Anonym (Osäker.) skrev 2014-10-27 23:02:27 följande:
Jag har sen jag träffade min man varit ganska säker på att jag vill ha barn. Men frågan är om det är en press från samhället och min omgivning som gjort att det blivit så. Vi har varit ihop i över 7 år och nu är jag alltså gravid. Vi har medvetet väntat på att vi ska bli redo.
Och det trodde jag att jag var. Men nu är jag inte så säker.
Det finns olika anledningar till att jag är osäker och det beror mesta dels på andras förväntningar och andra småbarnsföräldrars beteende. Klart att jag är glad över att vara gravid och jag har en jävligt bra man som jag älskar. Men jag är inte över förtjust i barn på samma sätt som många andra kvinnor.
1. Jag tycker inte små barn är söta. Vissa, som inte ser helt tilltryckta ut i huvudet kan vara små söta, men jag vill inte se bilder på vänner och bekantas barn. Tråkigt och ger mig absolut ingenting.
2. Jag stör mig på barns skrik. Inte bara stör mig, så som alla andra. Jag fullkomligt ryser och får smått panik när jag hör en unge skrika. Om jag ska käka på¨ett köpcentra så sitter jag så lååångt ifrån små barn som jag bara kan komma.
3. Jag får inge tårar eller varma känslor när jag kollar på barn tillbehör, små strumpor eller liknande. Jag väntar på att det ska komma, men det händer ingenting.
4. Jag orkar inte med andra gravida kvinnor eller småbarnsföräldrar, för jag vill INTE prata om barn, blöjor, illamående, förväntningar, napp eller inte napp, osv. Jag bryr mig helt enkelt inte. Och nu helt plötsligt så är mitt privatliv inte så privat längre.
Bekanta som säger precis vad de tycker att man ska göra eller inte göra när barnet väl kommer. Uppfostran, amning, inredning, kläder.
Och sen så ska vi inte snacka om alla som har koll på vad jag äter och vad jag gör! Herregud. Helt plötsligt vet alla vad som är bäst för en.
Jag varken röker, snusar, dricker eller gör något annat onyttigt. Jag äter knappt godis eller snacks. Och jag äter nästan mindre än vanligt (orkar helt enkelt inte) och alla säger till en: "tänk på att äta ordentligt nu när du är gravid, du ska äta för två." Börjar redan bli trött på folks snack och deras goda råd och jag är bara i mån 4.
5. Ja jag är gravid, men jag är inte handikappad!! Folk behandlar en som att man vore skör, ömtålig och sjuk. Kan jag själv få bestämma när jag inte orkar något?
Så nej. Att vara gravid upplever inte jag riktigt som alla andra.
Eller så målar folk upp det precis som sina liv på facebook, det är så det förväntas att det ska vara, så nu visar vi upp den sidan. Alla är lyckliga och svävar på rosa moln.
Tänk om det vore ok att inte vara överlycklig och bara känna kärlek direkt? Jag kallar mitt foster i magen för monster. För jag tänker bara på scenerna från filmen Alien, när det hoppar ut från magen. =D
Måste man känna "oändlig kärlek" och "bästa som har hänt mig"? Varför kan man inte bara få vara glad och få ha det privat mellan mig och min man?
Kan kan skriva under på så gott som samtliga av dina punkter. Eftersom jag numer har en liten 6-månaders bebis kan jag fylla i några punkter till:
7. Nej, förlossningen var inte alls så himlastormade och fantastisk som många beskriver det. Det gjorde inte olidligt ont heller utan var klart hanterbart. Men jag var heller inte så där superfascinerad av "kroppens urkraft" osv osv.
8. Det var inte alls kärlek vid första ögonkastet. Det var som att ta hand om ett litet djur, typ en hundvalp i början. Kärleken har vuxit fram successivt och blir starkare hela tiden, ju mer "människa" han blir. Första riktiga skrattet var en milstolpe. (Kände precis som du att lite som att ha en alien i magen under graviditeten)
9. Slutligen: Det är faktiskt så mycket enklare än vad jag trodde att ta hand om en bebis. Jag hade förväntat mig att vara en vrak så som många beskriver bebistiden och bara längta tillbaka till jobbet. Men all den tid jag bara suttit och ammat och inte kunnat göra någonting annat har varit som ren terapi för mig. Jag har aldrig varit så mentalt utvilad som nu. Han ammade varannan timme dygnet runt i 5 månaders tid och ändå upplevde jag det aldrig jobbigt..där är faktiskt kroppen fantastisk på att anpassa sig.
Och just det: 10. Det är pisstråkigt att bara prata barn med mammagruppen. Och köpa barnprylar. Behåll dina barnfria vänner! De är guld värda för den mentala stimulansen :)
Jag är övertygad om att du blir en jättebra mamma, precis som jag är :)
. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 