Ruvare i Göteborg

Är oxå sååå tacksam för att få vara med här i tråden. Härlig o positiv stämning, kanske vi kan ses irl i framtiden alltid skönt med andra i samma situation.

Får man fråga om ålder? Jag är 31 iår o maken fyller 35!

Visst går tiden galet långsam. Tycker att dom första dagarna var segast. Är iof bara på RD 3 idag men när väl torsdag o helgen kommer så känns det som om att flera dagar kommer passera av bara farten!

TD 20 april dvs påskdagen...igår fick jag en känsla av att det inte kommer gå vägen mensvärk Allan. Hade iof d med sonen oxå men man är väl mer skeptisk denna ggn o vågar inte ta ut ngt alls i förskott.

Vi vill knappt prata om det hemma utan låta vardagen ha sitt...vågar inte hoppas!

Sillavi, samma här, vågar inte hoppas. Önska-ja, hoppas-nej. Vill inte bli besviken och ledsen, men kommer bli svårt att inte bli...MEN då får man ta nya tag Men nu positiva tankar...

Jag fyllde just 41 och min sambo är snart 34. Måste säga att jag inte har några humörsvängningar alls...än (I alla fall vad jag tycker, vet ju inte vad omgivningen tycker...ha, ha, ha). Bara att tacka och ta emot. Jag skulle jättegärna träffas IRL någon gång. Det skulle vara väldigt trevligt! Att kunna prata med någon som varit med om ungefär samma saker...

Jag tjötar med min sambo...-Tror du inte...?? -Är det inte...? Ser du där, kan det vara...? Det är verkligen synd om honom som får höra allt tjat...fast det är klart han är ju faktiskt väldigt delaktig i det hela.

Jag är ju i klimakteriet, så jag får ju ingen mensvärk och kan ju inte heller förvänta mig någon mens...Jag mådde faktiskt mycket sämre innan vi drog igång den här karusellen. Svettades flera liter på natten, sov jättedåligt, orolig ,sur och grinig mm och jag trodde det berodde på att jag flög Usa och sedan Asien, Usa sen Asien. Tänkte det är jetleggen som blivit värre...så jag var faktiskt och hörde med jobbet om jag bara kunde få flyga kort en period. Nu, i efterhand, faller allt på plats. Jag var bara så säker på att det INTE var klimakteriet eftersom jag gick och testade om det kunde vara det...men fick tillbaka att det såg så bra ut...vilket det inte gjorde tydligen. Det gjorde mig jätteledsen, besviken och arg. Jag hade fått fel testresultat. Hur är det möjligt ? Hur som helst...idag känner jag mig hoppfull och positiv. Om det inte tar sig, får vi göra ett försök till...och nu vet vi hur det går till. Blir bara nervös att det är pengarna som ska sätta stopp för det hela. Men, men...jag har sagt...en dag i taget. Ingen idé att gå händelserna i förväg...ingen idé att vara orolig för saker som kanske aldrig sker...så... en dag i taget. Basta. Vem vet, kanske vinner miljonen på Lotto ? Måste kanske börja spela först bara...

Måste också säga att jag med är supertacksam för denna tråd,känns så skönt och kunna tala med andra som går igenom samma sak. Man känner sig inte ensam i denna karusell. 

Ja absolut skall vi ses, hoppas att det blir via mammaträffar :).. 

Är i RD 12 nu och jag känner att dem få symtom som jag hade (ömma bröst, molvärk) har börjat avta. Vaknade upp med mindre ömma bröst och denna morgon ingen molvärk som dem andra dagarna. Har drömt flera dagar nu att jag är gravid men det känns som om att det är p.g.a för mycket intensiv tänkande om det.

 

Jag FASAR inför fredag då jag ska testa :/

Åh merjama <3 kram på dig. Kanske du drömmer för att det är sant Det bästa för psyket är kanske att försöka sysselsätta sig med saker hela tiden och försöka få tiden att gå...då är iof detta forumet kanske inte det bästa stället att hänga på. Man analyserar, jämför, känner efter och läser andras både solskenshistorier och mardrömmar....samtidigt som man får mycket stöd i processen.

Ja det får man hoppas hehe, jag fasar inför att säga det men det sjuka är att jag känner mig gravid bara en känsla jag har, SEEEEN så vet jag hur många gånger man har varit skengravid så jag misstänker att det är så denna gången igen.

Igår var jag och shoppade och sneglade på mammakläderna, va med min mamma som ej vet något denna gången så jag kunde inte precis säga något om att vad jag längtar att själv få shoppa på den avdelningen.

Men men jag har bara 2 dagar kvar av denna ovetande helvetes vecka sen vips så är allt över, både gott eller ont!!

Hur mår DU? 

Ja precis man önskar men hoppas knappt! Klart man kommer bli väldigt ledsen o besviken men what to do liksom! Får väl unna sig en resa el ngt om det blir negativt.

Oj vad kämpigt du har haft så du har rest mkt i jobbet då eller? Hur upptäcktes klimakteriet? Prover? Vad bra ändå att man kan få hjälp på traven o att du verkar se positivt på det <3 vore ju såååå häftigt om det gick vägen för oss alla

Men åhh klart man ska gå på känslan hoppas att den stämmer o varför skulle den inte göra det! Har du testdag på fredag?

När jag gjorde ivf med sonen så hade jag sådan känsla, från att vi gick ut från su o hade gjort insättning så visste jag bara. Helt galen känsla o sen e det stämde!

Jag har 10 dagar kvar...suck!

Mår bra, har värk i tjejmagen men börjar Tri att d har m progesteronet att göra. Tror jag kommer testa innan påskhelgen iaf. Får folk hemma hela testhelgen...bra tajming ha ha

Sillavi, ja jag har rest mycket i jobbet. Jobbar ombord på flyget, så det är ju liksom det jag gör. Reser! Ha, ha...!!! Så jetlag dras jag med vecka in och vecka ut. Brukar vara en riktig "rymdhäxa" efter långflygningar, men sista tiden har det varit fruktansvärt. Varit så nere och grinig...så jag sa till min sambo att det kan inte bara vara från jetlegen. Svettningarna på natten gjorde att jag trodde det var klimakteriet...Så jag gick och tog lite prover. Just nu ser jag faktiskt positivt på det här. Vi har varit i kontakt med socialtjänsten angående eventuell adoption, men herre Gud vad mycket det är. Och min sambo o jag är inte gifta, och det ska man helst ha varit i 3 år...och så ska det helst inte skilja mer än 6 år mellan parterna, mellan oss är det 7. Ja det kändes verkligen som ett stort berg att bestiga. I och med att jag är 41, så skulle det inte vara så aktuellt med små barn utan barn som var större....och det tuffaste var ändå priset. Så om det skulle lyckas med äggdonation så skulle jag vara oerhört glad och tacksam. Vi har 3 embryon kvar i frysen. Men såklart, vissa dagar är bättre än andra och tvärtom. Jag tar massor med piller nu, så är såååå trött. Inte hjälper det med att det nästan är storm och regnrusk ute heller. Jag håller tummarna för alla i tråden!! En dum fråga, men har ni ändrat er kost något? Eller äter ni som vanligt? Utesluter ni någonting, som ni normalt brukar att äta?? Bara nyfiken på hur ni gör. Jag dricker inte alls likamycket kaffe, men tror att det i stort sett är det enda...ja och så ingen alkohol. Kram på er alla

Hej på er. Som er andra tycker jag detta har blivit en tråd i positiv anda. Hoppas hoppas på er alla, Hade varit såååå himla kul. 
Idag har jag bokat vaginalt ultraljud om 2 veckor. Spännande och se om det är något/några liv inom mig :)

Min historia är att jag träffade kärleken för drygt tre år sedan. Han är nu 29 år och jag 41. Ett omöjligt förhållande då tyckte båda, då jag precis skiljt mig och jag tyckte han var alldeles för ung. Han tyckte väl dito fast jag var för gammal. Dock hade vi någon konstig magi som inte gick att undgå när vi var tillsammans. Till slut efter några månaders smygande så erkände vi för oss själva att vi var ämnade för varandra.  Jag fick som du Swede, vallningar som bara kom. När jag tagit ut spiralen Maj 2013 och inte fått tillbaka mensen gick vi och kollade blodprov som visade sig att jag inte hade någon som helst äggproduktion kvar = klimakteriet. Det blev så klart en chock. Känner  mig som en ungdom och har ju kunnat få barn tidigare utan problem så det var några veckor när man var så jävla besviken på sig själv. Vi kom dock fram till att vi gärna ville ha ett gemensamt barn. Kollade runt lite och ÄD karusellen var i gång.
Jag har egentligen inte ändrat någon ännu. Såklart ingen alkohol och inga feströkarciggaretter. Mår ej illa eller är speciellt trött, men det kommer väl. Var sjukt trött med mina andra barn, dock inget illamående eller kräkningar.

Kram 

Ja hoppet är det sista som lämnar en sägs det .

Jag kände samma sak efter insättningen, t.o.m barnmorskan sa jag känner på mig att nu ska det sitta, får hoppas att det stämmer.. 

Åh vad jobbigt 10 dagar, nån dag glömmer man lite själva ruvningen och tar det lite med en klackspark, andra dagar blir man helt besatt typ usch vad vi utsätts för tycker jag.  Ja innan påskhelgen ska du testa dig, är jättenyfiken och hoppas på många plus i denna tråd