Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

jag har degig mage full med bristningar, pattar som jag kan använda som åror till min eka, sexlusten har försvunnit , sömnbrist har jag levt med länge
och än har jag inte en enda unge :) men lika glad för det är jag men gladast är nog räven^^

Känner inte igen mig i det du skriver är ju. Pappan ska vara lika stor del i barnets liv och tahand lika mycket från dag ett så blir det inte som du har det.

Jag är barnfri och gör ingenting av det du skriver, jag har aldrig nagellack, äger få handväskor och går aldrig på krogen eller gym 5 dar i veckan. Du borde jobba med dina fördomar. 

Du måste försöka få avlastning. 
Sådär kan man inte ha det.

Egen tid till att träna och ta hand om dig själv!

Har en kompis som tar en "mammasemester" varje år, åker ensam till något trevligt hotell i Sverige och bara vilar upp sig med avstängd telefon...  Det ska jag införa när min son blir större. 

"If mama ain't happy, ain't nobody happy!" Det är bäst för din man att han ser till att du mår bra och njuter av livet! 

Ja.. men det är från 5 dom "kan allt själv" och tror världen kretsar runt dom och får dom inte sin vilja igenom så blir det hell igen! Det blir tyvärr inte lättare förrän barn flyttar hemifrån. Små barn - små problem, stora barn - stora problem, säger jag! Och plus det som händer med kroppen. Håller med TS! MEN... är det ändå inte vackert att veta att den där lilla varelsen är receptet på vad du och din man skapade?? Att den där lilla varelsen kommer att älska dig villkorslöst? Jag kan säga att jag ALDRIG skrek åt mina föräldrar att jag hatade dom och fick sådana utbrott som "är vanligt hos tonåringar". Jag hade och har en stor respekt gentemot mina föräldrar. Det är det enda som krävs! Lycka till och hoppas du kan se ljuset i tunneln! Det blir aldrig som man tänkt sig, jag vet... Men det låter som att du är inne i depression och du måste skaffa hjälp! Inte mediciner - utan någon som kan hjälpa dig att inte känna dig ensam!

Håller med om att barn verkligen prövar ens förhållande. Allt var så "lätt" innan barnen, man kunde ge varandra frihet att göra saker på egen hand. Nu känns det som att varje helg är ett race för att hinna med allt som måste göras. Lider också av sömnbrist sedan 2 år tillbaka (mitt äldre barn har däremot alltid sovit bra, men självklart får man inte två som är lika!) och det är tufft men tänk på att det blir bättre snart. Och då kommer du inte komma ihåg att det var jobbigt. Åldern 2 år är väldigt intensiv, känner mig hemsk då jag ibland önskar man kunde snabbspola framåt.  Tänk att kunna göra saker med bägge barnen utan att det slutar i skrik och gnäll. 

Det kroppsliga känner jag inte alls igen mig i, har väl haft tur. Väger väl 7 kg mer nu än för 10 år sedan. Brösten är mycket snyggare efter barnen (ammade dock inte något av barnen speciellt länge). Inga bristningar heller. Känner ett inre lugn och en acceptens för mig själv och för min kropp som jag inte hade innan vi fick barn. 

Ha ha ha!! Kul med lite humor!

Det låter verkligen som att du behöver få hjälp, inte bara för din skulle men för barnens.....

Lycka till!!  

Fast vad trodde du småbarnslivet handlade om? Du har glömt alla sjukdomar med oro, snor, gnäll, kräk osv. Jag var beredd på hela denna biten när jag fick barn. Jag tror de flesta räknar med allt detta.. Men det är lite orättvist att skriva en sådan här tråd eftersom det fina med att ha barn inte riktigt går att återge i ord. Och det är ju känslor som inte kan föreställas innan man upplever dem. Och tänk att de FLESTA ändå anser att det är värt att utstå allt det flera gånger om ;) men jag håller med TS, tänk efter före man försöker få barn för det är inte lätt, däremot önskar man barn och man kan ge barnet vad det behöver så ska inte TS text skämma bara informera :)

Läste lite noggrannare nu, du mår ju inte bra. Då är det en annan femma :( lycka till.