Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Han tar barnet när jag tränar, drygt 3 ggr i veckan.

Han tar även mycket under helgen på dagarna eftersom jag inte orkar.

Är jag hemma är det oftast bara jag som gäller för barnet. Annars blir det skrik, bråk och hysteri.

Varför pappan inte tar nätterna är kanske vad du undrar? För att jag vaknar och inte han. Även om jag lägger mig i ett annat rum så vaknar jag innan pappan vaknar. Visst kan barnet få skrika tills pappan vaknar, men då ligger jag ju ändå vaken eftersom jag hört barnet sedan länge. Barnet stissar upp sig ännu mer och det tar längre tid innan det kommer till ro och kan somna om. Alltså vinner ingen på att han ska ta nätterna. Jag får sova ännu mindre.

Och nej, öronproppar är inget alternativ, för det klarar jag inte av.

Kan ni inte dela på det sättet att du tar nätterna men maken går upp så du får ligga ostört en stund? På vardagar ger det kanske inte så mycket - men på helgen?

Annars rekommenderar jag att du sover i ett annat rum på dina "fria" nätter och låter maken hantera uppvaket bäst han vill. Efter några nätter är han troligen betydligt mer lättväckt om han får ta hand om konsekvenserna annars

Min första unge var (och är) också en intensiv typ och just mellan 1,5 och 3 år var det verkligen förj*vligt jobbigt. Jag ifrågasatte att vi skulle klara av att hålla honom i liv och få ha förståndet i behåll ibland. På riktigt.

Det bästa vi gjorde var att gå och få individuellt familjestöd som kommunen erbjöd. Inte minst för att prata vi föräldrar och hitta gemensamma strategier. En sak jag särskilt minns som jag verkligen behövde höra var att vissa barn är det lätt att vara en bra förälder åt och andra barn är det svårt att ens vara en skaplig förälder åt. Nu när jag har ett andra barn av den första sorten förstår jag ännu bättre hur sannt det är.

All sympati och styrka ts. Det blir bättre även om det känns hopplöst ...

Ts: testa ta bort mjölk ur barnets kost. När vi gjorde det på vår yngsta började hon sova ordentligt, äta bättre och blev lugnare under dagen. Tog typ två veckor så vart allt så mkt lättare.

Jag har en liten pojke som precis blivit 10 månader. Extremt energiskt, sover dåligt sen födsel(vaknar minst 6ggr per natt), var kräkbebis dom första 6 månaderna vilket innebar att jag fick byta om honom minst 20 ggr dag/natt, haft problem med eksem sen födsel så det är ett evigt kämpande med att kräma in honom osv. Det jag vill säga är att allt är riktigt riktigt jobbigt OM jag bara tittar på det negativa och dåliga. Men när jag tänker på hur underbart det är att se honom skratta och ha honom bredvid mig varje dag, att han är min lilla älskling helt enkelt så skiter jag i allt det jobbiga. När jag läser det du skriver så känns det verkligen som om du hatar ditt barn(du har till och med skrivit det själv) och jag tror inte det är hälsosamt för varken dig eller barnet. Du måste söka hjälp..) För ingen av er ska behöva ha det så. Tycker jätte synd om ditt barn när jag läser det för jag kan inte tänka mig att någon inte älskar och avgudar sitt barn men tycker även synd om dig för du kan väl inte hjälpa det kanske.
Jag hoppas det bara är en djup ångest du har kommit in i och att allt slutar bra men som sagt du måste ta tag i det.

Jag har säkert en omotiverat kritisk syn på att ha barn men - jag tycker att alldeles för många skaffar barn på tok för lättvindigt. Så jag håller till viss del med TS. Jag tror helt enkelt inte att de flesta i unga år förstår hur mycket jobb och ansvar det är också. Inte heller tänker många på hur kostsamt det är. Och är man inte medveten om dessa saker eller kapabel till att ge barnet vad det behöver, då ska man inte ta på sig det heller genom att skaffa barn. Främst för barnets egen skull förstås eftersom det inte ska behöva lida pga ett dåligt beslut.

Det är anledningen till att jag inte har barn och inte heller ser mig vara förälder till ett på många år, om någonsin. Jag kan i dagsläget varken försörja ett barn och inte heller vill jag ta på mig det ansvaret. Jag är så fortfarande så ung att jag vill leva livet och ha en partner för mig själv utan att behöva "dela" henne med barnen. En del säger gillar du inte barn osv till mig men jag tycker det är mer omtänksamt att förstå att man inte skulle vara en bra förälder just nu och därför låter bli att skaffa barn.

Nej jag syftade mer på att träffa vänner och ta ett glas vin en fredagskväll tex.

Fast jag tex var inte ung när jag fick barn (34 år). Hade båda mina barn varit som min tvåa hade jag säkert ansett mig själv vara en helt förträfflig mamma och förfasat mig lite över ts. Vissa saker hade varit jobbiga förstås - tvååringar är prövande över lag - men jag hade inte förstått vidden av hur jobbigt det kan vara. De allra flesta behöver aldrig det.

Men du ts, nu har du fått förslag på hur du kan börja nysta i det här men du viftar bort allting. Du måste ju ta tag i det, annars kommer det aldrig bli bättre! Det finns faktiskt ganska mycket hjälp att få, och du behöver givetvis inte säga till någon att du avskr ditt barn! Du kan helt enkelt säga som det är - att du inte orkar med din situation och att du behöver hjälp.

TS, Du verkar ha en förlossningsdepression/ en depression som du behöver få hjälp med. Prata med Bvc, berätta hur du känner. Få hjälp, må bättre, hitta livet. Gör det. Det går att få hjälp, livet kan vara bra.

Så kan det vara. Det kan också vara så att TS är deprimerad för att hon har ett ovanligt krävande barn och inget andrum eller förståelse någonstans.