TACK för erat stöd!!! Grinar när jag läser era kommentarer.. Känns skönt att berätta för er för igår orkade jag inte ringa min familj och berätta, sa bara till min tvillingsyrra o bästa kompis, men till er skrev jag. Skriva är enklare men orkade inte prata med nån. Har fortfarande inte gjort det. Har varit så nära att bryta ihop hela dagen så att nån ska fråga hur jag mår orkar jag inte, inte idag iaf. Men vi på denna sida är ju liksom alla i samma läge. Alla gravida o ska ha ganska samtidigt och alla ska ju göra RUL. Nu är de ju en väldans tur att de går så bra för alla!
Eftersom vi väljer att inte göra fostervattenprov så ska vi inte kolla något mer. Läkaren sa att cystorna kan växa bort och även om de inte gör de så gör man inget åt dom, därför behöver man inte kolla dom igen. Det blir ju en utmaning att inte gå o oroa sig över dom.. är dom kvar? Är dom större? osv.. lika så det i hjärtat.
Jag/vi försöker tänka positivt. Har varit med om så mkt motgångar så när de här kom så kände jag bara "inte en grej till". När ska jag få njuta o va lycklig. Men vi sa att vi måste försöka att inte oroa oss, men sa också att de kommer ta tid. Vi kommer ju inte sluta med det idag (förmodligen inte fören bebisen kommer ut o vi ser att det är bra). Det måste väl få ta sin tid också så vi kan smälta det. Det kom ju som sagt som en chock..
Nu ska jag somna i soffan bredvid min käre sambo! Är helt slut och tom i huvudet.