Vi finns, vi som ångrar barn

Okej, då förstår jag. Trodde det var mig du syftade på. Jag hade det jättesvårt men jag vill ge hopp till dom som känner som jag gjorde, att det faktiskt KAN bli bättre! Kanske inte i alla fall. I mitt fall så finns det fortfarande gånger då jag inte orkar, men då han är självgående så kan jag helt enkelt säga det "mamma orkar inte, lek själv" så gör han det. Det gör så att jag faktiskt orkar andra gånger. Sen är allting inte rosenskimmrande men jag känner MER ofta glädje över att ha barn, än vad jag känner motsatsen. 

Många skaffar barn för att ha någon som tar hand om dem när de blir gamla, hur egocentrerat är inte det? Att inte ha barn behöver inte betyda att leva enbart för sig själv, tvärtom har man som barnfri/barnlös ofta mer tid för att hjälpa andra än vad föräldrar har eftersom föräldrarna är så upptagna med barnen att det inte hinner med så mycket annat.

Nu får du det att låta egoistiskt och beräknande. Jag ser det snarare så här: man hjälps åt i en familj. Först när barnen är små så tar föräldrarna hand om dem - och far- och morföräldrarna hjälper till så länge de har ork. Sedan när far- och morföräldrarna är gamla, så får DE hjälp av sina vuxna barn och barnbarn... och detta går vidare från generation till generation. (I normala, sunda familjer, that is.)

För att alla runt omkring en sagt att barn är meningen med livet och att man kommer ångra sig bittert om man väljer bort det?

Hur varje förälder reagerar och behandlar sitt/sina barn är högst individuellt. Det finns säkerligen päron som inte ångrar sina barn och som ändå inte behandlar dem "gott nog" eller älskar dem "tillräckligt" enligt somliga. Alla är inte menade att vara föräldrar bara, så enkelt är det.

Men föräldrarna tar hand om barnen för att de valt att skaffa barn. Barnen har inte valt att bli till och har därför ingen skyldighet att ta hand om sina föräldrar. Om man förväntar sig att någon ska ta hand om en enbart för att man satt dem till världen lägger man en börda på dem som de aldrig bett om.

Nej, varför måste något vara oerhört fel? Valet man gjorde var fel, men känslan som infinner sig behöver faktiskt inte vara "något fel som man ska söka hjälp för". Sluta sjukdomsförklara tillstånd där ingen sjukdomsbild föreligger. Detta innebär inte att det inte kan vara synd om barnet (men faktiskt inte att det MÅSTE vara det), att barnets behov måste tillgodoses etc. Självklart har man som vuxen ansvar att ordna det bästa för barnet men det innebär inte per automatik att man "måste söka hjälp för att det är något fel på en". Att ångra att man skaffade barn är inte detsamma som att inte älska barnet man har eller att önska att det ska dö. Man kan ångra många saker i livet men inse att gjort är gjort och att man får gå vidare på den väg man valt så gott man kan. Att ångra innebär inte att man enbart ser valet och alla dess konsekvenser i svart, livet har tämligen många gråskalor.

Lever tydligen i en god del av världen för jag har aldrig på 40 år kännt trycket av att skaffa barn eller ens fått frågan- förutom på anställningsintervjuer. Läser så många trådar här där folk blir ifrågasatta, känner trycket att göre det eller detta. Undrar om det är dags att byta umgägne, flytta eller gå en kurs i självkänsla så man kan skaka det av sig och fortsätta vara den man är??

Jag ångrar att jag skaffade mitt barn av ett par enkla anledningar. Var ung, adhd diagnos som jag fick reda på 6år senare, mitt barn har fått min diagnos som jag hatar, jag har fått dåliga knän och rygg, tycker att jag inte räcker till och borde väntat. Nu hade varit en bättre tid. Kommer inte skaffa fler barn, försöker ge mitt barn allt ja kan fast de oftast inte räcker till pga våran diagnos, men han är inte alltid liten så jag härdar ut, för utan honom är jag ändå halv, han är en del av mig.

Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...

Detta resonemang är lite som att den mobbade ska få byta skola i stället för de som mobbar. Det är inte de som drabbas som ska ändra sig utan de som drabbar, de som hävdar sin rätt att tala om för andra hur de ska leva. Att alltid utgå ifrån att alla har samma erfarenheter och fungerar likadant som en själv är väl heller inte riktigt konstruktivt. Underbart för dig att du inte upplevt några som helst frågor och påtryckningar, bara att gratulera. Men alla har inte den turen. Jag har blivit tjatad på i över 20 år. Till och med av människor jag inte känner i de mest absurda sammanhang (som när jag var hos läkaren med halsfluss och jag helt plötsligt fick veta att jag MÅSTE skaffa barn för annars skulle jag aldrig bli lycklig och ångra mig bittert när jag sitter där ensam och gammal - så från att ha handlat om min onda hals informerade han mig mot min vilja om ivf och andra alternativ eftersom jag bara måste bli mamma). Och inte bara behöver jag barn för att bli lycklig - vi ska inte prata om barnbarnen herregud. Jag har bott i flera städer och har en mycket god självkänsla tack så mycket. Men jag kan inte välja mina arbetskamrater eller vilka medmänniskor jag ska stöta på. Jag är också medveten om att alla inte har god självkänsla, för alla är inte valet att inte skaffa barn en rak väg utan att vara kantade av tveksamheter och "tänk om". Tror att många som funderar över barnfrågan landar i frågeställningen "hur blir det när jag blir gammal", det är nog rätt naturligt. Att då ständigt bli matad med skräckscenarion hur man sitter där ensam och gråter medan man långsamt torkar bort och ångrar sig bittert är inte lätt för den som är ambivalent. När man dessutom då blir matad med "man ångrar aldrig ett barn", "du kommer att förstå den dagen du själv blir mamma" och alla andra "självklara" uttalanden så är det inte så lätt för alla.

 

Det är inte de som väljer en annorlunda väg som ska flytta på sig - det är de som trycker sin egen norm ner i halsen på andra som ska lära sig lite ödmjukhet och insikt att alla inte har samma önskningar och behov som dem själva.