Vi finns, vi som ångrar barn

Vi har också haft sådana kvinnor i vår familj. Där var det tyvärr det motsatta, alltså åt det tragiska hållet. Särskilt en av dem tyckte man synd om. Släkten "behövde" liksom bjuda in henne för att hon var ensam. Hon var med på nåder också. Hade hon kommit med synpunkter, krav eller stött sig med någon hade hon inte längre varit lika välkommen, så.. nä det där är inget jag hade önskat själv. Behöver jag tillägga att kvinnan dog förhållandevis ensam också? Eftersom vi inte lever i den bästa av världar tror jag att det scenariot är så mycket vanligare än de som är ensamstående och som ofta får besök.

Fast det här stickspåret om "familj/avkommor vs ensam ålderdom" vet jag inte om jag tycker är så värt att diskutera. Det är som folk säger här att barn inte nödvändigtvis gör att man är mindre ensam på ålderns höst - men har man en familj har man i vart fall ett sammanhang/en samhörighet och det kan ingen ta ifrån dig.

Sedan tycker jag att vissa som uttalar sig här i tråden verkar vara de som mer är ute efter att försvara sina val att inte skaffa barn (snarare än de som ångrar att de skaffat barn). De klagar på att perspektiven är onyanserade, men jag uppfattar deras resonemang som lika onyanserat.

Nej, bara för att du är en intressant person är det inte givet att du har folk omkring dig på ålderns höst. För folk har för det mesta nog med sig och sitt, de som finns omkring en (oaktat om dessa är släkt med dig eller inte). Att folk väljer ensamhet framför samhörighet tror jag inte ett ögonblick på. Ensamhet är och förblir en av de största lidandena som en människa har att gå igenom. Att lära sig att trivas i sin ensamhet gör man därför gott i, oavsett om man skaffar barn eller ej.

Vi får acceptera att vi har olika erfarenhet helt enkelt. Att även mammor och pappor kan vara de som man bjuder in bara för att man måste.

När det gällde min mammas faster, så var det "slagsmål" vem som skulle ha henne under julen, så populär var hon, men till slut sa hon ifrån och bestämde sig för att fira jul med sina väninnor hemma istället, det var före min tid, så hon var rätt ung då (OK kring 80 i varje fall). Kring mormor så fanns det en del tanter, som var barnlösa, jag skulle tro att det var vanligare då, eftersom det inte fanns de möjligheter att skaffa barn på annat sätt i den utsträckningen som det finns idag, och de umgicks och hade det trevligt. De som inte hade nära kontakt med släkten firade stora högtider tillsammans, allt enligt min mormor.

Asså jag förstår inte hur man kan sitta och säga stt man älskar ditt barn när man ÅNGRAR DET!! Skulle jag få veta att mina föräldrar ångrade mig vet jag inte vad jag hade gjort! Då hade världen gått under för mig! Hade nog blivit psykiskt sjuk alltså!

Jsg blir helt chockad på det ni skriver! Att det finns så många dom er är helt ofattbart att man ens tänker på att man har ångrat sina barn! Blir så ledsen asså! Att folk vill spola tillbaka tiden och ta bort sina barn!! :(

Och vadå lyft blicken! :O det är väl ni som ska det som ångrar era barn! Helg jä*vla sjukt alltså! Att ens ha den tanken!

Ni skulle aldrig skaffa barn och det borde ni väl vetat om!

Ångra inte! Det är ERT fel att barnen finns och är ångrade! :( usch då ledsen jag blir ....

Nej, det är inte normalt att berätta något sådant för sitt barn. En normal människa skulle aldrig låta det komma över sina läppar. Du är ju UNG också, vad jag har förstått! Ännu värre än om en förälder skulle säga det som gammal, till sitt medelålders "barn" - som förhoppningsvis kan hantera den upplysningen...

Usch, jag kommer ihåg en kompis jag hade när jag var ung, som hittade sin mammas dagbok från tiden då hon (min kompis) blev till. Hon kunde inte låta bli att läsa - och fick läsa om sin mammas förtvivlan när hon upptäckte att hon var med barn. Mamman hade gått från den ena läkaren till den andra för att försöka få abort (detta var på 1960-talet när det krävdes grava medicinska eller psykosociala skäl för att få abort), men inte fått det beviljat. Då försökte hon själv, flera gånger med olika metoder... men det gick inte.

Detta skakade om min kompis i grunden. Hon var redan lite instabil, och att då få höra att hela hennes existens var ett misstag, fick henne över gränsen till självskadebeteende...

Ja, visst är det hemskt! Det konstigaste är i och för sig inte känslan, för känslor kan man inte rå för - utan att de har gått och sagt det till sina barn! Så gränslöst!

Håller med om vartenda ord. Detta är även min erfarenhet. Syskonbarnen bråkar om vem som måste ha Faster Anna den här julen. "Ni får ta henne. Vi hade henne faktiskt förra gången." Och även detta, att den gamla måste vara så väldigt försiktig för att inte stöta sig med någon. För de vet, att släktbandet - i VÅR kultur, vill säga, i klansamhällen sträcker sig ansvaret längre ut i släktträdet - inte ger henne någon självklar rätt att kräva omtanke av sina syskonban och syskonbarnbarn.

Ofta försöker gamla i detta läge att KÖPA sig tillträde. De ger kuvert med pengar - ibland stora summor - till de unga i släkten... Och de pratar om att de ska få ärva. Det blir så patetiskt och sorgligt! Jag är så OERHÖRT tacksam över att jag har egna barn, så att jag med största sannolikhet inte kommer att hamna i den situationen!

Håller även med om detta med att tillhöra ett sammanhang, som ingen kan ta ifrån en. Det är stor skillnad på att fira t.ex. Midsommar ensam, för att ens barn är hos ens exman detta år. Det kan till och med vara vilsamt att slippa stå vid spisen ett år! När man VET att barnen finns, när man VET att man har dem, när man VET att det bara blir så här vissa år... Mot att inte ha några barn alls, och veta att här kommer jag antagligen att sitta ensam alla midsomrar, jular, påskar o.s.v. tills jag dör. Och ingen kommer att sakna mig då, eller komma på begravningen.

Jag såg förresten en film för en tid sedan, som hette "The Lonely Passion of Judith Hearne". Den handlade om ett vanligt kvinnoöde: en ensam, ogift, barnlös lite äldre kvinna (mellan 50 och 60). När hennes faster (tror jag att det var - det var den kvinnan som uppfostrat henne i alla fall) dör, blir hon helt ensam i världen. Hon bor i små uthyrningsrum, där det alltid är osäkert för hyresvärdinnan kan när som helst säga upp henne. Träffar nästan inga andra än grannarna där. Försöker försörja sig på pianolektioner, men det går "sådär".

Hon har två väninnor - det är allt. Den ena ligger för döden på ett sjukhem nu. Judith hälsar på henne, men gör bort sig på grund av att hon har med sig en flaska gin och de dricker lite för mycket. Hon blir utkörd av sjuksköterskan. Hon vet också att det var sista gången hon träffade den väninnan. 

Den andra väninnan är gift och har flera tonårsbarn. Denna väninna försöker ta sig an Judith lite, men hennes barn skrattar åt Judith. De visar så tydligt sitt förakt för henne som ensam och barnlös gammal fröken. Så Judith har inte så mycket glädje av att åka dit heller mera.

Sedan börjar en granne hos hyresvärdinnan att visa intresse för henne. Judith tror att det kanske är Kärleken som har kommit till slut... men det visar sig att denne man (som för övrigt är osnygg på flera sätt) endast är intresserad av hennes pengar, som hon har ärvt...

Judith försöker då söka gemenskap i kyrkan, som en sista utväg, men gör bort sig där också. Då tar hon till flaskan, super sig full och dansar och sjunger ensam på sitt uthyrningsrum en natt... och blir efter det vräkt, och tvungen att ge sig ut och försöka hitta något nytt ställe att bo på. Nu utan pengar också, då hon supit bort sina pianoelever och sitt arv...

OK den ekonomiska misären kan inte bli riktigt lika hemsk för en ensam kvinna i Sverige idag (å andra sidan vet vi inte hur det kommer att se ut med det sociala skyddsnätet om 30-40-50 år...), men allt annat... Jag är så glad att jag inte längre kan hamna där, på grund av att jag har barn!

Klart man kan ha vänner och älskare OCKSÅ. MEN de är inte SJÄLVKLARA, såsom en familj är. De kan alltid hitta någon som är yngre och roligare än vad man själv är... "I nöden prövas vännen", heter det ju, och under de riktigt svåra omständigheterna är det få vänner som känner sig manade att ställa upp... Särskilt inte om det drar ut under lång tid.

Jag som arbetar i vården vet ju, hur många vänner det är som hälsar på t.ex. en cancerpatient i början. Men när det drar ut på tiden, och sjukhusvistelserna blir tätare och tätare och längre och längre... och patienten allt tröttare och grinigare, magrare och mer förändrad och inte längre sig själv... så blir det ofta endast den närmaste familjen kvar till slutet.

Nej, du förstår inte det. Ignorance is bliss som någon skrev. Jag kan inte heller själv HELT greppa känslan eftersom jag själv inte känner så, men att lägga orden i munnen på någon annan eller döma ut hen bara för att ser jag inte meningen med.

Vad tråkigt att du är så svag att ett förtroende raderar ur alla år som förflutit innan.... Vad exakt är det du blir ledsen för när skillnaden för i alla fall mig och "duärinteensam" och några till i tråden hade varit noll om vi inte fått veta? Och att önska att man inte skaffat sitt barn och önska livet ur hen är det en ENORM skillnad på.

Du kanske skulle lyfta blicken och se att allt kanske inte är vad det förefaller att vara, men att det kan vara okej ändå. Den enda som led något av att min mamma ångrade sitt val var ju hon själv och som sagt var det ingen som visste om det. Inte pappa, inte jag, inte någon. Inte innan jag var vuxen och i ett förtroligt samtal fick veta det.

Och varför skriver du "ni"? Jag skriver i egenskap av barnet, inte föräldern som ångrar. Men ditt resonemang känns inte lika starkt då så det är inte så konstigt kanske...

Snälla sluta tala om vad som är normalt och inte utanför din lilla bubbla. Min mamma är som sagt högst normal. Ja, jag är ung. Mamma och jag har ett fint förhållande, speciellt nu när jag är vuxen skulle jag säga, varför skulle jag inte kunna få veta? Min mamma vet att jag fått den bästa av barndom av henne och att hon inte hade ett skit att skämmas för. Hade hon haft det hade hon för det första inte behövt berätta det  och för det andra säkert inte gjort det.
Jag älskar och respekterar min mamma än mer sedan jag fick veta. Och som sagt, varför skulle jag ta illa upp av det? Hur känsliga är folk? Skulle alla fina barndomsår bara försvinna för att hon berättat det?
Jag vet att du generellt sett har lågt förtroende för ungdomar, sluta med det. Det är helt onödigt.

Och allvarligt, tror du att min mamma hade berättat för mig om jag varit "instabil"? Alla dina anekdoter från ditt och bekantas liv är säkert relevanta just där, i sitt sammanhang. Men försök inte använda dem som  någon slags allmän sanning.