Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tror att jag ångrar mitt barn. Är under 20 och blev oplanerat gravid, men med ett stabilt förhållande och bra framtidsutsikter fanns inte ens en tanke på abort. Nu har det visat sig att det stabila förhållandet inte alls var stabilt då barnets omogna pappa inte kunde hantera motgångar i relationen. Han som var så barnkär visade sig vara en totalt värdelös farsa som inte ens vet vad ansvar innebär. Han har inte gjort ett skit, men ska lik förbannat "ha" barnet med allt vad vårdnad och umgänge (i framtiden) innebär. När han väl träffar barnet får hen hans uppmärksamhet i 5 min innan något annat blir viktigare. Blöja vet han inte ens vad det är. Men jag ska inte tro att jag får bestämma något om barnet själv, och om jag bara missar att svara på ett sms om barnet blir det hot om familjerätt och anmälningar, med sina föräldrars påtryckningar om att det minsann är hans barn lika mycket. Jo tjena, pappa blir man först när man förtjänat den titeln.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.

Jag förstår inte dem som säger att de blir "tvingade" av samhället att skaffa barn och att man är trött på att alla andra ställer frågor när du som kvinna ska skaffa barn. Om ni verkligen inte vill ha barn så skaffa dem inte då. Man kan ju alltid säga till andra om någon frågar gällande barnfrågan: 1) om man är singel, att man inte träffat rätt man som man vill ha barn med 2) om man har pojkvän/man, att man inte kan få barn (10% av befolkningen kan ju trots allt inte få barn) Jag kan nästan lova att ingen kommer ställa fler frågor efter det. Jag vill ha barn men har tyvärr inte träffat rätt karl och på det så är jag inte så frisk att jag säker på att jag kommer klara av att ta hand om ett barn (har tyvärr kronisk sjukdom)

Men varför ska man behöva dra en lögn om infertilitet? Det bidrar ju bara till att kvinnor som inte vill ha barn anses störda.

Du har ingen aning om hur barn som inte är välkomna av sin egen mamma lever idag som vuxna.
Däremot är det några stycken som har svarat här i tråden och det har påverkat dem enormt. 

Helt övertygad om att barn som har en mamma/och/eller pappa som är oönskade känner av det till 100%.
Det är verkligen inte lätt att som barn känna sig oälskad och växa upp till ett dåligt självförtroende som kan leda till stor misär.

Hur som helst, nu står jag i skiten, trött och utsliten ensam med en bebis under året, hemmaboende hos knepiga föräldrar och känner mig totalt värdelös. Räknar med att barnets pappa kommer när den jobbiga tiden är över och ska ta ut sina rättigheter så att jag inte kan få vad jag jobbat för med barnet (dessutom har han en kass föräldrasyn så jag blir imponerad om han inte fördärvar barnet). Då har jag dessutom övergett mina möjligheter till en bra utbidlning och ekonomi medan hans liv glatt har rullat på. Nu råkar det vara så att jag ändå älskar mitt barn över allt annat och själv är den bästa föräldern jag någonsin träffat. Jag skulle aldrig ge bort barnet, men jag önskar att jag aldrig hade skaffat henom från första början. Har sumpat mina chanser till en kärnfamilj och utbildning (bra jobb), samtidigt som jag bara kommer att få träffa mitt barn i halva dess liv (vv) trots att jag anser att det är MITT barn, inte vårt. Jag var ändå den där intelligenta tjejen med bra betyg som väntade med sex till "rätt person", jag förtjänar inte det här eländet.

Mhm. Och var i allsindar får du den tesen ifrån? Hur många intelligenta kvinnor skaffar unge på unge som de inte har varken ekonomi, möjligheter att ta hand om eller en passande far till? Jag har träffat många kvinnor genom åren, de som valt att frivilligt avstå barn har varit högutbildade kvinnor som har intellektet att fatta det beslutet efter noga övervägande.

Herregud säger jag! Får ju verkligen hoppas att du får perspektiv på saker och ting när du väl får barn. Du kommer tids nog kunna gå på restaurang och åka på vinresor igen även om det kommer se annorlunda ut på dina framtida restaurangbesök. Skrattar när jag tänker på restaurangbesök med min vilda 5-åring, ingen njutning direkt. 
Själv tycker jag det är skönt att släppa på allt det där ego-tänket som man har haft hela tiden före barnet. Man förstår att livet inte bara är att jaga så mycket fördelar det går att hitta till sig själv. Man lär sig upptäcka världen på nytt, alla små detaljer genom sitt barn. Så mycket glädje även om mycket av ditt liv nuvarande liv kommer gå upp i rök. Vilket säkert bara är bra för ingen kan må bra av för långt, trendkänsligt liv i SOFO med omnejd. Finns annat än krogen, fula trendiga kläder, stoppa korv och baka surdeg.

Hur kan man vara mentalt frisk och ångra sitt barn? Jag förstår inte det alls, men så har jag förlorat ett barn så jag tar inte barn förgivet!

Jag förstår inte dem som säger att de blir "tvingade" av samhället att skaffa barn och att man är trött på att alla andra ställer frågor när du som kvinna ska skaffa barn. Om ni verkligen inte vill ha barn så skaffa dem inte då. Man kan ju alltid säga till andra om någon frågar gällande barnfrågan:

1) om man är singel, att man inte träffat rätt man som man vill ha barn med
2) om man har pojkvän/man, att man inte kan få barn (10% av befolkningen kan ju trots allt inte få barn)

Jag kan nästan lova att ingen kommer ställa fler frågor efter det. Jag vill ha barn men har tyvärr inte träffat rätt karl och på det så är jag inte så frisk att jag säker på att jag kommer klara av att ta hand om ett barn (har tyvärr kronisk sjukdom)