Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Anonym (inga barn)

Äldre 13 Nov 17:23

#721

Jag tycker det räcker att se på hur många förhållanden som brakar sönder under småbarnsåren. Om det vore så underbart med barn borde förhållanden bara bli bättre när barnen kommer. Det verkar snarare vara ett recept för separation.

Anonym (Osäker.)

Äldre 13 Nov 18:32

#722

Anonym (Inte ok) skrev 2014-11-13 16:25:17 följande:

Det är stor skillnad på att välja att inte skaffa barn och att ångra de barn man skaffat. Det första kan jag förstå, det andra inte. Hur kan man se på sitt barn och tänka att man ångrar sig? Dessa människor borde rannsaka sig själva och fundera över orsaken till att de ångrar sina barn. Är det depression, bristande självkänsla, någon diagnos?

Du tänker så smalt när du tänker på att någon ångrar sitt barn.
Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn eller är en dålig förälder pga det.
Idag är det så pressat från samhället att man SKA skaffa barn annars så är man inte normal och man hamnar i ett slags vakum där folk inte vet hur de ska förhålla sig till en. Och den pressen gör att vissa skaffar barn trotts att de egentligen inte är ämnade att vara förälder.
Det kan handla om att till framtids planer, intressen och umgänge som blir så pass förändrat att man inte förväntade sig det. Och man ångrar den förändringen i livet. Inte kanske barnet i sig, men det är situationen som man ångrar.
Men du verkar ha inriktat dig på att personer som ångrar sina barn är kärlekslösa, mentalt instabila och inte kan ge sina barn en bra uppväxt. Som sagt, sluta tänk så smalt. Bara för att ditt hela liv kretsar kring dina? barn så innebär inte det att alla andra måste känna så.

Anonym (L)

Äldre 13 Nov 18:50

#723

Anonym (Osäker.) skrev 2014-11-13 18:32:03 följande:

Du tänker så smalt när du tänker på att någon ångrar sitt barn.
Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn eller är en dålig förälder pga det.
Idag är det så pressat från samhället att man SKA skaffa barn annars så är man inte normal och man hamnar i ett slags vakum där folk inte vet hur de ska förhålla sig till en. Och den pressen gör att vissa skaffar barn trotts att de egentligen inte är ämnade att vara förälder.
Det kan handla om att till framtids planer, intressen och umgänge som blir så pass förändrat att man inte förväntade sig det. Och man ångrar den förändringen i livet. Inte kanske barnet i sig, men det är situationen som man ångrar.
Men du verkar ha inriktat dig på att personer som ångrar sina barn är kärlekslösa, mentalt instabila och inte kan ge sina barn en bra uppväxt. Som sagt, sluta tänk så smalt. Bara för att ditt hela liv kretsar kring dina? barn så innebär inte det att alla andra måste känna så.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta som ångrar att de skaffat barn på något sätt lyser igenom det. Kanske inte så pass att omgivningen märker det, eller barnet under småbarnsåren, men när den barnet är vuxet och ser tillbaka så tror jag att denne kan känna det.
Har tyvärr sett folk som skaffat barn men som ångrat sitt val och i vuxen ålder finns inte den där barn-förälder relationen utan en artig ytlig relation.
Jag säger inte att det alltid blir så men jag tror det i många fall blir så om man verkligen ångrar sig. Det djupa bandet till sitt barn skapas inte då.

Anonym (Osäker.)

Äldre 13 Nov 19:22

#724

Anonym (L) skrev 2014-11-13 18:50:42 följande:

Jag är helt övertygad om att de allra flesta som ångrar att de skaffat barn på något sätt lyser igenom det. Kanske inte så pass att omgivningen märker det, eller barnet under småbarnsåren, men när den barnet är vuxet och ser tillbaka så tror jag att denne kan känna det.
Har tyvärr sett folk som skaffat barn men som ångrat sitt val och i vuxen ålder finns inte den där barn-förälder relationen utan en artig ytlig relation.
Jag säger inte att det alltid blir så men jag tror det i många fall blir så om man verkligen ångrar sig. Det djupa bandet till sitt barn skapas inte då.

Jo så kan det absolut bli. Det finns så många olika varianter av varför och hur man ångrar att man skaffade barn.

Men jag känner även folk som inte var några bra småbarns föräldrar, men som blivit mycket bättre när barnen blev äldre just för att de har haft lättare att prata och interagera med en "vuxen" istället för ett barn.

Och som haft en väldigt bra vuxen relation till varandra.

AstridH

Äldre 14 Nov 00:31

#725

Anonym (Inte ok) skrev 2014-11-13 16:25:17 följande:

Det är stor skillnad på att välja att inte skaffa barn och att ångra de barn man skaffat. Det första kan jag förstå, det andra inte. Hur kan man se på sitt barn och tänka att man ångrar sig? Dessa människor borde rannsaka sig själva och fundera över orsaken till att de ångrar sina barn. Är det depression, bristande självkänsla, någon diagnos?

Eller kanske bara att man aldrig riktigt ville ha barn, trots allt? Man ser sitt barn, man älskar det, man vill skydda det. Men man önskar att man inte hade någon man älskar och vill skydda, man ångrar livet som kom med barnet. Det är väl ändå inte så himla konstigt?

Jag tror det är väldigt viktigt att lufta detta ämne, eftersom myten om att man aldrig ångrar ett barn är väldigt levande. Att tala om att man ångrar sitt barn är tabubelagd och människor vill gärna få det till psykisk ohälsa, därför håller man tyst.

fru noren

Äldre 14 Nov 00:48

#726

Tycker TS och andra kvinnor som trätt fram och delat med sig av sina egna historier är så otroligt modiga. Det är ju bland det mest tabulagda som finns i dagens samhälle, att ångra sitt föräldraskap. Även om jag inte förstår hur ni kan känna så så respekterar jag era känslor och hoppas innerligt att ni gör ert bästa ändå för att ta hand om era barn. <3

Anonym (Ibland)

Äldre 31 Dec 13:54

#727

Vilken intressant tråd! Ett "rätt" tabubelagt ämne ja...

Vid extrema lägen kan jag känna en inre panik och tanken att jag gjort ett misstag kan dyka upp några ggr/år. Barnens pappa och jag är separerade, det ställer lite andra tyngre krav än när vi var tillsammans. Det jag tänker vid de där tillfällena när t ex sexåringen vilt skrikande vägrar ta på sig ytterkläderna hemma hos goda vänner är att om jag hade vetat att jag skulle bli en ensamstående mamma så nej, då hade jag inte valt att skaffa barn. Det var så helt osannolikt att förhållandet skulle spricka så jag tänkte dumt nog inte ens tanken.

I alla lägen, även det jag beskriver ovan, så älskar jag barnen med den starkaste kärlek jag någonsin känt, inget annat kommer i närheten på något sätt. Men jag kan ändå känna en stark frustration över detta tunga ansvar som bara är mitt, pappan är inte direkt närvarande utan tänker mest på sig själv och sin nya sambo. Och på det livet jag levde innan barnen, hur jäkla roligt jag hade. Jag tycker inte att mycket av barnlekandet är roligt, jag gör hemskt gärna fysiska aktiviteter med dem, tar med dem till olika träningar, äter ute och umgås med kompisar som har barn men har aldrig kunnat sitta och bygga lego i timtal.

Jag tror att om man sedan tidigare varit van vid att resa mycket, älska träning och gillar att göra saker så skall man ta sig en allvarlig funderare på om man vill mista allt det. Är man någon som gärna mest tittar på tv på kvällarna så kan jag tänka mig att barn är härligt, inte för att låta nedlåtande men lite så tror jag att det kan vara.

Anonym (Ånej!)

Äldre 31 Dec 14:07

#728

Anonym (Ibland) skrev 2014-12-31 13:54:52 följande:

Vilken intressant tråd! Ett "rätt" tabubelagt ämne ja...

Vid extrema lägen kan jag känna en inre panik och tanken att jag gjort ett misstag kan dyka upp några ggr/år. Barnens pappa och jag är separerade, det ställer lite andra tyngre krav än när vi var tillsammans. Det jag tänker vid de där tillfällena när t ex sexåringen vilt skrikande vägrar ta på sig ytterkläderna hemma hos goda vänner är att om jag hade vetat att jag skulle bli en ensamstående mamma så nej, då hade jag inte valt att skaffa barn. Det var så helt osannolikt att förhållandet skulle spricka så jag tänkte dumt nog inte ens tanken.

I alla lägen, även det jag beskriver ovan, så älskar jag barnen med den starkaste kärlek jag någonsin känt, inget annat kommer i närheten på något sätt. Men jag kan ändå känna en stark frustration över detta tunga ansvar som bara är mitt, pappan är inte direkt närvarande utan tänker mest på sig själv och sin nya sambo. Och på det livet jag levde innan barnen, hur jäkla roligt jag hade. Jag tycker inte att mycket av barnlekandet är roligt, jag gör hemskt gärna fysiska aktiviteter med dem, tar med dem till olika träningar, äter ute och umgås med kompisar som har barn men har aldrig kunnat sitta och bygga lego i timtal.

Jag tror att om man sedan tidigare varit van vid att resa mycket, älska träning och gillar att göra saker så skall man ta sig en allvarlig funderare på om man vill mista allt det. Är man någon som gärna mest tittar på tv på kvällarna så kan jag tänka mig att barn är härligt, inte för att låta nedlåtande men lite så tror jag att det kan vara.

Du, det aktiva livet innan barnen har inget med saken att göra. Jag tränade 5-6 ggr per vecka innan jag fick barn. Nu är det ett trevligt minne blott men jag ser det som en utmaning att ta mig tillbaka i den formen efter småbarnsåren. Nu är det tid för barnen istället. Ibland hinner jag träna lite iallafall och det är jag glad över. Jag har ställt in mig på att livet ska vara lugnare nu. Mindre resor, fester, träning mm.

Jag tycker inte att du verkar ångra barnen, utan att du blev ensamstående. Det kan hända vem som helst. Hoppas det kommer kännas lättare inom några år. Din exman kommer att missa den nära relation med barnen som man bara får om man ägnar mycket tid åt dem! Den kommer du alltid att ha kvar, inte han. Så var inte avundsjuk på hans liv.

Anonym (Ibland)

Äldre 31 Dec 14:48

#729

Anonym (Ånej!) skrev 2014-12-31 14:07:24 följande:

Du, det aktiva livet innan barnen har inget med saken att göra. Jag tränade 5-6 ggr per vecka innan jag fick barn. Nu är det ett trevligt minne blott men jag ser det som en utmaning att ta mig tillbaka i den formen efter småbarnsåren. Nu är det tid för barnen istället. Ibland hinner jag träna lite iallafall och det är jag glad över. Jag har ställt in mig på att livet ska vara lugnare nu. Mindre resor, fester, träning mm.

Jag tycker inte att du verkar ångra barnen, utan att du blev ensamstående. Det kan hända vem som helst. Hoppas det kommer kännas lättare inom några år. Din exman kommer att missa den nära relation med barnen som man bara får om man ägnar mycket tid åt dem! Den kommer du alltid att ha kvar, inte han. Så var inte avundsjuk på hans liv.

Mja, jag vet inte det. I början när vi fortfarande var tillsammans så var det fantastiskt, det där aktiva livet satte jag väntande med glädje för barnens och familjens skull. Men nu har det gått 8 år där jag har gett allt för deras skull och livet har inte blivit lättare, bara tyngre. På jobbet klagas det lite smått över att jag inte satsar (ännu) mer, barnen tycker att jag jobbar för mycket och den dyra bostadsrätten drar pengar som...jag vet inte vad. Mycket gnäll tyvärr...:/

Antagligen är det så det är, att jag ångrar valet av barnens pappa något grymt mycket. Fast indirekt så ångrar jag ju den livssituation jag har försatt mig i och där är ju barnen det som hindrar att jag tar tjänstledigt och t ex åker till Barcelona ett år för att jobba där.

Fast jag är ju faktiskt rätt avundsjuk på honom, något jag aldrig är annars. Fast jag skulle ju aldrig bete mig som honom så det är ju en oviktig tanke.

Anonym (Jej)

Äldre 25 Jan 19:52

#730

Sitter här och mår skit. Jag vill börja med att säga att jag inte har en depression på g som alla så gärna vill komma med. Nej. Jag är fullständigt less på att vara hemma med bebis och jag känner mig helt förlorad. Hela jag har förvandlats till en sur, arg, frustrerad kärring sedan jag fick barn. Tycker t o m att empatin känns mindre och mindre. Jag orkar inte vara någons betjänt dygnet runt och jag ska börja jobba igen om åtta veckor. Begriper inte hur jag ska stå ut med ens dessa. Livet blev inte roligare. Det blev däremot stressigare. Min man fattar ingenting. Han är en bra pappa. Han borde varit hemma hela tiden istället. Vad ska jag säga? Det blev inte som jag tänkte mig. Tack för att denna tråd finns.

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL