Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Vilket som. En depression behöver man få hjälp med. Och allt TS skriver pekar åt det hållet.

Är depressionen stressrelaterad så är det situationen som man måste få bukt med.

Det håller jag med om men av erfarenhet vet jag att du får helt olika hjälp beroende på om du har en depression där grundorsaken ligger hos dig själv eller om det faktiskt är så att barnet har någon form av problematik.

Ja du, ts. Skönt att nån skriver det. Allt det du skriver är anledningar till att jag inte har barn trots att jag blivit dumförklarad många ggr för det. 150.000 kr till plastikoperationer och råd med barnflicka tror jag är ett minimum vad man ska ha innan man överväger barn :(

Åh tycker precis som du ts! Jag har ett barn, min liv är förstört efter det. Min kropp är förstörd, hängbröst och bristingar. Men det värsta är ändå mitt underliv, det är så förstört att jag läcker urin samt att jag inte kan ha sex. Min man stack pga det, han ville inte ha en kvinna som inte kan ha sex. De jag pratat med vittnar om samma saker ungefär, de flesta som fått barn läcker urin, någon kan inte ha sex alls pga smärta, en annan kan ha sex men det gör ont för henne, men hon ställer upp för sin man. 

Jag är ensamstående, ingen man vill ha mig för jag kan inte ha sex och jag bara längtar efter kärlek, men det kommer jag aldrig mer att kunna uppleva. Min kropp och mitt liv är förstört!   

Oj vad jag känner igen mig i din berättelse TS!
Min barn är än så länge bara 1,5 år men jag har redan hunnit ångra så många gånger att jag skaffade barn. Jag försöker att se de fina stunderna, för visst finns de. Men jag måste säga att de negativa överväger alla gånger. 
Jag får i princip aldrig få sova mer än 4 timmar i sträck.
Jag älskade att gymma innan barnet kom, men nu går det helt enkelt inte ihop. De få gånger när både jag och min man är lediga så måste vi passa på att laga mat, duscha och annat som man helt enkelt måste göra, och som nästan aldrig går att göra när man är ensam med barnet.
Träffa vänner funkar, och det gör jag ofta, men det gäller ju att de kan komma hem till oss där det är barnsäkert. Sen får man bara hoppas på att barnet har en bra dag, annars finns det risk att man knappt kan prata alls, utan man får springa efter barnet, trösta, osv hela tiden. När barnet var bebis gick det åtminstone att få barmet nöjd en stund om jag ammade, men nu finns det ibland inget som funkar förutom att ge barnet full uppmärksamhet.
Mat har varit ett stort problem även för oss. "Alla" andra säger att alla barn har perioder när de är kräsna, tycker att det är tråkigt att äta osv. Samt att ett barn aldrig svälter sig frivilligt. Vårt barn vägrar väldigt ofta mat. Det kastas mat överallt, skriker och försöker klättra ur stolen. Alltså vill man aldrig mata barnet hemma hos någon annan, med risk att förstöra tapeter osv. Får man besök vid matdags så får besöket snällt sitta och vänta ca 30-45 tills barnet har fått i sig nån sked mat under enorma protester, innan det eventuellt går att prata igen.
Om jag endast tyckte om att ta promenader just under barnets sovtid, samt att sitta på golvet och ge barnet 100% uppmärksamhet hela vakna tiden, samt bli väckt ca 3 ggr varje natt för att söva om barnet i ca 10 min/gång så kanske de söta leendena skulle vara värt det. Men det som någon skrev att det är mysigt med kramar, det har jag aldrig fått uppleva, mitt barn varken kramas eller pussas. Sitta i knät längre än några sekunder går inte heller för sig. Att lyssna vad man får och inte får göra går inte heller för sig. Nej, jag förstår inte vad glädjen med barn är?! Hade jag inte haft nåt meningsfullt att göra i mitt liv förut så hade jag kanske sett tjusningen med det, men nu har jag fått offra hela mitt liv. Jag hoppas att mitt barn blir mer självständigt snart så att jag en gång kan få gå på toa 20 sek i fred, eller att jag ska kunna laga en enkel lunch utan att nån står och gallskriker bredvid eftersom denne inte får full uppmärksamhet. Eller att vi ska kunna besöka nån vän nån gång, eller kanske till och med gå ut och äta.

Anonym (åh): Sticker en man var han ändå inget att ha. Skador av den typen du nämner kan opereras och betalas av landstinget. Dock vet jag inte om det går att komma till rätta med lurviga svansar.

Känner igen mig ts. För mig är livet inte barnen. Hade man vetat innan hur jobbigt och krävande barn är så.... Har 2 pojkar på 6 och 4 som bråkar jämt. Enda stunden dom kan hålla sams är när dom spelar tv spel. Men efter en kvart blir vi tvugna att stänga av då dom bråkar livligt. Ett barn skulle vara det bästa. Självklart tar jag ansvar över att vi satt dom till världen men att ha barn är inte underbart. Om fler vågade prata om alla tråkiga sidor om barn skulle det inte vara så tabu.

Känner inte igen mig alls i det du skriver TS, jätte tråkigt att det är så för just dig. Men majoriteten av folk som skaffar barn har det inte som du. Du kanske skulle behöva mer hjälp? Avlastar din sambo? Jobbar du eller är du hemma? 

Oj