BF Januari 2015

Har varit orolig sedan dag ett då jag har två tidiga missfall i bagaget men för några dagar sedan började jag få lite ont i Sudan och dom få symptom jag haft har avtagit, tog ett nytt graviditetstest igår för att lugna ner mig lite men det hade blivit svagare. Så ringde till MVC och bad att få prata med någon om min oro, vem som helst egentligen då jag inte varit på inskrivning än. Tack och lov så hade min barnmorska en lucka idag så fick komma in och prata med henne istället för att ta det på telefon, när jag väl var där så bara brast allting. Jag grät och förklarade hur olidligt det är att gå runt och vara så orolig, att nu när symptom försvinner och graviditetstesten blivit svagare igen så orkar jag inte gå runt och försöka vara positiv när jag har en rent ut sagt för jävligt känsla som säger att något är fel. Hon rådgjorde direkt med deras läkare och jag fick göra ett VUL med detsamma, han såg en graviditet i livmodern men mätte den endast till att vara i vecka 6+2 men jag ska ju enligt uträkningen vara i vecka 7+0. Han hittade inte heller några hjärtslag och jag bara kände hur ångesten och paniken kröp fram. Hade det BARA varit detta ultraljudet som visade en graviditet som ser mindre ut än den borde och inga hjärtslag syntes så hade jag väl kanske inte känt att allting är kört men det i kombination med att symptomen avtagit och testerna som blivit svagare så känns det inget vidare alla. Fick en ny tid för VUL nästa vecka, har den lilla inte växt då och man fortfarande inte hittar några hjärtslag så har den lilla inte klarat sig och detta blir isåfall mitt tredje missfall. Jag är så förstörd så jag vet inte vad jag ska ta vägen, bara gråter och skakar. Sedan att jag får höra att jag inte ska vara orolig för den lillas skull gör mig bara ännu ledsnare. Klart jag vet att oro inte är bra men HUR ska jag inte vara orolig? Klarar verkligen Inte av ett missfall till. Ber om ursäkt för att jag tynger ner tråden

Har varit orolig sedan dag ett då jag har två tidiga missfall i bagaget men för några dagar sedan började jag få lite ont i Sudan och dom få symptom jag haft har avtagit, tog ett nytt graviditetstest igår för att lugna ner mig lite men det hade blivit svagare. Så ringde till MVC och bad att få prata med någon om min oro, vem som helst egentligen då jag inte varit på inskrivning än. Tack och lov så hade min barnmorska en lucka idag så fick komma in och prata med henne istället för att ta det på telefon, när jag väl var där så bara brast allting. Jag grät och förklarade hur olidligt det är att gå runt och vara så orolig, att nu när symptom försvinner och graviditetstesten blivit svagare igen så orkar jag inte gå runt och försöka vara positiv när jag har en rent ut sagt för jävligt känsla som säger att något är fel. Hon rådgjorde direkt med deras läkare och jag fick göra ett VUL med detsamma, han såg en graviditet i livmodern men mätte den endast till att vara i vecka 6+2 men jag ska ju enligt uträkningen vara i vecka 7+0. Han hittade inte heller några hjärtslag och jag bara kände hur ångesten och paniken kröp fram. Hade det BARA varit detta ultraljudet som visade en graviditet som ser mindre ut än den borde och inga hjärtslag syntes så hade jag väl kanske inte känt att allting är kört men det i kombination med att symptomen avtagit och testerna som blivit svagare så känns det inget vidare alla. Fick en ny tid för VUL nästa vecka, har den lilla inte växt då och man fortfarande inte hittar några hjärtslag så har den lilla inte klarat sig och detta blir isåfall mitt tredje missfall. Jag är så förstörd så jag vet inte vad jag ska ta vägen, bara gråter och skakar. Sedan att jag får höra att jag inte ska vara orolig för den lillas skull gör mig bara ännu ledsnare. Klart jag vet att oro inte är bra men HUR ska jag inte vara orolig? Klarar verkligen Inte av ett missfall till. Ber om ursäkt för att jag tynger ner tråden

Var på gynkoll för cellprov idag å berättade att jag är gravid Fick då göra vul ???? Är i 6+2 och allt såg fint ut ????

Hej på er! Plussade igår morse så jag hoppar in i tråden!

Hoppar in här jag med.. Plussade i helgen, enligt min uträkning BF runt 24 januari :) 

Sedan några dagar tillbaka har det börjat göra ont i sidan igen samtidigt som dom få symptom jag haft avtagit, tog ett nytt test igår för att lugna ner mig men det hade blivit svagare. Ringde MVC idag och var helt uppgiven, tack och lov så hade min BM en lucka vid 13 så jag fick komma in, bara grät och förklarade hur jobbigt det är att vara såhär orolig och hela tiden behöva vara positiv fast det verkligen känns som att något är fel. Hon rådgjorde med deras läkare och jag fick göra ett VUL med en gång, graviditeten var i livmodern men är i vecka 7+0 men han mätte det bara till 6+2 och kunde inte se några hjärtslag så fick en ny tid för VUL den 27, alltså om exakt en vecka. Om det inte har växt någonting då så blir detta mitt tredje missfall och jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. Känner mig helt förstörd.

Aaah, jag förstår, tuff graviditetsresa.

Ja gud så skönt att kunna hålla tyst till efter RUL. En av mina bästa vänner skickade helt plötsligt en dag ett mms på en ultraljudsbild, det var ju mäktigt att hon hållit tyst så länge. Även om jag misstänkte att något var i görningen då hon vid en resa till fjällen inte hade med sig någon alkohol, det brukar annars alltid vara med någon flaska rött..

Jag ska försöka hålla ut och inte berätta något. Vilken vecka är du i?

Här har det vart en känslofylld dag. Massor med hormoner (tror jag det är) men har gråtit hela dan. Började med att jag och sambon pratade om vem som ville ha barn mest(varför pratar man om sånt ens?) (vi blev ju gravida trotts P-ring) mer floder av tårar då man börjar tänka, TÄNK OM TANKAR, tänk om han inte är rätt, tänk om vi ångar oss, tänk om..... Massa gråt bara, nån mer som känner igen sej?