Vi finns, vi som ångrar barn

Snälla TYST bara ts! Fyf-n säger jag bara. SKYLL INTE på att "samhället tvingat dig till att ligga med en man och bli befruktad" det finns SKYDD och FRI ABORT. Pga sådana jävla egoistiska varelser som dig så får barn lida genom sin uppväxt och känna sig i vägen jämt. Kom inte och säg "jag visar det inte" för ett barn är ingen jävla växt, ett barn känner av sånt. Om du inte vill ha/gillar barn, FINE, skaffa inte några. Skyll inte på samhället för ditt psykopatiska beteende. Fy vad äcklad jag blev av den här tråden.

Jag förstår inte dem som säger att de blir "tvingade" av samhället att skaffa barn och att man är trött på att alla andra ställer frågor när du som kvinna ska skaffa barn. Om ni verkligen inte vill ha barn så skaffa dem inte då. Man kan ju alltid säga till andra om någon frågar gällande barnfrågan:

1) om man är singel, att man inte träffat rätt man som man vill ha barn med
2) om man har pojkvän/man, att man inte kan få barn (10% av befolkningen kan ju trots allt inte få barn)

Jag kan nästan lova att ingen kommer ställa fler frågor efter det. Jag vill ha barn men har tyvärr inte träffat rätt karl och på det så är jag inte så frisk att jag säker på att jag kommer klara av att ta hand om ett barn (har tyvärr kronisk sjukdom)

Men varför ska man behöva dra en lögn om infertilitet? Det bidrar ju bara till att kvinnor som inte vill ha barn anses störda.

Att stå ut med tjat, frågor och ifrågasättanden i sissådär 20 år påverkar många rätt mycket. Att få matat hela tiden att "barn är meningen med livet", "du kommer ångra dig om du inte skaffar barn", "du kommer bli ensam utan någon som bryr sig om dig när du blir gammal" etc etc etc etc etc etc etc påverkar de flesta. Det spelar ingen roll vad man svarar, hur många gånger man svarar och hur man än vänder sig. Att man som kvinna SKA

Du har ingen aning om hur barn som inte är välkomna av sin egen mamma lever idag som vuxna.
Däremot är det några stycken som har svarat här i tråden och det har påverkat dem enormt. 

Helt övertygad om att barn som har en mamma/och/eller pappa som är oönskade känner av det till 100%.
Det är verkligen inte lätt att som barn känna sig oälskad och växa upp till ett dåligt självförtroende som kan leda till stor misär.

Jag undrar alla ni som ångrar era barn varför har ni inte adopterat bort barnet? Satt dom i fosterfamilj? Varför har ni valt att uppfostra ett barn ni ångrar och inte vill ha när det finns andra möjligheter?

Det är sådana uttalande som gör att folk inte pratar om det. Nej, de är inte sjuka i huvudet, inte heller något annat fel på dom. Troligen arbetar de hårdare för sitt föräldraskap än vad många andra gör. Jag vågar inte tänka på vilken ångest de har, för att de har dessa förbjudna tankar.
Och jag är ganska säker på att de älskar sina barn, även om de ångrar att de valde att bli föräldrar.

Halva inlägget försvann, försöker igen:

Att stå ut med tjat, frågor och ifrågasättanden i sissådär 20 år påverkar många rätt mycket. Att få matat hela tiden att "barn är meningen med livet", "du kommer ångra dig om du inte skaffar barn", "du kommer bli ensam utan någon som bryr sig om dig när du blir gammal" etc etc etc etc etc etc etc påverkar de flesta. Och tjatet innefattar inte bara barn utan sen kommer ju "barnbarnen" som är "livets efterrätt". Det spelar ingen roll vad man svarar, hur många gånger man svarar och hur man än vänder sig. Att man som kvinna SKA skaffa barn är något som alla tycker något om, släktingar, vänner, arbetskamrater och helt främmande människor. Jag är idag 45 och jag har utstått detta jävla tjat sedan jag var 23. Ständiga, oändliga kommentarer och ifrågasättanden. Hela tiden. Ideligen. Från alla håll.

Att palla att stå emot det trycket, det tjatet, våga stå för att man har en annan önskan, för att man "är egoistisk och bara tänker på sig själv", att man är "onormal" är inte lätt. För att inte tala om skräckscenariot att ångra sig när det är för sent. Dessutom är man ju ointelligent också om man inte vill bli mamma har det framkommit i tråden.

Att våga gå emot normen och framstå som "onormal" är inte en lätt sak. För de flesta.

Jag tror att jag ångrar mitt barn. Är under 20 och blev oplanerat gravid, men med ett stabilt förhållande och bra framtidsutsikter fanns inte ens en tanke på abort. Nu har det visat sig att det stabila förhållandet inte alls var stabilt då barnets omogna pappa inte kunde hantera motgångar i relationen. Han som var så barnkär visade sig vara en totalt värdelös farsa som inte ens vet vad ansvar innebär. Han har inte gjort ett skit, men ska lik förbannat "ha" barnet med allt vad vårdnad och umgänge (i framtiden) innebär. När han väl träffar barnet får hen hans uppmärksamhet i 5 min innan något annat blir viktigare. Blöja vet han inte ens vad det är. Men jag ska inte tro att jag får bestämma något om barnet själv, och om jag bara missar att svara på ett sms om barnet blir det hot om familjerätt och anmälningar, med sina föräldrars påtryckningar om att det minsann är hans barn lika mycket. Jo tjena, pappa blir man först när man förtjänat den titeln.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.

Jag skulle också vilja vet vad ni känner för era barn, ni som ångrar dem. Någon som kan svara?