Första barnet - BF Mars 2014

Nu börjar min mage synas ordentligt. Folk tittar o ler. Enligt min beräkning ( som är den rätta) så är jag i vecka 18+4 alltså vecka 19. Men enligt bm på rul så är jag i vecka 17+5 .

Haha mysigt för er som får leende när folk ser era magar! Med tanke på min ålder så stirrar folk bara utan att se speciellt glada ut. Så det känns lite konstigt när man hör grattis från någon som ler och verkar glad för vår skull. Jag och min handläggare på soc är beräknade ungefär samtidigt iaf och vi ska imorgon ut på en promenad, känns skönt att hon förstår lite vad jag går igenom faktiskt då hon också väntar sitt första barn :)

Jag håller på att flytta nu också och har burit upp några kartonger och lite småsaker till lägenheten, haft fullt upp i två dagar nu och det känns. Idag ville jag egentligen sova klockan sju på kvällen, men killen höll mig uppe med tv-serien vi följer just nu. Jag undrar hur jag ska klara av hela flytten... Jag kommer ligga i flera veckor efter helt slut i kroppen! Känns det som iaf. Foglossning och flytt är inte så roligt att kombinera.

Det är skrämmande att många i ens närhet är så negativa!

Många verkar inte kunna låta bli att dela med sig av sina värsta skräckhistorier om någon bekant som hade jätteproblem under graviditeten eller någon annan som tvingades föda ett dött barn sent i graviditeten..

Varför måste alla berätta dessa historier? Tror de att vi stackars gravida tjejer bara svävar runt på rosa moln och tror att efter nio månaders underbar graviditet åker man till bb och kommer hem lika fort med ett perfekt litet barn som sover snällt varje natt och bara är söt och ler hela tiden?

När man läser vad alla skriver här i tråden, så förstår man att vi alla har med oss saker i bagaget och ingen tar detta med att få barn för givet. Men man måste väl få en chans att stanna upp och vara glad och njuta av graviditeten?

Jag har precis blivit flyttad till en bm på spec.mvc istället, pga att mitt blodtryck är för högt. Har varit hos tre olika bm på vanliga mvc och alla tre har känt sig osäkra på hur de ska följa mig under graviditeten. 
Träffade en läkare på spec.mvc igår och vi bestämde då att med tanke på att jag både är skoliosopererad och hjärtopererad, så är det bättre att jag f.o.m nu går där.

Känns som jag är i goda händer nu, då de jobbar i förebyggande syfte, med fler kontroller än vanliga mvc. :) 

Har förresten fått lite oroliga kommentarer från några av mina äldre arbetskamrater idag. Vi pratade om föräldraledighet och för dem var det självklart att MAMMAN ska vara hemma med barnet tills 1 1/2 års ålder. Något jag tycker känns väldigt gammalmodigt. Visst, för en del par kanske det är den bästa eller enda lösningen, men varför ska inte pappan kunna/behöva vara hemma med barnet?

Vi har tänkt dela föräldraledigheten lika, jag och min sambo. Så jag är hemma första halvåret, han är hemma andra och de månaderna som är kvar sen tänker vi dela på. Detta höjde arbetskamraterna på ögonbrynen åt och sa att jag kommer ångra mig..

Självklart vill jag vara med barnet så mycket som möjligt, men jag vill inte tappa kontakten med alla mina vänner som inte har barn och känna mig som att jag är ny på jobbet när jag kommer tillbaka efter föräldraledigheten.

Hur tänker ni andra? Hur planerar ni att dela/ta ut föräldraledigheten? 

Jag ser mycket yngre ut än vad jag är får jag höra hela tiden. Så väntar mig att få möta blickar från allmänheten om ett tag även om jag faktiskt är 23. Gällande föräldraledighet så kommer vi försöka vara hemma så länge som möjligt. Först blir jag hemma 1 år och sedan skall pappan vara hemma minst ett halvår, förhoppningsvis mer :)

Ziiah: Håller med dig om att vi är ett härligt gäng här! :) 
Ibland vill man bara gå in och läsa om hur ni andra har det och uppdatera sig lite och vissa andra gånger har man något man själv undrar över eller vill dela med sig av.. 

Måste säga att jag inte alls tänkt på att du skulle vara yngst. Alla är med på samma villkor här och det känns skönt att alla är så öppna och delar med sig! Det känns skönt att vi har varandra till hands här! :)

Tror vi är ganska överens vi här i tråden och de flesta andra i någorlunda ung ålder om att pappan också ska kunna vara föräldraledig. Självklart fungerar inte det för alla. som i ert fall där din kille studerar. Men det känns skönt att vi lever i en tid där pappan förväntas vara delaktig i det mesta gällande barnen och att man t.o.m får extra föräldrapenning från försäkringskassan om man delar lika. :)

Vi får hoppas att fördomarna om gamla könsroller osv. kommer att tvättas bort mer och mer! 

Jag som trodde jag var yngst här i tråden, är 21 och fyller 22 efter bf :) stör mig inte så mycket men det är klart att man får blickar och folk tänker väl både det ena och andra. Mannen har dock jobb och bra lön, jag pluggar (eg bästa tillfället att skaffa barn eftersom utbildningen är lååång). Jag kommer vara hemma med bebisen på heltid ett halvår, sen blir det tillbaka till universitetet och då får vi se hur vi gör :)