Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Har själv barn och känner ungefär som du ts!

Oj, säger jag, det skär i hjärtat att läsa  denna tråd. Jag tänker på alla som önskar barn men inte lyckas, jag har varit på den sidan också och vet hur det är. Nu har jag tre barn, varav ett är bokstavsbarn. Det är inte lätt när det blir så svårt att man önskar att barnet kunde försvinna, och speciellt när man kämpat för att kunna få barn, då är känslorna helt förbjudna. Så jag förstår TS, också.
Barnen är mitt liv, jag skulle aldrig aldrig överge någon av dem och jag tar strid mot vad som helst som hotar mina barns välbefinnande. Med det betyder inte att det alltid är en dans på rosor, det kan vara mycket blod, svett å tårar att uppfostra barn. Man kan behöva hjälp, och det är ens skyldighet att se till att ta emot hjälp!
Som förälder har du ansvar för inte bara dej själv utan för en annan människa. Om du inte själv mår bra så mår inte heller ditt barn bra. Hela TS utstrålar hopplöshet och frustration, sådant känner barn på sej. Det kan påverka både sömn och aptit, tro mej!
Se till att få en ev. diagnos på barnet och rätt stöd i föräldrarollen till just den sortens barn, och så någon att prata med själv om dej och ditt liv. Gå med i föräldragrupp/mammagrupp, sådana du kan umgås med tillsammans med barnet. Accepterar att livet går vidare, vänner som inte bildar familj själva växer man ifrån när man får barn, skaffa nya vänner! Kanske hittar ni varandra på nytt när någon plötsligt blir  med barn...
Var är farföräldrarna? finns de? och mormoderns roll? Kan inte hon komma hem till er och sköta barnet så att ni får egen tid?  
Hur kroppen förändras efter barnafödande tror jag inte att man tar så hårt bara man hittar lycka i kärleken mellan mor och barn, det är där lösningen finns...Du har fått många goda råd av trådens läsare, följ dem, och Lycka till TS! 

Japp, det är jobbigt, jag känner med dig. 
MEN som tröst kan jag säga att det blir bättre.
Åldern 2-4,5 ungefär tycker jag var den absolut jobbigaste (mina äldsta är 6 och 8 nu).

Men nånstans 4-5 år blir det plötsligt mycket lättare, de kan klä på sig själva, de kissar inte på sig, de kan gå ganska långt utan att man behöver bära dem, de kan roa sig själva en längre stund, det blir MYCKET lättare att hitta saker att göra tillsammans som alla får ut något av, de kommer med en massa roliga frågor och man kan ha samtal som är givande för båda parter, de delar med sig av funderingar kring livet, kompisar, sagor, filmer, de börjar gå över till kompisar och leka på egen hand osv osv.

Så HÅLL UT, det kommer inte att vara sådär tungt för alltid, utan det handlar om kanske 2 max 3 år till, sen blir det lättare igen!
 

Tråkigt att man ska behöva kämpa så för att få hjälp. 

TS du har rätt till mer hjälp och stöd än bara ett "så är det att ha barn, det är heeelt normalt". Gå till läkare i stället. Jag har heller inget förtroende för vår bvc, och vår son har också sömn- och viktproblem, även om han är yngre än din son. Vi gick till vår familjeläkare och fick remiss till barnmottagningen meddetsamma, där de gör en djupare utredning.

Gör det TS, även om du egentligen inte orkar. Du är värd bättre än såhär! Kram på dig.

Ojojoj vad jag känner igen mig i det du skriver,sån var jag efter barn nummer två, och vet att syrran har känt liknande med. Inte just för att man inte älskar sitt barn utan för att man aldrig är ledig som mamma. dessutom lätt att tappa sina kompisar där på vägen och så står man där utan nåt eget kvar. Tycker du ska gå och prata med nån. Det kan vara en depression som yttrar sig sådär. Och prata med din man, det låter som du behöver få komma ifrån och få lite egentid....utöver den på jobbet menar jag. Jag tror inte du behöver oroa dig för att ditt barn skulle vara överaktivt. När du mår bra igen så kommer du kunna uppskatta livet med barn igen. Kramis!

louloufox: different strokes...vet du. Jag förstår inte hur någon in their right mind vill tillbringa hela livet i en egobubbla där det roligaste som händer är att hänga på krogen som man gjorde när man var 20-25 och där nagellack och nya handväskor eller gå på gym 5 dar i veckan och pilla sig i naveln resten är vad livet består av. Olika liv passar olika människor. Fler borde dock tänka efter mer innan de skaffar barn eftersom de uppenbarligen inte klarar att sätta sig själv åt sidan i den utsträckning som föräldraskap kräver.

Jag har bara läst TS och jag tycker att du verkar vara i en depression av något slag. Jag drabbades själv av en förlossningsdepression när min äldsta var bebis.

Jag kände precis så som du beskriver. Det var först när jag äntligen vågade be om hjälp (när han var två år) som jag kunde börja uppskatta att vara mamma.

Mitt tips är att berätta för någon på BVC hur du mår. De har säkerligen träffat utmattade och deprimerade föräldrar förr och kan hjälpa dig vidare.

Lycka till och många kramar