läkare som tar mig på allvar.
Han lät mig först berätta om de ENORMA magsmärtor jag upplever i magen. Inatt har jag kunnat sova 3 timmar pga att det gör ont i magen. Jag har endometrios och hela magen består typ av sammanväxtningar som gör att det gör vansinnigt ont när livmodern växer och tar mer plats.

Läkaren kände sedan igenom på min mage, stackars lilla plutten där inne blev väl helt mosad.
Han sparkade tillbaka och verkade bli sur haha!
Men iallfall så sa läkaren att så ont som jag har är inte normalt att ha.

Visst, det är inte smärtfritt att vara gravid. det slits och töjs och drar men inte så det gör ont så man inte kan sova, börja gråta och får panik. Varken han eller jag är oroliga får lillen i magen men är mer orolig för mig själv.
När ska det släppa? Kan ju inte tugga alvedon som godis och ligga ner hela tiden.

Jag förklarade att jag jobbar med småbarn och att det gör ännu mer ont i magen när jag anstränger mig och böjer mig framåt osv. Läkaren tog mig på allvar och sjukskrev mig tills den 18 december.

Sen får vi se om försäkringskassan godtar läkarintyget, men han trodde det.
Det står att jag inte ska lyfta tungt, vila mycket och ta det lugnt.
Han konstaterade även att jag har foglossning och jag har fått tid för sjukgymnast nästa vecka.

Jag har upplevt mer mensvärk och sammandragningar på sistone också. Dels för att livmodern växer men också dels för att jag kanske är orolig för mitt magont.

Nu hoppas jag så att jag får vara hemma och inte tvingas jobba.
För med denna värken kan jag max jobba 2 timmar sen är jag inte till någon nytta alls för arbetslaget.

Min mamma & pappa var här och fikade igår.
Vi har inte gjort något speciellt för bebisen. Inte köpt några möbler eller inrett barnrum.
Men däremot har vi inhandlat lite kläder och tvättat upp flera kartonger med ärvda kläder som stått i källaren och luktat instängt.

Då visade jag mamma att jag hade tvättat allt och sorterat i storlek och lagt i plastlådor som jag sedan lagt i en stor brudkista på övervåningen.

Då sa hon att det är alldeles för tidigt för att köpa kläder och förbereda för bebisen.
Vad som helst kan ju hända.

Jag blev så lessen, jag visste redan att min mamma är en pessimist.
Men jag förstår inte varför hon hela tiden ska utgå från att något ska hända med bebisen.
Hon säger hela tiden "vi får hoppas att han stannar inne tills efter jul iallfall". Varför säger hon så?

Hon är säkert orolig för mig för hon vet hur ont i magen jag har och haft det tufft.
Men det stressar ju mig.

I början var alla väldigt glada i att påpeka att "ha inte för stora förhoppningar" "det kanske inte kommer gå denna gången heller". Min man är så trött på min familjs eviga pessimist prat. Man ska väl vara glad och tänka framåt?

Jag tycker att man får bestämma själv när man vill handla grejjer och inreda barnrummet.
Det är ju en del i att förbereda sig för det nya lilla livet. Man kan väl inte göra allt när bebisen kommit?

Jag sa till henne att jag gör vad jag vill och att vem vet, bebisen kanske dör när den är född.
Det finns inget säkert här i livet. Ska man aldrig få hoppas, tro och längta?
Ska man hela tiden utgå från det värsta?

Vad tycker ni?