Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Hurdå knäppare och knäppare?

Mer egoistiska och egenartade människor än barnlösa singlar i 40-årsåldern har jag aldrig träffat:).

Dom flesta går vidare, utvecklas, inser att världen inte kretsar kring dem - medan (nu talar jag iof om mina gamla kill-polare) hänger fortfarande på samma gamla barer och tuggar samma gamla skit och tror att folk fortfarande tycker dom är spännande och intressanta. Det är dom inte:). 

Jag är 57 år. Har tre vuxna barn, alla har partner. Två barnbarn.
Jag känner mig rik. Det min familj gett mig känslomässigt kan inte uppvägas av någonting materiellt överhuvudtaget. 

Vi har fått många vänner genom våra barn. Och nu ännu fler vänner genom svärföräldrar till barnen. Visst hade vi också jobbiga småbarnsår - men jag har aldrig en sekund ångrat att vi skaffade barn. Man får tusenfalt igen. Och man får uppleva känslor som man inte trodde var möjligt. (Iofs både positiva o negativa känslor.)
Att ha barn är att LEVA.  

Så tråkigt för dej TS.

Man FÅR givetvis känna som du gör. Däremot MÅSTE man inte det och det låter verkligen, verkligen som att du behöver hjälp att hitta glädje och balans i ditt liv. Om du redan (under den senaste tiden) försökt få komma till BVC-psykolog och de nekat dig så kan du söka psykolog privat. Det är möjligt att du inte riktigt ser hur ditt liv skulle bli bättre av att "bara prata" om det men jag tror inte jag är den enda som blivit förvånad över hur mycket psykologsamtal faktiskt kan förändra. Om du inte orkar söka psykolog själv så får du helt enkelt tala om för din man hur du mår och be honom hjälpa dig att boka tid, Och du, vänta inte - att låta livet rulla på och vara olycklig och missnöjd är ju faktiskt onödigt. Kram!

Att ha barn ÄR jobbigt och jag förstår dig. Har du ingen vän med barn som du skulle kunna umgås med? Har jag haft en helvetes morgon med mina små och träffar en kompis senare så känns allt så mycket lättare. Du kanske skulle kunna prova på olika aktiviteter med ditt barn (öppna förskolan, simning osv) och där kanske du också kan skapa vänskap med andra föräldrar. Det är viktigt att kunna få prata av sig med folk som känner igen sig. Lycka till och försök att njuta av ditt barn!

Lätt att säga nu. Jag var fullt beredd på att livet skulle ändra sig totalt när vi fick barn. Att inget skulle bli som vanligt men trots det sitter jag nu 3,5 år senare och kämpar rejält för att lappa ihop vårt förhållande. Jag fick en helvetesgraviditet och i efterhand kan jag säga att jag blev deprimerad av att vara gravid men ingen i vården frågade någonsin hur jag mådde. Efter förlossningen fick vi ett ljuvligt litet knytet som inte sov, hade kolik och kräktes konstant. Det sista var reflux men inget som BVC inte tyckte var normalt och jag var en trött, rädd och deprimerad förstagångsmamma som trodde dem. Jag önskar att jag hade haft orken att stå på mig, sonen kunde kaskadkräkas över tio gånger på en dag och då menar jag verkligen kaskad. Hela han, hela mig och allt som var i närheten såsom soffa, vagn, babyskydd... Katten blev också kräkt på. Jag kan nu säga att min depression blev värre efter jag fått barn men återigen fångade ingen i vården upp mig trots att BVC faktiskt ska titta efter det. Vi fick en värdelös lapp att fylla i som jag självklart ljög på. Jag menar jag tyckte att jag minsann skulle bli den perfekta mamman. Som inte fick sova på över 2,5 år, som inte vågade be om hjälp för då var jag en dålig mamma, som bakade allt bröd själv, lagade all barnmat själv. Jag märkte aldrig depressionen och sambon fångade inte heller upp men det är inte konstigt. Den stackarn tvingades leva med det varje dag. Jag älskar mitt barn och han är en härlig 3 åring med en satans vilja och temperament och han är mitt allt. Men nu först inser jag att få barn inte var en dans på rosor och nästan tre års konstant sömnbrist kan knäcka vem som. Det blir inga fler barn för oss. Aldrig. Nu ska vi läka, hitta tillbaka till varandra och njuta av det barn vi har men vägen tillbaka är lång och inte enkel. Och då hade vi varit ihop länge innan vi skaffade ban och vi var trygga i varandra och klarade allt tillsammans.

Hm, nä, att inte utvecklas låter ju tråkigt. Men det finns ju andra sätt att göra det än att skaffa barn?

Lika egoistiska som föräldrar som tror sig vara bättre än de utan barn och anser att deras ungar är världens medelpunkt inte bara dem utan för alla människor? Säger inte att alla föräldrar är såna, men vissa blir så när de får barn.

Inte för att vara "sån" men du är i alla fall inte ensamstående med barnet, vilket jag var. Ja det var asjobbigt för det mesta men jag fick helt enkelt lägga om livschemat. Jag träffade ändå vänner för jag tog med mig sonen till dem eller så kom de hem till mig etc. och ja min son var JÄTTEJOBBIG som bebis/småbarn.

Du har säkert hört det förr men det blir faktiskt bättre ju större de blir! Det gäller att härda ut och gilla läget så länge. Sedan kanske du behöver en paus, kanske kan du åka bort över helgen ensam t.ex? Boka in en eller 2 dagar i månaden där du gör något ensam? Går ut med en kompis? Går på massage? Går på teater? Vad vet jag, något bara för dig.