Det där med att en socanmälan förstör liv

Jag har själv fått två orosanmälningar från soc ang min son, och trots att anmälan inte varit pga mig, utan sonens pappa, så har jag blivit en aning upprörd och en massa tankar har börjat snurra...

Kan förstå att personer som kanske inte är så stabila, kan bli rejält uppskrämda och knäckta över en socanmälan. 

Jag håller med dig till viss del men mest inte.

ibland är det nog bra att soc kommer in i bilden men kan av egen erfarenhet meddela att det som gör en knäckt när man är den "stabile" föräldern är att man ensam ska orka hantera allt.

Alla frågor de ställer, alla de kontaktar, känslan av att känna sig misslyckad som förälder, hantera barnens känslor som inte förstår vad som händer och dessutom hela tiden hålla masken, hålla sig stark för att orka ta hand om barnen.

En annan sak som händer är att man tyvärr söker sig ut på nätet för att få information om vad som händer när en utredning görs, och tyvärr är inte alla sanningsenliga med detta utan många skräms med " de kommer ta dina barn hoten".
Vilket de såklart inte alltid gör!

En annan sak som faktiskt på grund av stressen gör att man kan få depression är att du måste försöka samarbeta med dom och det är inte alltid deras förslag fungerar.

Ex rådde de mig till att neka den andre föräldern att ta barnen ensam tills de kommit fram till en lösning ( vilket inte går fort utan tar upp till 4 mån) och det som hände då var att jag själv blev utsatt för hot, trakasserier och en gång gick det till och med så långt så att han tog stryptag på mig.

Soc råd:  Ring polisen ( och det vet vi ju alla i Sverige hur det fungerar, man får ingen  hjälp förrän man redan är död)

Hur som helst, soc fick kännedom om händelsen ( de  glömde" att ringa upp mig tills jag själv tog kontakt en vecka senare så så mycket är ens liv värt för samhället).

Så innan du säger att man inte kan bli deprimerad.
Om man har levt flera år med en man som misshandlar dig psykiskt och sedan tror att soc ska hjälpa dig och även  de sviker, jo då kan man faktiskt visst bli deprimerad och uppleva att livet blir förstört.

Sedan kan man såklart ta tag i situationen men det kanske inte är helt lätt när soc utger sig för att vara hjälpen.
Det borde faktiskt bli bättre samarbete mellan myndigheterna för som det är nu fungerar det inte!

Antar att du själv aldrig haft med socialtjänsten eller ex psykiatrin att göra, då skulle du inse att saker inte alltid är som du tror!

Min sambo åkte på en orosanmälan pga att en förälder i dotterns klass inte ville prata med oss. Vi vet inte vem det är pga sekretess. Socialsekreteraren var jättegullig i telefonen och sa på en gång att det var ett misstag och att hon inte tog anmälan på allvar (väldigt luddig och "inget att ta på"). Men vi valde att prata med sos i alla fall. Vi fick ett jättebra mottagande där min man blev behandlad som ett brottsoffer och vi fick veta att föräldern hade gjort helt fel. Vi fick också veta hur en person med kommunikationsproblem (som det egentligen handlade om) tänker.  Vi fick tips på hur vi kunde gå vidare, ex lära känna barnen i klassen och deras föräldrar genom att bjuda hem dom. Hon kallade föräldern för galenpannan och gjorde en enkel gärningsmannaanalys (utifrån sina erfarenheter) och kom fram till att det är ingen farlig person så vi skulle hålla tyst och inte varna andra föräldrar om att det finns en sådan person på området. Den har förmodligen som vana att anmäla istället för att prata. Själv tyckte jag att det var obehagligt fast det var en genomtrevlig person vi pratade med.

TS, jag önskar dig innerligt en riktigt smaskig anonym anmälan till socialen och sedan ska vi se om du längre skriver några kaxiga och totalt empatilösa inlägg om de som råkat ut för anmälningar och som inte tyckte det var en piece of cake.
Vi blev anmälda av en person som jag tydligen retat upp genom att vara inte dra en vals utan istället säga sanningen.
Två dagar senare dök anmälan upp - så lägligt.
Det spelar faktiskt ingen roll hur iq.-befriad en anmälan kan tyckas, socialen har skyldighet att följa upp alla anmälningar.
Handläggaren på socialen var ingen idiot, men det känns inte det minsta roligt att sitta där och försvara sig mot helt grundlösa anklagelser. Att bli behandlad som mindre vetande och informerad om att man inte får aga sina barn - tack det vet jag redan. Våndan innan de beslutade sig om förundersökningen skulle leda till nedläggning eller utredning är ett helvete på jorden. Man är så liten och maktlös, och vill de gå vidare har du inget val än att se på när de dissekerar hela din tillvaro. Nu slapp vi det, allt lades ner då det inte fanns fog för det anmälan gällde.
Många gånger har jag själv tänkt kontakta socialen och skicka dem på de som anmälde oss - men jag har besinnat mig och insett att så lågt ska jag inte sjunka.
Men jag är rädd, för nu vet jag att det bara krävs en sjuk människas fantasier och önskan om att söndra för att slå sönder en familj om det vill sig illa.