Fiamedbarn skrev 2014-01-21 18:27:26 följande:
Min sambo följer inte heller med på alla undersökningar, det är trist eftersom det ju är något man borde göra tillsammans tycker jag. Men jag servar honom med SMS så fort jag vet att allt är bra

Jag har nästan omvända "problemet", min kille ska med på ALLT, knappt jag får gå till Apoteket själv.

Och minsta lilla jag nojjar över något kommer det tusen länkar på mail där han kollat upp fakta. Han är som min privata stödperson/barnmorska/hejaklack i ett.

Tråkigt för er som inte känner fullt stöd/intresse. Här är det tvärtom; han är nog mer på än jag och ändå är det hans tredje barn (mitt första). Känner mig så enormt påpassad och uppassad.
Hoppas allt går bra bara. Blev "tvungen" att berätta för chefen idag (då jag blev erbjuden en ny tjänst som sträcker sig över BF) och jag är lite vidskeplig. Vi har inte berättat för NÅGON än, och jag vet att jag väntar barn och inte missfall, men jag vill liksom inte ta ut något i förskott när jag vet hur statistiken ser ut. Är bara i vecka 7 (6+6) än. Så det känns jättejobbigt att ha berättat, som att jag utmanat ödet på något knäppt sätt. Någon som förstår hur jag menar?