Vi finns, vi som ångrar barn

Jag har två barn, med två pappor. Ångrar båda faktiskt. Älskar dom, men är inte den mamman för dom som jag skulle önska. Är inte "mammamaterial". Älskar men ångrar.

Ja tack bara ge er på mig! Jävla idioter, jag försökte faktiskt hjälpa!

Och JA, hade det varit jag och någon sagt så till mig så hade det hjälpt! Då hade jag tänkt "åh nej, men gud va hemskt, det vill jag ju inte!!" och så hade kärleken till barnet omedelbart blomstrat. Ni förstod tydligen inte min logik, så slapp skiten nu tack. Hon har knappast läst kommentaren ens.

Jag upprepar att jag ville göra en god gärning, ni har bara missförstått om ni tror nåt annat. Kultur skillnad?

Har precis läst allting och ibland kan man faktiskt bete sig som en idiot men det här dumma självförsvaret visar bara hur svag och ostabil du faktiskt är som människa så att jag säger såhär; jag förlåter dig. Men lär dig också av dina misstag för drygheten kommer du inte långt med. Inte vill jag ha såna människor i världen när mina barn blir stora och ska få någon form av stöd. För sånt är ju bara för att trycka ner och jag hoppas verkligen att du lärt dig det nu och är mogen och stark nog att erkänna att du betedde dig riktigt korkad.

För att försätta på själva tråden och sluta va så ot kan jag säga att såhär några veckor senare känns det mycket bättre och jag hoppas även att det går lika bra för dem andra även om vissa dagar kan kännas väldigt jobbiga. Kram till er därute ?

Ni som vet att ni inte vill ha barn men lever med en partner som vill ha barn, varför inte vara 100% ärliga och säga det så DE kan få bestämma över sitt eget liv och ta beslutet om de vill leva med någon som inte vill ha barn eller ej? Tycker det är förbannat oschysst att inte säga det även om ni är förhållandevis unga. 

Ni som vet att ni inte vill ha barn men lever med en partner som vill ha barn, varför inte vara 100% ärliga och säga det så DE kan få bestämma över sitt eget liv och ta beslutet om de vill leva med någon som inte vill ha barn eller ej? Tycker det är förbannat oschysst att inte säga det även om ni är förhållandevis unga. 

Tycker det är ett viktigt ämne att våga tala om. Tyvärr är det alltför många som inte riktigt tänker igenom vad det innebär innan man blir gravida och alla barn förtjänar att vara önskade av båda sina föräldrar. Barn är inte för alla och det är inget att skämmas över.

Själv är jag ofrivilligt barnlös och kommer så förbli. Vilket varit en stor sorg för mig, men på senare tid har jag börjat tänka annorlunda. Jag ser hur låsta mina vänner med barn är, hur allt måste planeras runt barnen och hur trötta många är. Efter nu en vecka i fjällen med min sambo, mina föräldrar, min syster, hennes man och två döttrar känner jag mig ännu mer tveksam till om barn verkligen skulle ha varit något för mig. Denna ljudvolym, allt tjafs och bråk mellan barnen, skriken när barnkanalen stängs av eller det är dags att borsta tänderna, m.m. Barnen kräver närmast konstant uppmärksamhet, vi alla väcks tidigt och det går inte att ha en vuxenkonversation vid matbordet. Längtar efter lugn och just nu känns det lite lättare att acceptera att jag inte kan få barn.