Vi finns, vi som ångrar barn

Problemet är att vi som upplever saker annorlunda får det nedkörda i skoskaftet och upplysta om att vår upplevelse är fel och den finns inte eller är oerhört sällsynt

Om Fluu har en positiv upplevelse, som har vuxit upp med en mamma som ångrade sig, är väl ändå hennes sanning mer verklig än alla som inte ens har den upplevelsen utan bara tycker en massa elaka saker. Det kan var många fler som har mammor som ångrar sig, men inte ens vet om det och har haft kärleksfulla uppväxter.

Det finns ju de som, som inte ens verkar ha mer erfarenhet än vad man sett på ett äldreboende och hänvisar till en roman, hur kvinnor som väljer bort barn har det.

Vi som har träffat dessa kvinnor i verkligheten har ju inte aning om hur det ser ut, men en, som inte ens verkar ha någon sådan kvinna i sin omgivning (eller råkar ha en otrevlig sådan) vet självklart hur det med 100% blir

Sedan finns det alltid dåliga föräldrar, föräldrar som lever genom sina barn, kväver dom, föräldrar som förverkligar sig via sina barn, föräldrar som inte kan låta sina barn leva som vuxna.

Jag såg förresten en film för en tid sedan, som hette "The Lonely Passion of Judith Hearne". Den handlade om ett vanligt kvinnoöde: en ensam, ogift, barnlös lite äldre kvinna (mellan 50 och 60). När hennes faster (tror jag att det var - det var den kvinnan som uppfostrat henne i alla fall) dör, blir hon helt ensam i världen. Hon bor i små uthyrningsrum, där det alltid är osäkert för hyresvärdinnan kan när som helst säga upp henne. Träffar nästan inga andra än grannarna där. Försöker försörja sig på pianolektioner, men det går "sådär".

Hon har två väninnor - det är allt. Den ena ligger för döden på ett sjukhem nu. Judith hälsar på henne, men gör bort sig på grund av att hon har med sig en flaska gin och de dricker lite för mycket. Hon blir utkörd av sjuksköterskan. Hon vet också att det var sista gången hon träffade den väninnan. 

Den andra väninnan är gift och har flera tonårsbarn. Denna väninna försöker ta sig an Judith lite, men hennes barn skrattar åt Judith. De visar så tydligt sitt förakt för henne som ensam och barnlös gammal fröken. Så Judith har inte så mycket glädje av att åka dit heller mera.

Sedan börjar en granne hos hyresvärdinnan att visa intresse för henne. Judith tror att det kanske är Kärleken som har kommit till slut... men det visar sig att denne man (som för övrigt är osnygg på flera sätt) endast är intresserad av hennes pengar, som hon har ärvt...

Judith försöker då söka gemenskap i kyrkan, som en sista utväg, men gör bort sig där också. Då tar hon till flaskan, super sig full och dansar och sjunger ensam på sitt uthyrningsrum en natt... och blir efter det vräkt, och tvungen att ge sig ut och försöka hitta något nytt ställe att bo på. Nu utan pengar också, då hon supit bort sina pianoelever och sitt arv...

OK den ekonomiska misären kan inte bli riktigt lika hemsk för en ensam kvinna i Sverige idag (å andra sidan vet vi inte hur det kommer att se ut med det sociala skyddsnätet om 30-40-50 år...), men allt annat... Jag är så glad att jag inte längre kan hamna där, på grund av att jag har barn!

Problemet är att vi som upplever saker annorlunda får det nedkörda i skoskaftet och upplysta om att vår upplevelse är fel och den finns inte eller är oerhört sällsynt

Om Fluu har en positiv upplevelse, som har vuxit upp med en mamma som ångrade sig, är väl ändå hennes sanning mer verklig än alla som inte ens har den upplevelsen utan bara tycker en massa elaka saker. Det kan var många fler som har mammor som ångrar sig, men inte ens vet om det och har haft kärleksfulla uppväxter.

Det finns ju de som, som inte ens verkar ha mer erfarenhet än vad man sett på ett äldreboende och hänvisar till en roman, hur kvinnor som väljer bort barn har det.

Vi som har träffat dessa kvinnor i verkligheten har ju inte aning om hur det ser ut, men en, som inte ens verkar ha någon sådan kvinna i sin omgivning (eller råkar ha en otrevlig sådan) vet självklart hur det med 100% blir

Sedan finns det alltid dåliga föräldrar, föräldrar som lever genom sina barn, kväver dom, föräldrar som förverkligar sig via sina barn, föräldrar som inte kan låta sina barn leva som vuxna.

Men du pushar ju så hårt för just det skälet? Hur synd det är om dessa ensamma, barnlösa gamlingar. Alla människor vill inte ha barn, borde inte ha barn och tycker inte att barn är meningen med livet. Om en sådan människa skaffar barn för att inte bli ensam på ålderns höst, så är ju risken stor att den ångrar det barnet. Och när man ändå står där, med en unge som man älskar men ändå ångrar, så kommer människor som du och säger att det är något fel på en, att man är sjuk.

Det är för övrigt alltid egoistiskt att skaffa barn. Alltid. Det är dock inget fel med att vara egoist.

Åh så vi utgår ifrån filmer nu? Och applicerar det på verkligheten? Really? Då sätter jag mig och väntar på att Gandalf och hoberna kommer förbi snart, gud så spännande det ska bli.

Jag såg förresten en film för en tid sedan, som hette "The Lonely Passion of Judith Hearne". Den handlade om ett vanligt kvinnoöde: en ensam, ogift, barnlös lite äldre kvinna (mellan 50 och 60). När hennes faster (tror jag att det var - det var den kvinnan som uppfostrat henne i alla fall) dör, blir hon helt ensam i världen. Hon bor i små uthyrningsrum, där det alltid är osäkert för hyresvärdinnan kan när som helst säga upp henne. Träffar nästan inga andra än grannarna där. Försöker försörja sig på pianolektioner, men det går "sådär".

Hon har två väninnor - det är allt. Den ena ligger för döden på ett sjukhem nu. Judith hälsar på henne, men gör bort sig på grund av att hon har med sig en flaska gin och de dricker lite för mycket. Hon blir utkörd av sjuksköterskan. Hon vet också att det var sista gången hon träffade den väninnan. 

Den andra väninnan är gift och har flera tonårsbarn. Denna väninna försöker ta sig an Judith lite, men hennes barn skrattar åt Judith. De visar så tydligt sitt förakt för henne som ensam och barnlös gammal fröken. Så Judith har inte så mycket glädje av att åka dit heller mera.

Sedan börjar en granne hos hyresvärdinnan att visa intresse för henne. Judith tror att det kanske är Kärleken som har kommit till slut... men det visar sig att denne man (som för övrigt är osnygg på flera sätt) endast är intresserad av hennes pengar, som hon har ärvt...

Judith försöker då söka gemenskap i kyrkan, som en sista utväg, men gör bort sig där också. Då tar hon till flaskan, super sig full och dansar och sjunger ensam på sitt uthyrningsrum en natt... och blir efter det vräkt, och tvungen att ge sig ut och försöka hitta något nytt ställe att bo på. Nu utan pengar också, då hon supit bort sina pianoelever och sitt arv...

OK den ekonomiska misären kan inte bli riktigt lika hemsk för en ensam kvinna i Sverige idag (å andra sidan vet vi inte hur det kommer att se ut med det sociala skyddsnätet om 30-40-50 år...), men allt annat... Jag är så glad att jag inte längre kan hamna där, på grund av att jag har barn!