Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Har inte sett något puttinuttskryt i tråden alls. Men ibland är det ju faktiskt föräldern det är fel på och inte barnet. Ibland behöver vissa en spark i röven.

Dont worry, jag tänker aldrig någonsin skaffa barn. Tycker det är självisk att vilja sätta ett till barn på jorden när det redan finns så många som behöver ett hem och kärlek. Jorden är redan överbefolkad.
Tycker bebisar kan vara jättegulliga, men jag tänker lite längre än så.

Anser du att trådstartaren är en sådan viss som behöver en spark i röven?

Hade jag vetat innan jag fick barn hur mkt jobb och slit och stress och tålamod det skulle innebära så hade jag aldrig skaffat några.
Men nu är det sex år sedan han kom, min största kärlek på jorden, den fantastiska skitungen som vet exakt vilka punkter som triggar mamma och han trycker på dem igen och igen och igen.
Vi har inte haft någon avlastning med honom, det vi gör gör också han. Och det har varit skitjobbigt, det har funnits dagar då jag velat gå hemifrån och inte komma tillbaka, MEN han har hela tiden varit värd det, han är fantastisk trots att mina nerver ibland ligger och vibrerar utanpå kroppen.

Och det blir bättre, allt eftersom de blir äldre så blir de mer självständiga, skaffar sig vänner och tillslut så ser man dem bara till middagen och när det är dax att göra kväll... då önskar man att man fick tillbaka det där knyttet som hängde i byxbenen och bara ville mysa och gosa så som små knyttar kan... 

Haha ja ts du slog huvudet på spiken, precis så är det med barn. Kroppen förändras, personligheten, lust o ork likaså...... MEN för oss har det varit tvärt om. Vi blev mer stärkta i vårt förhållande. Vi är numera en familj. Vi prioriterar inte sena uppekvällar, eller utenätter. Inte heller att fara o flyga jorden runt. Den tiden är förbi för oss. Vi älskar våra mysiga kvällar med barnen, han älskar min modersfigur jag fick efter barnen. Lusten kommer o går för oss båda o vi är med på det bägge. Vi tar o ger mycket mer nu än innan på ett annat sätt. Så även om barnen gör oss trötta o ful i figuren så älskar vi varandra mer nu.

Jag känner inte som du TS. Min kropp har förändrats men jag är ärligt glad över varje bristning och varje ärr.
Det är min kroppskarta och speglar mitt liv och det är mina barn en del av.

Skaffa en katt istället. De är sötare och kräver inte lika mycket jobb.

Vet du, jag känner verkligen igen mig i det du skriver.

Det blev inte som jag tänkt mig, och hur många gånger har jag inte tänkt att jag nog inte är mammamaterial...

Ångesten som gnager i en för att man känner som man gör är inte att leka med.

Jag kunde inte klaga på sömnbrist för min goding sov gott om natten.

Men vardagen med ett krävande barn kan ändå vara lamslående.

Frågade massor med gånger på BVC om barn verkligen kunde vara konstant missnöjda. Fick svaret att vissa barn var så, att de hade humör.

Tyvärr blir det ju en ond cirkel. Man förväntar sig till sist att varje dag ska kantas av konflikter och missförstånd. Det blir svårt att se barnet när man bara ser det mörker som är så betungande.

Jag upplevde att mitt barn inte hade tålamod till något. Aldrig kunde vänta ens en minut. Men nog var det så att vi bäddat för det till viss del. Som förälder till ett barn finns det sällan ursäkter till att låta barnet vänta. Det finns inga syskon som också kräver sitt.

Min vändning kom när jag fick tipset av en bekant att läsa Barnaboken av Anna Wahlgren. Jag har bara hört talas om hennes sömnmetoder och funderade därför på att köpa boken och dunka den i huvudet på min bekanta.

Men så bad hon mig att läsa bara några kapitel om trots och bemötande.

Jag läste, med ett öppet sinne. Och jag fann att kärringen faktiskt nog hade en del poänger.

Jag ändrade mitt bemötande av barnet, och blev överraskad över hur mycket jag fick tillbaka. Helt plötsligt kunde jag kommunicera med mitt barn. Jag kunde förebygga de utbrott jag annars brottades med dagligen bara genom att vara mer positivt inställd. Att göra på ett sätt jag annars aldrig hade tänkt på i mitt nattsvarta mörker.

För nog är det sant det hon skriver om att våra barn inte föddes för att ligga oss till last.

Det där med att ta barnet i bruk tog jag också fasta på. Hur dum hade jag inte varit som trodde att jag måste göra allt själv? Jag fick mig en fantastisk liten hjälpreda som hämtar potatis, skalar den, packar upp matvaror, sorterar tvätt, lägger tvätt i maskinen, diskar, startar diskmaskinen och rör om i grytor. Och så stolt han är när han kan, och glädjen i hans ögon över att jag blir glad och tacksam.

Att "arbeta" tillsammans har absolut fört oss närmare och givit något att bygga vidare på relationen genom.

När möjligheterna till att vara glada tillsammans öppnades såg jag också massor av signaler jag hade missat. Nu när han blir två år har vi en lång lista över födoämnesintoleranser. När viss mat började uteslutas märkte vi en markant skillnad i hans humör.

Det är inte lätt att vara glad när man är sjuk.

Visst har han fortfarande sina dagar då han är mindre kul att vara med, men vem har inte det?

Idag känner jag att jag allt oftare kan njuta av att vara mamma till den här lilla älsklingen.

Förhållandet mellan mig och hans pappa har också blivit bättre när vi nu har energi och tid till att ge varandra en kram, hålla handen en stund och kan prata utan att någon sliter oss i byxorna och kräver 100%.