Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Småbarnsåren är ingen dans på rosor alla dagar för någon förälder, det tror jag alla som har barn kan skriva under på. Men håll ut - det blir bättre! Självklart är det olika för olika barn, men när den omedelbara, minutiösa, passningstiden är över och barnet kan leka med kompisar m.m. så blir livet ett annat.
Alla har olika ingångsläge och erfarenheter. Förhoppningsvis älskar man sitt/sina barn gränslöst och det är värt allt - håll ut igenom småbarnsåren och belöningen kommer! 

Jag har tidigare varit ofrivilligt barnlös....urjobbigt!! Flera års försök och misslyckade provrörsbefruktningar osv...Men nu är jag övertygad om att jag vill leva utan barn. Jag ser inte det positiva längre (kanske jag har blivit gammal???). Så ja, man kan ändra sig och inte vilja ha barn även fastän man försökt i flertalet år, jag tillhör dem. Det finns visst mening i mitt liv, men man måste söka den själv. Man måste helt enkelt komma till insikt om att nej, det var inte meningen att jag skulle ha barn. Skitjobbigt men så är det. Ska jag leva restrerande liv med att gå omkring och vara ledsen, sur arg förbannad eller vill jag leva det liv jag har. Jag valde det sista. Jag är lycklig och idag njuter jag av att det inte blev några barn. Så kan det också gå, faktiskt!

Men lägg av
Har två barn (och försöker få till ett tredje) och jag känner inte igen något av det du skriver!
Tycker det är väldigt elakt att måla upp något skräckscenario för föräldrar som kanske tvivlar eller är oroliga. Jag tror inte det är barnet i sig som är problemet för dig utan din självkänsla och relation!
Visst ser min mage och mina bröst int ut som innan, men det skulle de inte gjort om 40 år ändå oavsett om jag fått barn. Relationen är så bra den kan bli, vi myser, har sex, planerar bröllop och hela livet är bara såsär fantastiskt!
Barnen vill vara hos oss mycket, och jag älskar att få vara mycket med dem!

Människor är olika, jag rekommenderar att skaffa barn (om man har en bra stabil relation!) och känner inte alls igen det du beskriver i din ts!

Tips ts. Kontakta kommunen och be om avlastningsfamilj om ni inte har släktingar som kan ställa upp, du verkar behöva komma bort lite, kanske även prata med någon.

Har läst alla inlägg, men har inte haft möjlighet att svara förrän nu. Kommer inte svara på alla inlägg, det hade tagit alldeles för lång tid.

Tack för era åsikter iallafall och era tips. Vi skall till BVC på 2,5 års kontroll i oktober och ska ta upp saken då igen.

Jag förstår att ALLA föräldrar inte känner som jag och det är väl tur det. Hör väl till en minoritet, men vi finns!

Jag längtade också väldigt mycket efter barn, tänkte att jag var förberedd och medveten om att livet skulle bli helt annorlunda (mindre sömn, mindre egentid osv osv). Har aldrig heller varit en person som rest mycket eller festat, inte min grej alls och det är inte heller det jag saknar.

Men man KAN inte förbereda sig för hur det är att inte få sova på över 2 år! Det är omöjligt att veta innan hur man reagerar på det. Jag tycker inte det är mer än rätt att personer som vill skaffa barn ska få veta att man kan må skit och att saker kan vara extremt jobbiga och att man FÅR känna så. Även om det verkar som att alla andra bubblar av glädje konstant.

Det var någon som undrade varför jag inte kan ta med barnet och umgås med folk och det är för att barnet är ÖVERALLT, HELA TIDEN. Vilket innebär att jag får jaga hela tiden för att inte saker ska gå sönder. Jag blir helt slut och kan inte umgås eftersom det är konstant barnjagande. Folk blir väl trötta av det med eftersom dom slutar bjuda hem oss....

Nu ska jag komma iväg och träna lite och få lite andrum. Så kommer jag läsa mer sen om jag har tid och ork och svara mer..

Som fd ofrivilligt barnlös kan jag säga att du har både rätt och fel.
Att gå från ofrivilligt barnlös till småbarnsförälder är ingen picknick. Man råkar ut för exakt samma slitningar i förhållandet och i sig själv som alla andra, men man har en sämre utgångsposition. De vänner man försöker återknyta bekantskapen med har man ibland inte talat med på många år och man är för trött för att orka övertala dem, vilket i många fall är det som behövs, och samma sak med släkten. Allt blir inte automatiskt bra bara för att barnet äntligen kommer, vilket åtminstone jag intalade mig i många år. Att bygga upp ett nytt socialt liv när man är pigg och glad tar tid. Att göra det när man är nerspydd och utmattad är snudd på omöjligt.
Därmed inte sagt att jag ångrar mina barn, absolut inte! Men jag är ofta ensam. Den äldsta är 5 nu, och jag har fortfarande inte lyckats bygga upp mitt sociala liv helt och hållet. Jag har gett upp hoppet om att återvinna många av mina gamla vänner och letar efter nya, något som inte är helt enkelt när man är vuxen och har små barn.   

Tagga ner lite. Jag har personligen gått igenom 8 år av ofrivillig barnlöshet innan jag fick mitt monster, och det enda som skiljer mig från TS är ett fungerande stödnätverk. Bara för att man längtat, hoppats och kämpar så betyder det inte att man är starkare på andra sidan. Och jag vågar påstå att det ofrivilligt barnlösa helvetet var enklar psykiskt, för det finns ingen som skäller på dig och ger dig dåligt samvete för att du inte kan få barn, men väldigt många som är beredda att slå ner en i skoskaften om man inte tycker om att leva med sitt barn. Du skriver att ett barn skulle ge dig orsak att stiga upp, kan du nu bara försöka tänka tanken att TS inte sover hela nätter och hennes barn är orsaken att hon knappt orkar upp. Så mycket förändras, inte bara för att det finns ett barn, utan även på insidan. Jag fick en chock när jag insåg hur extremt skör jag var i min mammaroll, och även att det fanns dagar när jag var redo att gå min väg och aldrig komma igen, fast jag hade längtat och kämpat så. Man vet aldrig hur man kommer känna i en situation man inte varit i, och jag hoppas verkligen du slipper uppleva livet med ett extremt krävande barn

Det kanske är relationen till din man som är problemet? I alla fall ett stort problem, det verkar så när du skriver att "det kanske vore bäst om ni separerade." Fundera kring det. Men gör det inte själv, utan med någon där du kan ventilera det du känner. Om inte BVCs psykolog/kurator är något bra, kan du inte vända dig till psykiatrins psykologer i sådana fall?

Jag ser absolut inte ner på dig och tycker verkligen inte du är värdelös. Det finns inga regler om vad man får och inte får känna.

Tycker det är bra att du skriver här, inte många som "vågar" göra det, för man inte "får" känna som du gör (enligt många.) Det är bra du är ärlig med dina känslor, det är första steget.

Kram på dig.

Här blir det garanterat inga barn, barnfritt liv har varit en självklarhet sen jag var typ 10 år. Ser inga fördelar med att ha barn. Och nu späddes det på ytterligare

Allt du beskriver TS, känner jag igen! 
Men skillnaden mellan oss är att du verkar känna såhär dagligen, medan jag känner så mikrostunder i livet.

Det är tufft med familjelivet, men mestadels underbart. 

Låter verkligen hemskt att du känner så jämt. Då hade jag försökt göra nåt åt min situation. Gör nåt, vad som helst.. Såhär kan du och din familj inte ha det. Det är inte sjyst mot nån.      

Ja,det är jobbigt med barn.Ibland så känner jag också som dig.MEN jag skulle aldrig velat vara utan min son,det positiva överväger det negativa.Ha en som är av sitt eget kött och blod,som älskar en förbehållslöst och jag bara smälter när han kryper upp i min famn,hans gosiga kramar osv.
Jag ser det som att det är ett val jag gjort,att skaffa barn och det är en period i mitt liv när jag satsar på det.Det andra får stå tillbaka.Men då har jag förståss hunnit göra en del i mitt liv och känner mig nöjd med att vara på den här platån i livet just nu.
Jag förstår att det finns dom som valt bort barn,som vill satsa sitt liv på annat.Men mitt val är barn och då får man ta det som det är,det onda med det goda.