Anonym (Rewind)

Äldre 3 Sep 22:02

281 svar

Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Ful, degig mage med massor av bristningar. Platta, hängiga bröst med massor av bristningar. Kilon som är svåra att bli av med. Ingen sexlust på flera år. Extrem sömnbrist som gör en galen. Förhållandet går i bitar (säkert mycket pga ovanstående obefintliga sex och sömnbrist plus att man plötsligt ser andra sidor hos sin respektive som man inte vetat innan eftersom man inte hade barn ihop).
Klängigt barn som är helt låst vid en förälder som helst skall göra ALLT som har med barnet att göra HELA TIDEN, för annars blir det skrik och hysteriska utbrott. Noll energi, tålamod och livsgnista. Ingen att prata med eftersom man aldrig kan ta med barnet och umgås "normalt" med någon för att barnet måste passas på exakt hela tiden om man inte är hemma där saker och ting är barnsäkrat. (Och då är det ändå en 2,5 åring vi pratar om och ingen bebis.) Alltså finns i princip inga vänner kvar. Umgängeskretsen består av kollegorna man träffar under arbetstid, maken och barnet. Släkt ibland, när man känner att man har lite energi till att vara social (eller helt enkelt känner sig tvungen eftersom det var så längesedan man träffades sist).
Träffade en vän (som ej har barn) ute på en lekplats och hon har i efterhand berättat att hon vart helt slut efteråt. Hon fattade inte hur jag orkar ha det så varje dag, hela tiden. Inte jag heller var mitt svar.....
Längtade mycket efter barn innan, men i efterhand har jag många gånger tänkt att om jag vetat hur det skulle bli så hade jag aldrig skaffat barn.
Helst av allt vill jag spola tillbaka bandet, men det går ju inte.
Vet att jag är en vidrig människa som inte är värd att ha ett barn och att det är synd om mitt barn eftersom det inte valt att bli född. Så det behöver vi inte ta upp en miljon gånger.
Vill bara varna alla som är sugna på barn. Prepare for hell on earth!

Anonym (Rewind) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 22:26

#261

Solrosens skrev 2013-09-05 20:38:35 följande:

Beklagar TS att du har det så jobbigt nu, hoppas att du söker hjälp och försöker dela uppgifterna med din man med! Angående hur kroppen ändras vid en graviditet så var det också en stor rädsla hos mig också, få större höfter som kanske aldrig går tillbaka till ursprunget eller degig mage, bristningar på mage och ev på brösten, vaginala problem osv osv. Men sen när jag tänkte på allt det så tänkte jag även på det faktum att vi åldras, vi åldras redan till att så småningom få vår kropp mer eller mindre förstörd av naturens gång, så man kommer hamna där förr eller senare ändå!

Kanske hade kroppsliga förändringar inte spelat så stor roll om jag kände att det var värt det. Om jag fick uppleva dom där rosa molnen som alla "lyckade föräldrar" känner (åtminstone till stor del verkar det som...)

Anonym (Rewind) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 22:29

#262

Anonym skrev 2013-09-05 21:16:50 följande:

Tyvärr kan jag inget annat än att hålla med dig. Handen på hjärtat, jag upplever bara mer besvär än glädje av att ha barn. Jag är dessutom ensamstående och känner mig så låst och begränsad hela tiden. Jag skulle bara vilja ha lite fritid någon gång, träna eller bara ta det lugnt för en gångs skull. Och tyst runt omkring mig så jag kan fixa saker i hemmet eller plugga...IFRED!!! Jag är så trött på att ha en unge hängandes i mitt byxben hela tiden. Det är som du säger så ansträngande att behöva hålla koll varenda sekund när man är någonstans...eller hemma för den delen. Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn. När jag tänker tillbaka på hur jag hade det innan jag fick barn så levde jag ju rena lyxlivet. Man kom hem i lägenheten efter jobbet. Tyst, lugnt och skönt. Inte indragandes på en trött och hungrig unge från dagis med två kg sand i skorna och i ärmarna på jackan som man behöver sanera hallen på varje kväll. Är så fruktansvärt trött på att ligga på alla fyra varje kväll i köket och torka upp all mat som ungen absolut måste slänga på golvet. Jag kunde betala räkningar ifred, diska i fred, äta ifred och gå på toaletten ifred. Jag ångrar mitt beslut så himla mycket men kan inte få tillbaka det jag hade.

Det känns både hemskt och på samma gång lite skönt att det finns andra som känner samma sak. Nu är det ju än värre för dig eftersom du är ensamstående :/ Lider verkligen med dig. Jag tror inte jag hade överlevt..

Jag önskar verkligen ingen att må och känna såhär! Jag VILL inte känna såhär. Jag vill också att det ska vara trevligt och mysigt (iallafall större delen av tiden). Jag vill inte ha såna här känslor gentemot mitt barn.

Jag försöker verkligen kämpa och hålla masken. Tror inte att någon annan än ev min man skulle gissa att jag känner/mår såhär och inte ens han fattar nog hur illa det egentligen är. Trots att jag pratat om mina känslor och till och med sagt att jag ibland bara vill dö för att det känns som att barnet skulle få det bättre utan mig..

På något sätt känns det så hopplöst med eftersom den person som egentligen står mig närmast (mannen) inte ens tar mina ord i h känslor på allvar.

Anonym (Rewind) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 22:34

#263

talktothehand skrev 2013-09-05 22:04:34 följande:

Om du vill upplysa folk om hur underbart det är att ha barn föreslår jag at du skapar en egen tråd i ämnet och inte kapar någon annans tråd där TS ganska uppenbart behöver hjälp och stöttning - inte folk som försöker bevisa att hon har fel i sak. Tror TS skiter i hur bra det är för andra - hon upplever det inte så och mår uppenbarligen sjukt dåligt av det. Tror inte heller du behöver övertyga någon om hur fantastiskt det kan vara att ha barn och jag tror knappast att TS inlägg kommer att avskräcka någon från att skaffa barn - det är en biologisk drift.

The little I know I owe to my ignorance

Förväntade mig en massa inlägg om hur underbart livet med barn är. Visst förstår jag att de flesta ändå tycker att barnen är värda allt slit och det är ju jättebra att det är så.

Men som du skriver så kan jag inte förstå det, för jag känner inte alls så..

Kände bara att folk som vill ha barn borde ha rätt att känna till något annat än bara "rosa moln", bebisleenden, mys och gos. Det kan gå åt helvete med! Man KAN känna så!

Även om det är tabu och man inte kan prata om det hur som helst så existerar det ändå.

För mig kvittar det om folk säger att jag är en dåligt mamma och att det är synd om barnet, för jag håller med...

Mrs Green

Äldre 5 Sep 22:36

#264

Anonym skrev 2013-09-05 21:16:50 följande:

Jag ångrar mitt beslut så himla mycket men kan inte få tillbaka det jag hade.

Jodå och det går fortare än du tror

Jag vet inte hur gammalt ditt barn är nu, men när barnen är 5-6-7 och uppåt så tycker jag dels att det blir så mycket roligare med barnen och dels får man ju en massa tid för sig själv igen när de börjar sysselsätta sig själva långa stunder eller är med kompisar.

Man ska bara ta sig igenom de där första året, och det är inte alls något krav att man måste njuuuuuuuta av småbarnstiden (för att den går så fort, tack och lov...), det går lika bra att njuta av att ha lite större barn sen (den tiden går också fort, tyvärr).

Anonym (Rewind) Trådstartaren

Äldre 5 Sep 22:40

#265

Sen har jag förstått att personer som har svårt att få barn tagit illa upp av tråden. Kan bara be om ursäkt, för det var inte alls tanken bakom den. Var bara tvungen att skriva av mig eftersom det känns som att jag håller på att förgås av mina egna tankar och känslor..

Jag förstår nu i efterhand att det kan vara provocerande att läsa att jag som fått ett barn inte klarar av att älska det på rätt sätt. Men som jag har skrivit innan så var barnet planerat, vi hade längtat och planerat och TRODDE att vi var förberedda, men vad hjälpte det? Ingenting.. Man vet inte vad man ger sig in på. Det är bara det jag säger.

Kan inte tänka mig att alla ofrivilligt barnlösa som får barn lever i totalt lyckorus konstant. Men det måste vara ännu jobbigare om man får såna här känslor som jag har om man tidigare varit ofrivilligt barnlös. Där måste det ju vara ännu mer tabu att prata om sånt här. Tyvärr.

Anonym (finns hjälp)

Äldre 5 Sep 22:51

#266

Anonym (Rewind) skrev 2013-09-05 22:34:21 följande:

Förväntade mig en massa inlägg om hur underbart livet med barn är. Visst förstår jag att de flesta ändå tycker att barnen är värda allt slit och det är ju jättebra att det är så. Men som du skriver så kan jag inte förstå det, för jag känner inte alls så.. Kände bara att folk som vill ha barn borde ha rätt att känna till något annat än bara "rosa moln", bebisleenden, mys och gos. Det kan gå åt helvete med! Man KAN känna så! Även om det är tabu och man inte kan prata om det hur som helst så existerar det ändå. För mig kvittar det om folk säger att jag är en dåligt mamma och att det är synd om barnet, för jag håller med...

TS jag förstår att du måste må jättedåligt, jag tror att du har mått dåligt länge och då är det ganska stor risk att drabbas av en depression, den kommer inte plötsligt utan smyger sig på, det är som att ha glasögon med filter på, man ser bara det dåliga och har jättesvårt att se det som är positivt i sitt liv, jag är nästan helt övertygad om att du är deprimerad. Men det finns hjälp ur det svarta hål man befinner sig i, att få prata med någon som verkligen är proffs på det här med känslor, mitt råd är att snarast kontakta en psykolog på din ort, bvc har telefonnummer till dom. Det är inte bra att låta de mörka känslorna stanna för länge. Du har jättefina möjligheter att ta dig ur mörkret men du måste be om hjälpen själv. Snälla ring bvc och be om att få komma till en psykolog, det går kanske att hitta det på din vårdcentralen hemsida också. Kram

Anonym (barnfri)

Äldre 6 Sep 07:16

#267

talktothehand skrev 2013-09-05 22:04:34 följande:

Om du vill upplysa folk om hur underbart det är att ha barn föreslår jag at du skapar en egen tråd i ämnet och inte kapar någon annans tråd där TS ganska uppenbart behöver hjälp och stöttning - inte folk som försöker bevisa att hon har fel i sak. Tror TS skiter i hur bra det är för andra - hon upplever det inte så och mår uppenbarligen sjukt dåligt av det. Tror inte heller du behöver övertyga någon om hur fantastiskt det kan vara att ha barn och jag tror knappast att TS inlägg kommer att avskräcka någon från att skaffa barn - det är en biologisk drift.

The little I know I owe to my ignorance

Jag har aldrig haft någon längtan efter barn och när jag läser inlägg som ts blir jag ännu mer avskräckt från att skaffa barn. Har man en stor barnlängtan är det kanske annorlunda.

stor grön drake

Äldre 6 Sep 07:16

#268

Anonym (Rewind) skrev 2013-09-05 22:40:31 följande:

Kan inte tänka mig att alla ofrivilligt barnlösa som får barn lever i totalt lyckorus konstant. Men det måste vara ännu jobbigare om man får såna här känslor som jag har om man tidigare varit ofrivilligt barnlös. Där måste det ju vara ännu mer tabu att prata om sånt här. Tyvärr.

Jag har då 7-8år som ofrivilligt barnlös i bagaget innan sonen anlände, och har haft en vardag som liknat din i stort sett. Skillnaden är att jag har ett fungerande stödnätverk, och att jag går på alla sociala grejjer. Japp, jag får springa/jaga ihjäl mig, det är världskrig (men det har vi ju hemma med) men fördelen med lite större tillställningar är att oavsett vart man råkar hamna i jakten på barnet, finns oftast någon att växla några ord med. Jag tror i grund och botten att det handlar inte om att älska sitt barn för mycket eller för lite, utan om att intetycka om situationen, inte tycka om barnets handlingar. Jag blir väldigt förvånad att så många uttrycker att "det är bara att uppfostra barnet", för i min omgivning tycker många att vi är för stränga och har för hårda regler (vi försöker ofta förebygga problem) men det verkar de glömma få fort sonen får ett "anfall". Då är vi minsann för slappa och mesiga och ger med oss... Eh, okej... Jag älskar min son, med hela min skapelse, men jag älskar inte vår vardag tillsammans. Fördelen med detta är, att när det från ingentanns kommer en underbar, lugn och trevlig dag, så kan man njuta av den. Jag kan gå på stan och skratta av lycka för att min son går snällt brevid mig och håller mig i handen (istället för att jag bär på ett monster som gallskriker, jag har dokumenterad hörselskada pga honom, slår och sparkar så att jag känner mig ordentligt misshandlad när vi kommer fram) och det inns inget härligare. Jag trodde ock inte det någonsinn skulle hända, och jag sökte någon form av tröst i att veta att inget jag kunde göra/gjort tidigare i livet hade påverkat hans beteende. Jag har alltid varit öppen med hur jobbigt det är, och har därför sluppit den stora skuldbördan, för jag har känt att andra inte dömt mig för att jag inte kunnat poducera ett parn om nte passr i mallen.

091109 Linus dragon-pup.blogspot.com

sticksNstones

Äldre 6 Sep 10:29

#269

Later som du behover nagon att prata med, avlastning och kanske medicinering? Visst ar foraldralivet allt annat an dans pa rosor men aven om man fatt lite tuff start pa det eller blivit lite inkastad i det hela (alla graviditeter ar inte planerade och super-efterlangtade) kanns det som det hela ar jobbigare an vad det behover vara for dig. Det ar ju anda nagot som maste fungera, vardagslivet, oavsett om det ar med eller utan barn.

Ungarna vaxer ju upp men talesattet ar ju att sma barn, sma problem. Stora barn, stora problem... Sa att bita ihop ar nog inte ett alternativ.

popit

Äldre 6 Sep 17:36

#270

talktothehand skrev 2013-09-05 22:04:34 följande:

Om du vill upplysa folk om hur underbart det är att ha barn föreslår jag at du skapar en egen tråd i ämnet och inte kapar någon annans tråd där TS ganska uppenbart behöver hjälp och stöttning - inte folk som försöker bevisa att hon har fel i sak. Tror TS skiter i hur bra det är för andra - hon upplever det inte så och mår uppenbarligen sjukt dåligt av det. Tror inte heller du behöver övertyga någon om hur fantastiskt det kan vara att ha barn och jag tror knappast att TS inlägg kommer att avskräcka någon från att skaffa barn - det är en biologisk drift.

Jag är väl knappast den första som inte ger ett direkt svar till frågeställningen i TS i en tråd? Är inte syftet med de flesta trådar att diskutera? Jag försöker inte bevisa att TS har fel - hon HAR inte fel, för det finns inget rätt och fel i detta, men det finns olika sidor av det. Jag har förstått vid det här laget att du tycker mitt första inlägg var extremt onödigt. Du behöver inte säga det om och om igen, det blir ganska tradigt.

Anonym (Rewind) skrev 2013-09-05 22:34:21 följande:

Förväntade mig en massa inlägg om hur underbart livet med barn är. Visst förstår jag att de flesta ändå tycker att barnen är värda allt slit och det är ju jättebra att det är så.
Men som du skriver så kan jag inte förstå det, för jag känner inte alls så..
Kände bara att folk som vill ha barn borde ha rätt att känna till något annat än bara "rosa moln", bebisleenden, mys och gos. Det kan gå åt helvete med! Man KAN känna så!
Även om det är tabu och man inte kan prata om det hur som helst så existerar det ändå.
För mig kvittar det om folk säger att jag är en dåligt mamma och att det är synd om barnet, för jag håller med...

Det är jättetråkigt att du har det som du har det, och självklart har folk "rätt att få veta" att föräldraskap inte alltid är en dans på rosor. Jag hoppas inte du tog illa vid dig av mitt inlägg, det var inte alls min mening. Jag hoppas det lättar för dig snart, för som jag skrev kan det vara riktigt mysigt också! Förhoppningsvis blir ditt barn lättare att ha att göra med snart, vilket gör att du kommer få det lugnare och mer tid för återhämtning, vilket i sin tur leder till andra positiva saker!

Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

INNEHÅLL