Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Isa998: touche på Hannizz där som uppenbarligen inte kunde låta bli att gnugga sitt perfekta Gulletussan-liv i ansiktet på TS.

Det finns hjälp att få, har också en 2,5åring hemma och vet hur det är. Men jag känner inte att jag ångrar att jag skaffade honom, det låter som om du är deprimerad. 
Ring din vårdcentral och berätta hur du känner, så ska du se att det ordnar sig. 

Ts, du har rätt till din åsikt (å talar säkert av din erfarenhet)
Men jag kan inte hålla med...
Min kropp ser visserligen inte ut som innan, men jag har en "ursäkt" 
Min man å jag kommer väldigt bra överens vad gäller "regler" för vår dotter.
Vårt sexliv kan inte vara bättre
Vår dotter (4 år idag) sov mest hela tiden som bebis, fick väcka henne för att ge henne mat. ( å det gjorde både min Man å jag) Vi turades om , även fast han jobbade
Nu talar jag för MIN egen del visserligen & visst kan jag hålla med dig om att det är betydligt mer att STÄDA

Men jag får mer en "känsla " av ( I din ts) att du å förhållandet till barnets pappa är problemet, Inte barnet..
Nu känner jag inte dig men lever man i ett osunt förhållande så kanske man ska lösa det INNAN man anklagar ,att barnet skulle vara den största boven i ert liv....

Hoppas det löser sig å att du kan uppskatta ditt liv som mamma. en dag.. För det är  faktiskt  ett av det vackraste "jobbet" ......Att vara MAMMA/ PAPPA 



 

Har inte läst allas svar så ger enbart feedback på det TS skrivit.
Hemskt att du känner så, måste vara jobbigt för dig!
Finns det ingen som kan ta lillan/lillen ibland så du får en stund över för dig själv?
Kanske för att gå och träna om du känner dig så missnöjd med din kropp...
Jag fick själv degig mage och mycket bristningar men jag ser det som bevis på att min kropp klarat något så fantastiskt som att bära barn, vilket många önskar men inte får chansen till.
Vill jag så kan jag ju börja träna, fast känner inte för det för stunden.. Trivs rätt bra med mitt degiga jag
Kan känna igen mig i minskad sexlust men finns andra sätt att få närhet, min kille ger mig helkroppsmassage och ibland blir jag tänd av det så vi kan gå ett steg längre men känner jag inte för det så är det ok också.

Jag älskar att vara mamma och hade längtat länge så kan inte säga att jag känner igen mig i det du skriver, att skaffa barn är det bästa jag gjort och ångrar det inte en sekund.. Men det är jag..

Jag tänker inte vara moraltant och säga att du är en dålig mamma för att du känner så, kan tänka mig att det är många som känner likadant men att det är tabu att prata om.. Det är inte alltid lätt att se ljust på tillvaron om man lider av konstant sömnbrist...
Men det kanske skulle vara en bra idé att söka hjälp om du är så missnöjd med livet nu..
 

Hoppas du ts bara hade en väldigt dålig dag när du startade tråden. visst kan jag hålla med att ibland blir man bara så trött på att vara mamma:) men samtidigt skulle jag aldrig vilja vara utan ungarna.men visst har tankarna ibland vandrat och man har tänkt på hur det var före utan barn oftast då man haft en riktigt dålig dag. lite tips till dig ts gör saker själv utan barn, lämna över till sambon o gör nåt vadsom helst. skaffa barnvakt o gå och gör nåt bara ni som par. man måste få vara utan barn ibland och få andas. en annan sak att fundera över att erat barn är jobbigt och mammigt just nu går över. min dotter krävde enormt mycket först året o d var så tufft många gg. men vi överlevde..;)

en annan sak ts nu har du säkert senkoll på tränning men för degiga magar efter gradivitet är det plankövning som gäller. :) situps tex kan göra magen värre om inte man tränat upp inre magmusklerna först:)

Tja ibland undrar jag om den hoga skiljsmasso statistiken beror pa att da kan man iallafall fa VV ledigt..??

Jag förstår dig! Mina barn är nu 9 och 5 men jag har varit där du är. För att behålla min anomymitet (vänner här på FL) så har båda mina barn haft medicinska svårigheter deras första år. Med fösta barnet sov vi inte en hel natt på de första 2 åren (då hade vi dessa två år 4-8 uppvak varje natt) och med andra barnet sov vi inte heller hel natt första 1,5 åren. Den yngsta åt varje timme (pga av medicinska problem) hela första året. Vill inte berätta mer men jag förstår dig. Jag hade aldrig trott att de skulle vara så jobbigt att bli förälder!!

Ni kanske kunde turas om (att i perioder när det är riktigt jobbigt) sova hos någon förälder eller vän. Hotell kostar mycket men att kanske åka till en vän/förälder fredag eftermiddag till lördag kväll kanske vore ett alternativ för o få vila lite. Köpa lite god mat, se på tv i lugn o ro och sova ut på morgonen. ´Ta en promenad på förmiddagen etc.       Har ni ekonomisk möjlighet kanske ni kunde ha en billig lägenhet (vet inte vart ni bor kanske är både dyrt och svårt att få tag på) då kunde en av er sova där några nätter i veckan. När vi haft de som mest tufft och jag till o med tänkt som du att nu separerar jag för o "slippa barnen" så slogs jag av just tanken att försöka hitta den billigaste ettan i vår lilla stad. Bara med de nödvändigaste. Tänk o köpa sig en pizza och bara få en kväll för sig själv. Sova ut. Vila. Läsa en tidning o shoppa dagen efter för att sen komma hem igen. Några dagar senare är det makens tur.

Idag är som sagt våra barn 9 och 5 och livet ser helt annorlunda ut. Vi kan ta med dem på vad som helst och ingen av dem har "några problem eller handikapp". Viss medicin kvarstår sen de va små men det är inget problem. Vi kan ha barnvakt, vi kan åka iväg med dem, resa, äta ute, åker o badar ja allt möjligt. Men deras första år var tuffa!!  

Jag försökte bara framföra att allt inte MÅSTE vara hemskt med att få barn. Min kropp är knappast perfekt, har mång ärr från operationer osv, men magrutor har jag (dock inte som jag tränat mig till - de bara finns där) menar att ALLA får inte bristningar. Och ALLA får inte förstörda bröst.
Har inte sagt att jag har ett intressant liv i övrigt heller, har jag? Och om det nu är så att jag tycker att jag har ett intressant liv så är väl det bara bra, eller?

Och mitt barn ställer till med en hel del bus, men är inte asjobbig hela tiden.

Varför blir du irriterad över att jag är ganska nöjd med mitt liv?

Nej?