Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Har precis fått mitt 3 barn:) å min kropp ser ut som innan jag blev gravid inga bristningar kanske nått kilo mer:) vi hade sex 2 veckor efter förlossningen å vi har det nästan varje dag.hade gjörna skaffat ett barn till :) att ha barn ä d bästa som finns :)

Endel har intressen som de utövar, finns konstnärer, dansare/koreograf, författare t.ex...

Kul för dig, hur står det till med empatiförmågan då?

Blir uppriktigt ledsen av din historia TS och tycker väldigt synd om dig. Det ska inte behöva vara sa här. Tror du är precis lika kapabel som vem som helst att älska ditt barn men du har fatt en hemsk start pa ditt liv som mamma. Vissa människor är ocksa känsligare än andra när det gäller sömnbrist. Och i förlängningen sa kan sömnbrist ocksa leda till depression. Kanske är det även sa att du har en obehandlad förlossningsdepression. Vad som är klart är att du behöver hjälp för att ta dig ur det här. Eftersom jag inte bor i landet har jag inte nagon bra koll pa hur det funkar i Sverige sa jag vet inte exakt vem du ska vända dig till men du maste ta upp din situation pa BVC och insistera pa att fa hjälp. De maste hjälpa dig vidare. Jag hoppas det löser sig för dig och din lilla familj.

Du är inte alls någon dålig människa, du har rätt till dina känslor! Det är vidrigt jobbigt att ha barn... Inget blir som man tänkt sig och verkligheten är ljusår från Mama-tidningarna!

Vet inte om någon i tråden har sagt det redan, men om du mår så dåligt av din kropp kan du göra en bukplastik och fixa till tuttarna.

Oj. Tror du att det är enda alternativet till att ha barn så är du verkligen extremt trångsynt. Jag hoppas att du skojar?

Kan du kanske åka bort en helg eller någon dag - bara för att få sova ut? Pappan borde kunna ta barnet då? Man blir verkligen knäpp av att inte få sova!

haha tja ad ska man säga, välkommen i klubben. tror nog att många föräldrar känt eller känner precis som du gör. Om några år så kommer du inte alls att känna så längre. Små barn kan vara jätte jobbiga, inte alla en del kommer det på senare i livet. Men någon gång under våra barns liv så har vi slitit vårt hår och ångrat oss. Velat kasta ut barnen eller ge bort hela vårdnaden. kanske inte känns så just nu men det kommer att ge med sig, kroppen kan du även fixa till med för du har hela livet på dig. Jag har själv 3 barn och det är inte alltid så enkelt. Speciellt inte med en 14mån som aldrig är nöjd, sitter uppflugen på soffkanten eller dunkar på sin äldre syskon med det hon kan hitta. Varje dag pappan kommer hem från jobbet så flyr jag, går in i duschen eller ut på en promenad så man får villa lite, ladda batterierna. 
Glöm inte det, ladda batterierna. Var barnledig emellan åt, våga be om hjälp! Det kommer att fixa sig med tiden även om det inte verkar så just nu. 

Hej ts och alla ni andra med jobbiga barn!

Jag vet hur det känns! Mitt första barn sov inte på 4 år!!!! hon vaknade ca 17 gånger per natt. så man sov väldigt väldigt dåligt. jag prövade, napp, välling, bytte säng, vagga i vagnen inomhus, jag sjöng, jag badade, hade rutiner, jag gjorde allt!!
Jag var ensam med ansvaret och barnet var väldigt krävande i sig.....
Pappan brydde sig inte ett skit, jag bytte blöjor, porrträna, tog nätter, matade, ammade osv osv. Han vägrade hur mycket jag än bad om hjälp och avlastning.
Samt tvätta,städa,laga mat, och försöka hinna med annat gjorde jag.
När dottern var nyfödd hade jag förlossningsdepression i 1 år. kunde knappt se ur dimman.
Jag som längtade sååå efter barn, kunde knappt förstå varför jag skaffat barn?

Jag skilde mig från pappan när barnet vart 4 år

Jag levde ensam och barnet började sova(pappan försvann helt ur bilden, han ville varken ha varannan helg eller varannan vecka.. så ansvaret var återigen mitt), började vara lugnare, det gick att träffa folk, ha barnvakt hemma då barnet sov! och jag gick ut. jag fick ett liv!
Jag mötte mitt livskärlek och ett år senare väntade jag barn igen.
Jag hade då lyckats gå ner i min målvikt, jag hade börjat träna. jag var lycklig kär och allt var underbart.
Hela graviditeten spydde jag, varje dag fram tills vecka 40..
Jag vart utbränd och hamna hos kurator för många samtal.
Jag försökte ta så mycket ansvar med mitt första barn som var då 5 ½, men den nya mannen klev in och hjälpte, avlasta.
sen fick vi våran flicka, och ja första året var pest.. jag ammade men vi växlade nätter, han gav mig sovmornar, jag tog nätter, vi varvade med mat, blöjor, bad osv.
Avlastning är värt ALLT. trots att barnet sov dåligt, och vardagen var jobbig så var allt enklare när man var 2.
Och visst saknade vi sex med varann, men vi tog varje tillfälle som gavs och vi gjorde allt för att vara nära varandra.

Nu är min äldsta 8 och min minsta 2½år. Jag erkänner vissa dagar orkar jag inte, jag beställer hem pizza, skiter i att städa, jag låter barnet sysselsätta sig själv. andra dagar älskar jag att vara mamma, vi går på promenader, bygger med lego,lera,ritar eller bara pratar, myser ser film. Och i min relation kan jag inte vara lyckligare. 
min man hjälper med allt, han tar sin del av ansvaret. och det gör att mitt blir så mycket enklare.

bvc kommer inte hjälpa, heller inte bvc psykolog, kanske inte ens kurator om man är deprimerad och utbränd.

Däremot avlastning! halva ansvaret! sovmorgon!  SÖMN! tid för dusch, gym, gå på bio med vänner, gå till öppna förskolan träffa nya vänner?
Om du gör slut. får du ju varannan vecka ledigt i bästa fall. det är ju åtminstone någon avlastning eller i annat fall varannan helg han kommer ta barnet. så någon mer frihet borde du få om kärleken är slut mellan er.