Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Jeaninne

Äldre 19 Jun 08:50

#611

Anonym (samma) skrev 2014-06-18 09:25:16 följande:

Jag ångrar också imellanåt att jag skaffa barn, om jag med facit i hand hade vetat hur tufft det skulle bli.

Älskar barna mer än allt annat, men ibland tar det knäcken på mig, förra sommaren var jag så deprimerad, att jag bara ville dö.

Jag har 3 barn v.v., sista var oplanerad, var då problemen börja.

Visa sig då att våran mellersta har högfungerande autism samt lindrig utv.störning, och han tog syskonets ankomst väldigt hårt.

Känns som barna inte gör annat än att bråka och är allmänt olydiga.

Vad man än gör bråkar dom hela tiden.

Känns som man tappat kontrollen helt.

Inte blir det bättre av att pappan säger att dom är så lugna och snälla där.

Jag vågar knappt ens bjuda hem folk längre för de bråkar.

Men jag vet ju ändå jag måste våga ta hem folk, göra saker med barnen, men slutar alltid med att jag blir helt knäckt.

Men ska få stöd i hur jag ska agera, känner detta inte funkar längre.

Hjälper inte ens att andra säger åt på skarpen eller blir arga, inget biter.

Du skriver att du ska få stöd i din uppfostran av barnen, och det är väl jättebra! Antagligen har det gått snett för att du inte har orkat gränssätta barnen - och det ÄR inte så himla enkelt heller, beroende på vilket "råmaterial" man har att arbeta med. Att ångra barnen är, som ovanstående säger, dock ingen lösning. Du kommer att ha glädje av dem när de blir större! Tre barn är en SKATT ju - tänk i stället på så hemskt det skulle vara, om du inte kunnat få barn, och bara hade en ensam ålderdom att se fram emot!

Anonym (tack)

Äldre 19 Jun 09:11

#612

Många talar om ensamhet som om det alltid vore något dåligt. Jag har själv inte så stort socialt behov och därför ser jag det inte så. Det är skillnad på självvald och påtvingad ensamhet.

sextiotalist

Äldre 19 Jun 09:14

#613

Jeaninne skrev 2014-06-19 08:50:47 följande:

Du skriver att du ska få stöd i din uppfostran av barnen, och det är väl jättebra! Antagligen har det gått snett för att du inte har orkat gränssätta barnen - och det ÄR inte så himla enkelt heller, beroende på vilket "råmaterial" man har att arbeta med. Att ångra barnen är, som ovanstående säger, dock ingen lösning. Du kommer att ha glädje av dem när de blir större! Tre barn är en SKATT ju - tänk i stället på så hemskt det skulle vara, om du inte kunnat få barn, och bara hade en ensam ålderdom att se fram emot!

Och där kom det igen.
De som inte har barn har troligen helt andra sociala kontakter som de har glädje med under sin ålderdom. Min mormor bodde 50 mil från oss, men hon var ändå inte ensam, hon hade flera väninnor i olika åldrar, en del barnlösa också för den delen.
Min faster, som har tre barn och fem barnbarn kommer sitta väldigt ensam, eftersom hon är en så otrevlig person, hennes exman och hans fru, kommer inte vara ensam, då han är en trevlig person

Nej, att man får barn innebär inte att man slipper bli ensam på ålderns höst, att inte ha barn innebär inte att man är ensam på ålderns höst.

Anonym (Munter)

Äldre 19 Jun 10:16

#614

Jeaninne skrev 2014-06-19 08:50:47 följande:

Du skriver att du ska få stöd i din uppfostran av barnen, och det är väl jättebra! Antagligen har det gått snett för att du inte har orkat gränssätta barnen - och det ÄR inte så himla enkelt heller, beroende på vilket "råmaterial" man har att arbeta med. Att ångra barnen är, som ovanstående säger, dock ingen lösning. Du kommer att ha glädje av dem när de blir större! Tre barn är en SKATT ju - tänk i stället på så hemskt det skulle vara, om du inte kunnat få barn, och bara hade en ensam ålderdom att se fram emot!

1. Du har ingen aning om varför "det gått snett". Absolut ingen aning. Du skuldbelägger någon som redan mår jättedåligt genom att säga att det är hennes fel att hon har det som hon har det. Jättebra. Verkligen.

2. Att ångra något är inte en lösning, det är en känsla. Ett faktum. Inget man gör medvetet, inget man kan ro för. Att skuldbelägga människor i underläge som mår dåligt är så fruktansvärt lågt, och att påstå att "det du känner är fel" utsätter människor för just det.

3. Du kan inte hävda att någon kommer att ha glädje av sina barn. Du vet inte det. Att DU inte skulle ångra dina barn innebär inte att att ingen annan gör det. Du vet inte hur personens liv sett ut eller hur det kommer att se ut. Du vet inte hur dennes barn kommer att utvecklas eller vilka bitar i hennes liv som kommer att ge henne glädje. Förhoppningsvis ger de henne glädje ja, absolut. Men du kan aldrig - ALDRIG - säga "du kommer att ha glädje av dem". För du vet inte.

4. Tre barn är en skatt om man vill ha tre barn. Om man inte vill ha tre barn så är de inte någon skatt. Simple as that.

5. Du vet inte om hon tycker att det vore hemskt att inte kunna få barn. Många tycker det, andra tycker inte det. Bara för att DU tycker att det vore hemskare så kan du inte applicera det på alla andra.

6. Återigen - att inte ha barn är inte likställt med en ensam ålderdom. Att ha barn är inte likställt med att inte ha en ensam ålderdom. Som så många påpekat här av egen erfarenhet ungefär tusen gånger.

Anonym (A)

Äldre 19 Jun 12:29

#615

Jag tror det är större risk att man blir ensam och bitter som gammal om man har levt ett begränsat liv som hemmafru med barn och barnbarn som enda intresse och kontakt. Inte lätt när "livets mening" helt plötsligt släpper taget om mammas kjolkant och ger sig ut i livet, då försvinner ju mammans hela existensberättigande när hon inte längre har något eller någon att leva för.

Det är då martyren kryper fram, "staaaaackars mig, ingen bryr sig om mig, jag sitter här alldeles ensam buhu", och så kör de känslomässig utpressning mot barnen.

Kvinnor som har levt ett mer utåtriktat och inte lika enkelspårigt liv, med eller utan barn, har oftast ett helt annat kontaktnät, fler intressen och behöver inte hänga upp sig på att barn och barnbarn ska lindra eventuell ensamhet eller ta hand om dem. Det är vad jag uppriktigt tror, nej jag är säker på det!

Anonym (BF)

Äldre 19 Jun 12:38

#616

Anonym (Munter)

Äldre 19 Jun 14:59

#617

Anonym (BF) skrev 2014-06-19 12:38:33 följande:

Jeaninne

Äldre 19 Jun 16:11

#618

Anonym (A) skrev 2014-06-19 12:29:18 följande:

Jag tror det är större risk att man blir ensam och bitter som gammal om man har levt ett begränsat liv som hemmafru med barn och barnbarn som enda intresse och kontakt. Inte lätt när "livets mening" helt plötsligt släpper taget om mammas kjolkant och ger sig ut i livet, då försvinner ju mammans hela existensberättigande när hon inte längre har något eller någon att leva för.

Det är då martyren kryper fram, "staaaaackars mig, ingen bryr sig om mig, jag sitter här alldeles ensam buhu", och så kör de känslomässig utpressning mot barnen.

Kvinnor som har levt ett mer utåtriktat och inte lika enkelspårigt liv, med eller utan barn, har oftast ett helt annat kontaktnät, fler intressen och behöver inte hänga upp sig på att barn och barnbarn ska lindra eventuell ensamhet eller ta hand om dem. Det är vad jag uppriktigt tror, nej jag är säker på det!

...och jag har sett pensionärer som har kommit tillbaka och hälsat på på sina gamla arbetsplatser efter några månader. De har trott sig vara väldigt betydelsefulla där, och de har suttit hemma och väntat på att ersättaren ska ringa dem och be om råd och hjälp. Men ingen har ringt. Och när de går och hälsar på, så har redan någon eller några som de kände bytts ut, och alla är inne i sitt, och det finns egentligen inte mycket att prata om med de gamla arbetskompisarna längre... och de har inte tid heller. Samtalet blir krystat, och pensionären får pipa hem med svansen mellan benen...

Anonym (Sara)

Äldre 19 Jun 16:26

#619

Jeaninne skrev 2014-06-19 16:11:01 följande:

...och jag har sett pensionärer som har kommit tillbaka och hälsat på på sina gamla arbetsplatser efter några månader. De har trott sig vara väldigt betydelsefulla där, och de har suttit hemma och väntat på att ersättaren ska ringa dem och be om råd och hjälp. Men ingen har ringt. Och när de går och hälsar på, så har redan någon eller några som de kände bytts ut, och alla är inne i sitt, och det finns egentligen inte mycket att prata om med de gamla arbetskompisarna längre... och de har inte tid heller. Samtalet blir krystat, och pensionären får pipa hem med svansen mellan benen...

Det är tvärtom på min arbetsplats. Ett är ett enormt generationsskifte på gång och ett stort antal personer har gått i pension som ska ersättas av nyutexaminerade. Flertalet har fått hoppa in mot en saftig ersättning för att hjälpa de nya och oerfarna med de svårare delarna. I mitt jobb blir man aldrig fullärd och en äldre med erfarenhet är guld värd för i oss. Klantigt dock av arbetsgivaren att inte förutspå detta stora generationsskifte och rekrytera nya 4-5 år tidigare som kunde jobba parallellt med de äldre.

Iam

Äldre 19 Jun 16:55

#620

Jeaninne skrev 2014-06-19 16:11:01 följande:

...och jag har sett pensionärer som har kommit tillbaka och hälsat på på sina gamla arbetsplatser efter några månader. De har trott sig vara väldigt betydelsefulla där, och de har suttit hemma och väntat på att ersättaren ska ringa dem och be om råd och hjälp. Men ingen har ringt. Och när de går och hälsar på, så har redan någon eller några som de kände bytts ut, och alla är inne i sitt, och det finns egentligen inte mycket att prata om med de gamla arbetskompisarna längre... och de har inte tid heller. Samtalet blir krystat, och pensionären får pipa hem med svansen mellan benen...

Fast kontaktnät kan väl sprida sig utanför jobbet?

Min mormor är nästan 90, hennes dotter (min mamma alltså) dog för 17 år sen. Jag bor 20 mil bort och kan inte hjälpa henne med det dagliga.... på vilket sätt har hennes dotter kunnat hjälpa hennes ensamhet på äldre dar?

Inte alls!

Som tur är är min kära mormor inte den som är den så hon har gott om vänner i alla möjliga åldrar som håller henne sysselsatt och hjälper henne med det jag inte kan.

Och just det, bara en har hon arbetat tillsammans med och det var ideellt arbete för ca 20 år sen.

Min mormor följer inte alls dina ramar men har ett bra liv ändå.

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL