Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Jag skrattade faktiskt rått när jag läste denna tråd. 
Jo man får lov att tycka så här och känna att man är slutkörd vare sig man är mamma eller pappa.

Om man kan ta sig ur det ligger faktiskt mycket på om omgivningen märker att man är
slutkörd eller ej. Ibland är familjelivet inte så förbannat kul och gulligt som man gärna
vill tro eller som reklamen vill få oss att tro.     

Man behöver inte få dåligt samvete för att man reagerar då bägaren rinner över.
Snarare kan man konstatera att om omgivningen reagerar negativt eller dömmande
så ska man nog byta ut den istället för då är det där problemet ligger.      

Måste vara väldigt jobbigt att känna så.. Prata med BVC och försök att få hjälp. Jag ångrar inte mina barn för en sekund. Att jag är trött ibland eller att min kropp inte ser ut som innan - det är en sak som inte betyder i närheten så mycket som vad mina barn betyder för mig. 

 

å vad jag blev tacksam för min underbara man när jag läste detta korkade inlägg...

Så som du beskriver har nog majoriteten av alla ensamstående föräldrar i Sverige. Kanske vore på sin plats att ordna ett stabilt förhållande innan man avlar fram ungar "ingen vill ha". Sverige är verkligen på fallrepet och befolkningen blir bara dummare och dummare, tråkigt nog.

Hej !

MItt första barn var inte alls lätt. Det tog fem månader innan jag började känna kärlek, före det var det bara pliktkänsla. Han fortsatte att vara  svår, vaknade jättemycket på nätterna ändå från födseln och till att han var fyra, fem, sex år, jag minns inte riktigt längre. Han var trotsig, hamnade i bråk med andra barn, var omöjlig att få iväg till dagis, att få hem från dagis, att få att lyssna, åt som en kratta, envis som bara den. Jag fick tvinga honom till tvättstället (bära) varje gång efter toabesök i ett halvår innan han gick med på att tvätta händerna. Ständiga utbrott, dagmamman klagade, dagis klagade, andras föräldrar suckade, jag fick höra långt senare från deras barn att de inte fick leka med mitt barn "för han var dum". Alla, inklusive min egen mamma, lät oss förstå alla fel vi gjorde i vår uppfostran. Nej, jag brukade tycka att ånej, nu måste jag åka och hämta honom igen, måste jag verkligen ? Jag tänkte inte ens tanken på syskon förrän han var flera år gammal, pga min kraftiga sömnbrist.
Sen kom tvåan. Pappan och jag var oroliga i början och frågade till och med vårdpersonal om det var något fel på henne, hon var ju så lugn. Var hon sjuk, kanske, hon sov så lugnt och var så förnöjd när hon var vaken. De bara skrattade åt oss och sade att hon var hur normal som helst ! Samma föräldrar, samma uppfostran, samma hem, jag var helt utsövd när hon var liten, var lycklig och hann med fritidsaktiviteter! Kärleken fanns från första stund, den som alla talat om och som jag hade haft så dåligt samvete för att jag inte kände från start med första barnet.
Samtidigt fick vi hjälp med äldsta barnet, jag gick föräldrautbildning på kommunen, vi var hos barnpsykiater, det var tal om kanske diagnos men det blev aldrig utrett. Allt blev inte bra, men vi lärde oss att hantera honom på ett sätt som fungerade lite bättre, fick större förståelse om hur han var och fick redskap för att kämpa vidare med honom, för det var en fortsatt kamp. En av de stora vinsterna var att vi fick höra att det inte var som alla hade insinuerat, att vi gjorde så fel med honom. Vi var som de flesta andra "vanliga "föräldrar. Han var ett barn som inte var lika lätt som "vanliga " barn, helt enkelt, och vår föräldrauppgift var tyngre. Han är tonåring idag, mycket duktig och speciell, men inte alltid särskilt lätt. Angående mat: Det visade sig långt senare att han är laktosintolerant, det var inte särskilt uppenbart i många år, men han hade ofta ont i magen efter diverse maträtter, kräktes eller fick diarréer. Han åt mycket bättre när vi tog bort laktosen och han förmodligen mådde bättre i magen.

Så kom då trean, sov inte alls, krävde mycket, lynnig, extremt mammig, ja helt enkelt inte så lätt som tvåan. Vi har kunnat hantera hans sätt mycket mycket bättre, han liknar äldste sonen i ganska mycket även om de har sina skillnader. Det som knäckte mig efter ca ett års sömnbrist, och två små under tre hemma plus ett "svårt" storasyskon, var nog just sömnbristen och bristen på tid för mig överhuvudtaget. Jag tror att jag var så nära att bli utbränd som man kan bli. Och ja, det är mycket svårt att uppskatta sina barn när man befinner sig i det tillståndet. Jag fick så småningom avlastning pga arbete (jodå, jag tyckte att jobbet var semester) och sömn pga av vistelse på annan ort. När så fyran kom har det gått upp och ned. Hon är glad och förnöjd men ganska envis. Problemet var att hon inte sov, och inte de andra heller. Precis som du så vaknar jag av barnen, det gör inte min man (eller så får jag väcka honom och då sover alla mindre i slutändan eftersom de små hinner bli ledsna). Jag har i omgångar gått upp 6-10 gånger per natt, månader i sträck, utan möjlighet till återhämtning på dagen. Det gör något med ens syn på barnen, mannen, världen i stort, livet osv. Alla som kommer med fåniga råd om att ta en kväll i badet med luktegott osv har man lust att slänga in i väggen, en sådan droppe i havet hjälper inte ! GRRR tyckte jag. Vändningen kom när barnen började sova bättre och jag fick mer tid över. Jag antar att mer tid över, tja, mina krav är inte längre desamma som vid första barnet när jag sörjde mitt förlorade liv och min förlorade frihet. Jag har numera nästan glömt hur det var att vara så fri, så jag har kanske inte lika höga krav längre...:)

Angående kroppen: det är en lucka mellan första barnet och de andra. När han var ca tre år började jag få fason på kroppen och jag har nog aldrig haft så snygg figur som när han var ca fyra fem år. Det tog liksom ganska lång tid att komma tillbaka, men det gick! Det är värre nu, haha, med tre barn till på raken utan motion mellan, ojojoj! Fast det gör inte lika mycket, jag börjar bli lite tant snart...;)

Den värsta resan var med första barnet, innan vi förstod att vissa barn är svårare än andra och att vi hade fått ett sådant. Mycket lättare med nästa svåra barn när vi visste vad vi skulle göra och vilka krav vi kunde ställa och vad som ungefär är normalt för ett barn i en viss ålder. Och ja, jag har ibland undrat om jag älskade mina svårare barn och jag har kommit fram till att det gör jag även om ibland så vill jag bara kasta ut dem. Barn som låter en sova och som inte klänger hela tiden och bråkar är mycket lättare att älska, men om man tar sig ur sömnbristen och går och får hjälp så blir också svåra barn lättare att älska.    

Man måste inte gå till BUP eller BVC om det känns för stort eller om man inte har förtroende för dem. Vi var hos en privat barnpsykiater och det visste bara vi. Det är gratis hos många för barn.

Du är inte ensam. Fundera på att skaffa hjälp på riktigt. Prata med din man.Lycka till!   

Jag är 18 har en bebis på 9 månader och visst kan han vara jobbig men skulle aldrig önska bort han :S
Älskar att han är livlig, aldrig haft så roligt med någon som jag har med honom! Bäst i världen är han :)
Men har ju en man som hjälper mig med allt också :) 

Allt blir ju lite hur man gör det också går man runt och tycker fy fan vd jobbigt då blir det det tycker man ungen är jobbig då blir ungar jobbiga om mamma pappa tycker jag är jobbig då är det lika bra vara det för hur man fårhåller sig till sitt barn skapar också det hos barnet, 

Tror många föräldrar daltar bort sina barn ställer för lite krav från början kav regler ska ju komma allt efter som barnet blir större. Även rutiner och struktur i vardagen är viktigt för att få årk mm