Hej alla härliga människor!
Jag hoppas att den här tråden kan vara ett ställe att ventilera med- och motgångar, peppa och stötta, eller bara skriva av sig om ofrivillig barnlöshet, utredning och vägen mot IVF. Vi är många i samma båt.
Skriv gärna och berätta om dig själv och var du/ni är i processen :)
Star-shaped : jag är lite trög kanske, men vad spelar det för roll om arbetsgivaren anser det vara sjukdom eller inte?
Pga deras inställning anser de inte att jag har rätt till sjukdagar om jag är hemma pga IVF relaterade saker. (Eller ja deras arbetsgivarorganisation) vilket de tycks gå stenhårt på nu.
Vilket betyder att jag inget får betalt om jag är hemma pga nåt IVF relaterat. Och detta berättar de samma dag vi gjort insättningen och EFTER jag varit hemma några dagar pga detta. Förskolan kämpar med ekonomin nu, så jag förstår de är oroade över att jag är hemma. Men jag är inte hemma för att "få en ledig dag" utan för att jag mår dåligt, och inte anser jag kan utföra mina arbetsuppgifter.
Nu är det inte alls roligt längre. Imorgon är min officiella TD. Hittills har tant röd hållit sig borta. Idag under dagen fick jag en liten förändring i färgen på flytningarna, något mörkare. Det brukar vara tecken på att mensen kommer inom ett par dagar. Jag tempade för en stund sedan, men den har knappt gått ner än, så kanske är det falskt alarm.
Tänk om det är minus imorgon? Efter allt vi gått igenom, hur ska man ta det då? Och som man börjat hoppas då mensen blivit försenad... Kommer det någonsin bli vår tur? Kommer vi någonsin att få bli föräldrar?
Ibland förstår jag inte hur vi står ut, tjejer. Den här barnlöshetsbubblan är så jävla tung och deprimerande. Hur andas man? Hur fortsätter man att fungera? Varför fortsätter man ens att kämpa sig igenom alla dagar?
Och så alla dessa människor som inte ens förstår en bråkdel av vad vi går igenom. Tänker på din/dina chef/-er, Starshaped. De som inte anser att det ska vara något större problem. De är så lyckligt lottade, de som inte behöver förstå hur skör tråden som håller en vid liv är.
Förlåt gnället men... just nu mår jag verkligen jättedåligt och är så fruktansvärt rädd. Jag hatar gravtester. Jag hatar det. Jag hatar det där strecket som aldrig kommer, eller det där ordet "inte" som dyker upp (Inte gravid)... Behöver lite pepp just nu :'(
Star-shaped : först och främst är det ju helt sinnessjukt, men sen ska jag erkänna att jag kör på Moolies linje och säger bara att jag är sjuk. Eller när jag måste iväg för blodprov, ultraljud etc så säger jag att jag har läkartid. Hittills har ingen varit så fräck att fråga vilken typ av läkare. Men får jag frågan tänker jag bara fråga varför de vill veta det. Det brukar göra folk så ställda att de inte kommer sig för att fråga mer.
Jag har dock fördelen att jag kan flexa så om jag bara jobbat 6 tim en dag får jag jobba igen resten en annan dag. Kanske är svårare på förskolan.
Star-shaped : först och främst är det ju helt sinnessjukt, men sen ska jag erkänna att jag kör på Moolies linje och säger bara att jag är sjuk. Eller när jag måste iväg för blodprov, ultraljud etc så säger jag att jag har läkartid. Hittills har ingen varit så fräck att fråga vilken typ av läkare. Men får jag frågan tänker jag bara fråga varför de vill veta det. Det brukar göra folk så ställda att de inte kommer sig för att fråga mer.
Jag har dock fördelen att jag kan flexa så om jag bara jobbat 6 tim en dag får jag jobba igen resten en annan dag. Kanske är svårare på förskolan.
Jag har ungefär samma problem. Men jag har helt sonika slutat berätta varför jag är hemma. Kör med ryggvärk eller huvudvärk som ursäkt. :) När jag vill vara ledig för läkarbesök så säger jag att jag har rätt till det enligt facket.
Star-shaped : först och främst är det ju helt sinnessjukt, men sen ska jag erkänna att jag kör på Moolies linje och säger bara att jag är sjuk. Eller när jag måste iväg för blodprov, ultraljud etc så säger jag att jag har läkartid. Hittills har ingen varit så fräck att fråga vilken typ av läkare. Men får jag frågan tänker jag bara fråga varför de vill veta det. Det brukar göra folk så ställda att de inte kommer sig för att fråga mer.
Jag har dock fördelen att jag kan flexa så om jag bara jobbat 6 tim en dag får jag jobba igen resten en annan dag. Kanske är svårare på förskolan.
Önskar ibland att jag också gjort så, men jag är för ärlig och emotionell för att kunna hålla allt detta för mig själv. Kände att det var bäst att berätta från första början, men ja nu verkar det som jag får äta upp det beslutet :( mår skit, känns tungt att veta det är måndag imorgon.
Det jobbiga är att från första början var arbetsgivare väldigt stöttande, och sen när jag vart dålig och hemma, då vände de i synen på detta med IVF behandlingen. Har alltid, eller ja hela vägen sagt att detta är en period som för mig är övergående och nåt jag måste ta mig igenom. Och att det kan vara tufft ett tag för mig. Det var mycket därför jag berättade, hoppades på förståelse. Men är det något den här resan har lärt mig, så är det att har man inte själv upplevt hur det känns att vara ofrivilligt barnlös, så finns där inte en tillstymmelse till förståelse.
Cyanea : jag håller tummarna för dig imorgon. Så imorgon är din td? Har du inte ett extra gravtest hemma så du kan tjuvtesta idag? Har mensen hållit sig borta så här länge är det ju lovande! Var det bara en nyansskillnad i flytningen hade jag inte hetsat upp mig, det kan ju vara av Lutinus tex. Förra gången, när jag var gravid med min son, blev slemhinnan irriterad av Crinone som jag använde och jag fick färgade flytningar. Hoppas verkligen inte att det är mensen som är på g.
Jag vill först och främst tacka er, tjejer. Att ni finns med mig och förstår gör mig alldeles rörd. Tack för att ni finns <3
Idag var alltså min TD. Inget blod alls när jag gick upp. Så fort jag ens tog i testet slog all gammal, jobbig erfarenhet emot mig. Jag visste att det inte skulle bli positivt. Det har det inte blivit på alla de andra 25 försöken liksom... Varför skulle det bli vår tur nu?
Jag hade alldeles för rätt. Det blev inte ens tillstymmelse till skugga eller missfärgning. Ett enda streck var allt som blev. Inte ens en prick på fel ställe. RD15 och Nada. Ingenting. Ingenting...
Efter allt vi behövt gå igenom... Jag vet att det är optimistiskt att ens hoppas på första försöket, jag vet det så väl. Men... efter den superjobbiga behandlingen, efter alla biverkningar, efter överstimulering, sjukskrivning och elaka Fragminsprutor... ingenting.
Vi köpte CB-digital idag för att testa imorrn också. Inte för att någon av oss tror att något skulle förändrats (mer än att jag förhoppningsvis börjat blöda), men det känns bäst att ha ett dagsfärskt test när vi ska ringa och rapportera resultatet.
Trots att det var så väntat resultat är jag så himla ledsen och besviken. Det kommer liksom aldrig att bli vår tur... Jag kommer aldrig att få uppleva graviditet eller föräldraskap. Vad har jag att leva för då? Vad är så viktigt i livet som att bilda familj? Hur kan något kännas meningsfullt alls när det här aldrig kommer att fungera?
Jag längtar efter att få ringa in imorgon. Jag hoppas på att få en ny tid att komma in så vi kan börja göra upp planer för nästa försök. Jag vill komma igång så fort kroppen är redo, och jag hoppas så att det blir redan nästa cykel. Jag vill inte stå still och börja ladda upp förväntningar igen. Nu vill jag vara inne i karusellen ett tag och inte reflektera så mycket över det, utan bara göra.
Ursäkta längden på inlägget, det är bara väldigt mycket som snurrar runt i huvudet och hjärtat just nu. Jag ska snart samla mig. Först ska jag bara bryta ihop en stund...
Jag håller tummarna SÅ mycket för er som fortfarande ruvar eller som gör det snart. Var det inte min tur måste det ju vara någon annans. Tack, och massor av kärlek till er <3
KRAM till er, Cyanea... Jag tror att alla vi här känner igen oss i det du skriver.