Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?

Stormfågel: jag vill nog inte ha ens spna bestämmelser, jag vill kunna köpa glass vid bra tillfällen och låta bli i övrigt. Lite styrt av hur de äter i övrigt, mängden fika de bjuds på osv. Dvs en helhetsbild av sockerintaget,

Så sant! Det med pengarna i särskild plånbok. Så gjorde jag med den "tjatiga" ungen där konsekvens inte fungerade. Sätt upp en almanacka på väggen och ringa in den dagen när plånboken fylls på. Kryssa varje kväll den dagen som gått. Min "tjatiga" slutade inte tjata men det blev lättare för mig att hålla mig till samma kommentar och "stänga av hörseln". Upprepade bara samma fras i det oändliga. *suck* Sååååå skönt att han är vuxen nu, klok, förståndig, mycket stilig, ansvarstagande ung man!

Jag ska inte tjata , men jag tänker att du kanske ändå har såna bestämmelser i dina egna tankar (typ att nu åt vi glass igår och därför får hon inte idag) och att det mer är att låter henne se ditt system för hur du tänker kring glass än att hitta på ett nytt.

Varför får hon inte glass där i köpcentret?
Är det för att det är vardag, för att hon har ätit middag eller för att ni åt alldeles nyss?

Är din "inre" regel att man äter glass när det är
1. soligt,
2. ni är på stranden
3.eller på utflykt
4. men högst en gång i veckan.
Eller vad annars?

Dottern tycker ju uppenbarligen att det är ett "bra tillfälle" just där och då i köpcentret, bara det att du inte tycker det. Jag tror att just godtyckligheten leder till tjat.

Jag tänker vidare att många människor måste styra upp hur man äter. Jag har inte en ätstörning alls men måste välja att inte äta onyttigt hela tiden för att må bra. Jag skulle liksom kunna välja att fika varje dag när jag går här hemma och är föräldraledig men har lite regler för mig själv hur jag gör för att det ska bli lagom onyttigt. Det tror jag inte är osunt. De flesta människor kan inte fika hur mycket som helst och ändå må bra (varken vikt, tänder, inre organ mm.). Arr lära dottern hur man sunt begränsar sig själv kan inte jag se att är fel?

Mina fyra söner har ärvt sin pappas gener och är smala som störar men jag tänker ändå träna dem att tänka sunt kring mat (det är INTE bara en viktfråga). Annars är de gottegrisar och skulle gärna fika jämt.

Du har helt rätt, Stormfågel, oerhört kloka tankar! Problemet som jag (och maken) brottats med sen hon föddes är att vi inte ens vet vad vi tycker är ok, för vi har själva såna problem med vikten och ätbeteenden att vi inte vet hur mycket eller lite som är ok, när man kan äta, hur mycket osv. Vi gissar oss fram och är bara så rädda för att göra fel och ge barnen övervikt. Samtidigt som vi själva älskar att äta gott och väldigt hårt förknippar det med mys och vill mysa med barnen och ge dem glädjen i att få något gott. Du förstår kaoset i huvudet va...?

Det kan absolut vara en personlighetsfråga. Kanske är det tom så att det är kombinationen av din och barnets personlighet som triggar tjatet. Knivigt!

Jag har läst ett tips (Lars H Gustafsson) att vara tydlig med att det finns tre typer av beslut: sånt som barnet helt själv bestämmer, sånt som föräldern bestämmer och sånt man bestämmer tillsammans. När glasstjatet kommer kan man då säga att det här är ett föräldrabeslut.

Jag brukar säga till min treåring om hon tjatar att "det här är en sån sak som föräldrar bestämmer och jag kommer inte att diskutera det mer nu". Ibland går det bra, ibland blir hon skitförbannad...

Att bara ignorera mitt barn skulle inte kännas bra alls, det är en hemsk känsla att bli ignorerad. Jag tycker inte att det är ett ok beteende att ignorera någon, så jag vill inte heller lära mitt barn att man kan göra så.

Kanske blir det lättare att få barnet att acceptera nej om det är mycket tydligt vad som gäller, tex bara godis/kakor/glass på helger och på kalas. Så gör vi hemma, iaf typ oftast...

Man är konsekvent, vilket visar att tjat inte lönar sig.

låt henne sura då.
ska hon sura ska hon väl inte få nya fina skor?

Nej, det tycker jag inte du behöver göra. Det blir bara dumt om du inte tror på det. Jag menade att jag tror du att måste vara tydligare i situationen, säkrare i dig själv. Utstrålar du osäkerhet märker barnet det vilket skapar förvirring. Nej är inte nej om man velar, om så omedvetet. Problemet verkar delvis ligga i att du inte känner dig bekväm med hur du hanterar situationen idag? Det är det jag menar. Du måste hitta något du känner dig bekväm med. Du är inte elak mot henne för att du sätter gränser för dig själv och samtidigt för henne. När mina barn barn har haft utbrott och samtidigt kommunicerat (läs skrikit) har jag sagt till dem att jag gärna diskuterar saken och utvecklar men inte när de skriker utan i normal samtalston. Jag menar alltså inte att jag ignorerar dem på så sätt att jag låtsas att de inte finns (skulle aldrig falla mig in) utan snarare att jag är kort och tydlig i mina svar och sedan låter det vara upp till dem. Jag vill inte uppmuntra en kommunikation där jag tvingas höja rösten för att nå fram och en part skriker till den andre.
Sedan kanske du borde prata med någon om din egen relation till mat? Jag tror du skulle ha lättare att bemöta henne på "rätt" sätt då eller vad tror du själv?

Jag hoppas inte du tog illa upp av det sista jag skrev, Alexi. Jag tror det också skulle vara skönt för dig att komma tillrätta med det?

Har en 3åring och säger bara nej. Tjatas det svarar jag att man inte får allt man vill ha. Jag är envisast i familjen så tror dottern har gett upp Får se om det ändras när hon blir äldre men inte ännu så länge iaf