Hej!
Ser ingen Januari 2015 BF-tråd så jag startar en!
Jag ser framför mig att vi fördriver den här tiden tillsammans vare sig det är första eller syskongraviditet under trevlig ton och gärna lite glimten i ögat. Känner man för att vara otrevlig kan man vara det någon annanstans, för det är inte vad vi behöver här =)
Bildtråd:
www.familjeliv.se/Forum-2-12/m73103374.html
BF-tråd:
Trodde inte det skulle vara sån grej, men med facit i handen skulle jag nog väntat lite längre med att berätta för honom. 
Förutsatt att man inte blir yr eller får sammandragningar/molvärk i magen då skulle man dra ner/sluta.
Jag har drabbats av tröttheten nu, är helt slut och vill helst sova dygnet runt. Så jag gick ut och sprang 8 km, fötterna kändes som bly men jag kom runt. Nu är jag ännu tröttare föga förvånande men hoppas på mer energi imorgon.
Har inte tid att skriva så ofta men läser allt och lider med er som är oroliga och mår dåligt. Hoppas att allt blir bättre snart! Kul att se ul-bilden med!
Hej alla! Va kul att se att vi på några veckor har blivit så många! :D
Känns som att det var evigheter sedan jag skrev. Det där med att börja ett nytt jobb när man precis fått veta att man väntar en liten har varit så grymt tufft. Illamående och trötthet tillsammans med en kortare stubin har gjort att jag verkligen har fått kämpa.
Vissa dagar är illamåendet outhärdligt. Jag mår illa hela tiden. Är hungrig men kan inte äta och det känns som att man är sjösjuk konstant. Tacka vet jag sea band! Efter att ha börjat med dem så är livet lite lättare och de dagar som det inte är tillräckligt så förstärker jag med postafen.
Va gäller träning så kör jag på som vanligt (är spinning instruktör) så de där med maxpuls har min lille knodd fått känna på. Och som min bm sa om den är frisk så ska den klara av det! Och hittills har det gått super. 2h efter passet är illamåendet som bortblåst och jag har mängder med energi. Dock jobbigt första 5min på passen. Känns som att man stärker lillen lite :) och mig själv.
Va gäller att berätta eller inte så har vi börjat att sprida ut det för de närmsta. Mycket för att jag vill kunna visa min glädje, inte dölja när jag mår dåligt och få stöd om något sker. Känns mest naturligt i mitt liv :)
Se till att njuuut det har jag börjat göra! Eventuell sorg får man ta sen om den sker, men just nu så skapar vi ju ett litet liv i magen ?
Vi har pga av vissa omständigheter i mannens familj gått ut o berättat nyheten i hans familj (som bor nära oss) o idag berättade jag för 2 av mina systrar o ska berätta för resten av min familj under veckan som kommer. Bor en bit ifrån varandra så e lättare att "hålla hemligt " för dom :)
Här har det vart en känslofylld dag. Massor med hormoner (tror jag det är) men har gråtit hela dan. Började med att jag och sambon pratade om vem som ville ha barn mest(varför pratar man om sånt ens?) (vi blev ju gravida trotts P-ring) mer floder av tårar då man börjar tänka, TÄNK OM TANKAR, tänk om han inte är rätt, tänk om vi ångar oss, tänk om..... Massa gråt bara, nån mer som känner igen sej?
Har varit orolig sedan dag ett då jag har två tidiga missfall i bagaget men för några dagar sedan började jag få lite ont i Sudan och dom få symptom jag haft har avtagit, tog ett nytt graviditetstest igår för att lugna ner mig lite men det hade blivit svagare. Så ringde till MVC och bad att få prata med någon om min oro, vem som helst egentligen då jag inte varit på inskrivning än. Tack och lov så hade min barnmorska en lucka idag så fick komma in och prata med henne istället för att ta det på telefon, när jag väl var där så bara brast allting. Jag grät och förklarade hur olidligt det är att gå runt och vara så orolig, att nu när symptom försvinner och graviditetstesten blivit svagare igen så orkar jag inte gå runt och försöka vara positiv när jag har en rent ut sagt för jävligt känsla som säger att något är fel. Hon rådgjorde direkt med deras läkare och jag fick göra ett VUL med detsamma, han såg en graviditet i livmodern men mätte den endast till att vara i vecka 6+2 men jag ska ju enligt uträkningen vara i vecka 7+0. Han hittade inte heller några hjärtslag och jag bara kände hur ångesten och paniken kröp fram. Hade det BARA varit detta ultraljudet som visade en graviditet som ser mindre ut än den borde och inga hjärtslag syntes så hade jag väl kanske inte känt att allting är kört men det i kombination med att symptomen avtagit och testerna som blivit svagare så känns det inget vidare alla. Fick en ny tid för VUL nästa vecka, har den lilla inte växt då och man fortfarande inte hittar några hjärtslag så har den lilla inte klarat sig och detta blir isåfall mitt tredje missfall. Jag är så förstörd så jag vet inte vad jag ska ta vägen, bara gråter och skakar. Sedan att jag får höra att jag inte ska vara orolig för den lillas skull gör mig bara ännu ledsnare. Klart jag vet att oro inte är bra men HUR ska jag inte vara orolig? Klarar verkligen Inte av ett missfall till. Ber om ursäkt för att jag tynger ner tråden