Det där med att en socanmälan förstör liv

Det är skillnad på om anmälan kommer från en nitisk bekant som har diktat ihop någon helt bedrövligt och som inte finns i ens fantasi ens. Och som sedan blir upp till MIG att bevisa . Jag råkade ut för en sådan anmälan av en tjej som jag blev ovän med (jag tyckte hon va falsk och sa det till henne, i samband med att jag bröt kontakten med henne). Hon diktade ihop sådana fruktansvärda saker att soc va tvungna att utreda det hela. Hon (påstod) sig vara en granne ;jag har få) som i sin tur direkt ringde socialtjänsten, efter att jag pratat med dom och tala om att inget av det som står i anmälan har någonsin hänt. Men eftersom anmälan va av så allvarlig karaktär gjorde man en utredning . Jag va med på noterna, men va mentalt helt slut efter det där. Även om allt gick bra så är det psykiskt påfrestande. Det gör inte mig till en sämre mamma för att jag tyckte det va psykiskt skitjobbigt och gjorde anspråk på min tid och mina tankar. Jag mådde faktiskt inte bra och stundvis kände jag mig hämndlysten och fan ville sätta åt henne på nåt också. Jag samla mig och lät det rinna över, men fy fan vad jobbigt det va. Jag förstod att soc gjorde sitt jobb men kände mig grymt trakasserad av henne .Såna stunder blev man skraj för vad folk va beredda att göra för att jävlas med andra, för ingen kan väl påstå att det är speciellt svårt? Du kan dikta ihop vilken skit som helst. Detta händer, och det är inte överdrivet ovanligt heller . Det är dock vanligare mellan separerade parter.

Med tanke på lite fakta. Att barnmisshandeln ökar, inte minskar, i vårt land. Med tanke på att när barn  misshandlas, är det sällan en utomstående utan en familjemedlem som är förövare. Med tanke på de senaste årens barnamord.

Så ställer jag bakom dig, T.S.

En  misshandlande förälder går sällan - dock kan det hända - till ett möte med socialtjänsten och erkänner misshandeln.

Dessutom finns en faktor som förvärrar: familjen, den lilla familjen, tar allt oftare avstånd från dem som kunde vara resurspersoner; farföräldrar och morföräldrar och övrig släkt.  " Det behövs en by för att fostra ett barn."

I dag heter det: Mitt hem, mina regler. Och här på FL: Ditt hem, dna regler.

I denna ensamhet och isolering  far många barn illa- nätverket, resurspersonerna, stängs ute. "Bryt kontakten" är ett mycket vanligt råd här på FL.

Ja, det är sällsynt att de som brister i sitt föräldraskap  har insikt. Det är liksom sakens natur.

Jo det kan faktiskt förstöra liv, eller höll på göra iaf! En socanm ang vår tonåring ledde till att dennes depression blev så allvarlig att den höll på kosta denne livet och slog sönder en hel familj i den pressen. Helt i onödan då de (som tur var proffsiga) soc sekr. insåg vad det egentliga problemet var. Och det var inget som socialen skulle hantera. Men då var skadan redan skedd..

Så kan jag berätta min version. Exet drog, från en dag till en annan. Vägrade ha med barnet att göra. Jag försökte fortsätta som vanligt, 3-4 månader senare socanmäldes oro för barnet?! Så började karusellen... H*n orosanmälde konstant när jag hade barnet hemma. De kom mitt i middagen för att "kolla upp oss" för exet hade en akut oro! Det blev en mardröm som fick marken att rämna under fötterna. Jag hade inget att dölja men dessa oannonserade besök pga exets anmälningar höll på att få mig knäckt totalt. Samtalen på soc var inget problem, inte heller utredningen, men deras ständiga trakasserier, dag som natt!