20 årig "bonus" som bor hemma...

Självklart ska man ställa upp för sina barn, och jag tycker inte heller att man ska kasta ut sina barn med huvudet före hur som helst. Däremot tycker jag att det ingår i föräldrarollen att lära barnen att bli självständiga, kunna ta ansvar och fixa matlagning, städning och annat hushållsarbete som vuxna (vilket man helst ska göra innan barnen fyller 20). Är man 20 år, arbetar heltid och fortfarande bor hemma, så tycker jag gott att man kan bidra både ekonomiskt och praktiskt. Inget i TS trådstart visar på att det skulle finnas någon bakomliggande problematik som skulle göra att dottern inte klarar av det.

Precis!!!!!! Bra skrivet. Man blir mörkrädd!

Skaffa barn är ett livslångt ansvar det sträcker sig inte bara 18 år sen är det klart.

Vad är vitsen m att skaffa familj undrar jag?

Det är ta mig sjutton inget livslångt ansvar, när min tonåring blir vuxen, så har han ansvar över sitt eget liv. Det ansvar jag har då gentemot honom är ansvaret över min relation med honom.
Sedan så tillhör man båda ens sociala nätverk förhoppningsvis. Men i det nätverket ingår (om allt är som det ska vara) även andra, som syskon, vänner etc.

Men jag förstår att det är många som resonerar på det sättet här på FL, tack och lov är det mindre vanligt IRL. De jag känner (unga och äldre vuxna) skulle slå backut om deras föräldrar ansåg att de hade ansvar över dom.
Att bli vuxen är att ta ansvar över sig själv och ha en vuxen relation med sina föräldrar.
Vuxna personer har man aldrig ansvar över, man har ansvar över relationen till dom, men aldrig över dom.

Sunda unga vuxna klipper även navelsträngen till sina föräldrar och beter sig som vuxna.
Hade min son agerat på samma sätt som TS dotter, då hade jag känt mig väldigt misslyckad som förälder, för då hade jag inte lyckats med få ett vuxet barn

I TS situation (vilket troligen inte hade uppstått, eftersom sambon och hans ex har två unga vuxna självgående barn) så hade jag nog valt att titta efter ett annat boende.

När de är här och hälsar på, sambon och jag arbetar, då är det ofta de som har fixat middagen när vi kommit hem

Jag förstår vad du menar , menar självklart inte att man har samma ansvar som när dom

Är små/tonåringar som när dom är vuxna men man ansvarar för varandra i en familj. Behöver någon hjälp vare sig det är

Min "vuxna" syster på 20 eller min mamma

På 50 så tycker jag att man i en familj har ansvar.

När min son blir 30 och om han olyckligtvis står utan jobb och bostad får han givetvis bo hos oss. Nu är det väl så att en "normal" 30 åring kanske inte vill bo hos mamma och pappa.

Men ts bonusbarn är 20 år. 20 år är ingenting!

Min son får bo hemma så länge han pluggar eller söker jobb. Sen får han bo kvar tills han känner sig vuxen nog att flytta men självklart, om han har jobb, betala för sig och om inte får han söka jobb som krav att han ska bo hos oss.

Jag blev själv "utkastad" sommaren efter studenten och det begränsade mina val i livet ganska mkt, jag var visserligen tacksam för att min mamma bytt sin bostad så att jag fick en egen 4:a i Sthlm vid 18 års ålder. Men jag jobbade i ett gatukök och kunde då inte välja att plugga eller liknande för att jag helt plötsligt också satt m räkningar på flera tusen i månaden.

Nu är jag jävligt självständig och ambitiös och det har gått jävligt bra för mig ändå.

Menar inte att man ska curla sina barn.

Ts får börja ställa krav på henne sen kan hon gnälla.

Tycker de lyser igenom i denna tråd mest hur de flesta verkar göra skillnad på bonusbarn och biobarn och det är väl det jag stör mig på mest!

Jag personligen skulle aldrig kunna med att bete mig så. Nu är jag visserligen äldre än 20 och har aldrig upplevt "bonusföräldersystemet", men som yngre hände det att jag bodde ett tag hos bekanta (dock mest hos världens gulligaste pensionärspar som inte riktigt lät mig göra mer än att t.ex. duka bordet, oavsett hur mycket jag försökte). Men bor du hos någon, oavsett relation, då hjälper du ju givetvis till. Särskilt om du dessutom vet att dessa på något sätt offrat lite av sitt egna för din skull.
Och gällande att slänga ut sina barn, hade min 20-åring fast jobb och en arrogant attityd hade jag legat på lite om eget boende. Utan jobb däremot är det, uppenbart, svårare och kan dessutom leda till en otrygghet, särskilt ekonomiskt, som jag inte önskar någon. Men du hjälper inte direkt till genom att inte ställa krav eller pusha barnet till att växa upp och ta ansvar.

Den här 20-åringen har ett arbete, tjänar pengar och lyfter tydligen inte ett finger. Det är att curla sitt barn. Självklart så hade sambons barn kunnat få låna en soffa om det krisade, men vi hade inte slängt ut vårt hemmaboende barn ur hans  för att den vuxna hade inte hade någonstans att bo.
Jag bodde hemma ett tag när jag var färdig med studierna, innan jag fick lägenhet i Stockholm. Jag bodde i kontorsrummet, hade en bäddsoffa, betalade hemma och bidrog till arbetet hemma. Hade jag  betett mig som 20-åringen i TS hade jag åkt ut med huvudet före.
TS har via sin sambo tydligen ställt krav, men så länge hon inte har honom med på tåget, så fungerar det inte. Det enda TS kan göra nu är att se till att hennes sambo får ta hela lasset.

TS, jag tycker du ska beställa tid på banken för ekonomisk rådgivning tillsammans med din sambo. Det kan vara bra för honom att höra en utomstående kunnig person säga sin åsikt.
Eftersom familjeekonomer är eniga, att vuxna barn ska bidra till kostnaderna hemma, så kommer han nog hamna ner i verkligheten.
När ni ändå är i farten, så ta beställ tid för familjerådgivning också. Jag är ganska säker på att familjerådgivaren kommer ha ett och annat att säga (det kan vara bra att ha med sig 20-åringen också faktiskt)

Börja uppfostra dina tonåringar istället!

Du skriver "ytterligare en person som förväntar sig full service". Kanske du bör ta tag i problemet från grunden. Jag får hintar om att din respektive är en riktigt bortskämd mansgris. Han kan också laga mat och utföra diverse sysslor. Bara för att han har en liten sak som dinglar mellan benen betyder inte det att han är totalt imbecillisk och okompetent.