Vi finns, vi som ångrar barn

Nu börjar fasad snacket. Tråden var intressant i början- sen gnäll. sen fasad hur lycklig man är...suck

Hur menar du nu, vilket fasadsnack?

Men tror ni inte att 'normen' kommer från ett biologiskt behov snarare än samhället? Att fortplanta sig ses ju ofta som ett grundläggande behov, att vilja föra sina gener vidare, att öka chanserna för artens fortlevande och utveckling osv. Detta kan man väl knappast beskylla dagens samhälle för? Det har väl alltid varit normen att man 'ska' skaffa barn? Eller?

Stackars barn som längre inte är önskade eller älskade av sina föräldrar för att dom ångrar sig. Att längre inte känna sig önskad känner ett barn, dom är inte dumma i huvudet, det märks tydligt på kropps språket ect. Det kan även ge men för livet att inte skapa band med andra människor då anknytningen rubbades under barnåren för att man längre inte var önskad.

Jag önskar dessa barn det allra bästa, för ni föräldrar som känner så, är otroligt omogna och egocentriska . Ni borde gå i terapi eller dylikt för det där är sjukt att ens tänka eller känna så.

Fy fasiken vad bra skrivet! Och vilken tankeställare det gav mig! Tack!

Det känns som om du hänger upp en stor del av ditt resonemang kring orden "ytlig" och "ego" när det egentligen är självcentrering det handlar om. Lever du utan barn har du ständigt huvudrollen i ditt liv och du lever livet efter dina premisser och dina intressen efter att ha blivit vuxen. Den delen behöver man i olika utsträckning ge upp eller släppa på när man skaffar barn. Du väljer att behålla den och i andras resonemang så är det självcentrerat. På sätt och vis stämmer det, eller? 

Tycker nog inte att det egentligen spelar någon roll om det är frågan om en biologisk drift, en samhällelig norm eller en kombination av de båda. Höll mest med om att det finns en norm att man ska skaffa barn och att samhället och människor generellt borde bli öppnare för att alla faktiskt inte vill det. Vissa är ju inte barnlösa, de är barnfria. Med det sagt så anser jag att om situationen redan uppstått - att någon som inte vill vara förälder faktiskt blivit förälder  - så är det dennes ansvar att söka professionell hjälp och att jobba på relationen till barnet. När  barnet är på plats så måste det vara hens behov som kommer först, för barnet kan knappast själv göra något åt situationen. Mitt inlägg var en reaktion på en diskussion om huruvida något är fel när man ångrar sitt barn. Jag skulle säga att ja, det är något fel både med förälder-barn-relationen och med situationen. Och det är bara den vuxna som kan försöka göra det bättre, och det är fruktansvärt egoistiskt om man som vuxen inte söker hjälp i en sådan situation. 

Första delen av tråden är förstående- och ingen anklagan på hur andra känner eller bör känna som det är senare i tråden. Det kan vara underbart med barn eller också en mardröm. Den som hävdar att det ena bara finns bygger upp en fasad i rosenrött eller den andra i kolsvart. Tycker det är en självklarhet att folk kan ångra sina val men de behöver inte vara en sämre föräldrar det. Det är styrka i att erkänna sina fel, berätta sina känslor- då man är sårbar.
Att skriva allt i fasad hur "enbart underbart" allt är- likt stepford wife version är lögn och en fasad. Den som liksom hävdar att det enbart är underbart 24/dygnet ljuger- det är ju självklart att de också ångrar något eller har det svårt ibland eftersom vi är människor. Det är naturligt att känna så. Men att inbilla sig allt är underbart hela tiden är en fasad. Kommentar #294 var en sådan dömmande kommentar med brist på empati och kompetens. Att berätta om sina fel, ånger, misstag- det är exstremt långt ifrån omognad och egoism. För då har man självinsikt och en öppenhet. Att dömma folk som gör det- är dock omognad och inkompetens.

Nja. De flesta skaffar barn för att de vill ha barn. Rätt många beskriver att barnet känns som en del av dem själva, och att de känner obeskrivlig lycka över att ha barnet. Det låter inte särskilt altruistiskt det heller. 

Självcentreringen alla har förs över till ytterligare en individ; sen har vi föräldrar som inte kan förstå varför jag inte tycker att deras barns känslor är viktigare än mina eller varför jag inte håller med om att alla barns beho alltid ska gå före alla vuxnas.

Jo, "normen" är ju inte precis ny... Detta med att det är viktigt att föda sin man barn, och i synnerhet då söner, kan vi ju läsa om redan i de Bibelböcker, som skrevs för 4000 år sedan... Tänk på Sara t.ex., som var barnlös men fick ett barn när hon var jättegammal. Och även i Sverige och övriga Europa, har det i alla tider varit viktigt för kvinnor att föda minst en son, som kan ta över det som maken äger... vare sig det är ett kungarike, ett gods eller en gård... Och de hustrur som inte kunnat det har ansetts förfelade. I vissa länder och vissa tidsepoker, har det varit tillåtet för mannen att ta ut skilsmässa, alternativt ta sig en bihustru, om hustrun visat sig vara ofruktsam.

Det är nog snarare uppfattningen, att man skulle VILJA avstå från att skaffa barn (i alla fall ett rimligt antal), trots att man KAN skaffa dem, som är ny och konstig i världshistorien...