Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?

Det kan absolut vara en personlighetsfråga. Kanske är det tom så att det är kombinationen av din och barnets personlighet som triggar tjatet. Knivigt!

Jag har läst ett tips (Lars H Gustafsson) att vara tydlig med att det finns tre typer av beslut: sånt som barnet helt själv bestämmer, sånt som föräldern bestämmer och sånt man bestämmer tillsammans. När glasstjatet kommer kan man då säga att det här är ett föräldrabeslut.

Jag brukar säga till min treåring om hon tjatar att "det här är en sån sak som föräldrar bestämmer och jag kommer inte att diskutera det mer nu". Ibland går det bra, ibland blir hon skitförbannad...

Att bara ignorera mitt barn skulle inte kännas bra alls, det är en hemsk känsla att bli ignorerad. Jag tycker inte att det är ett ok beteende att ignorera någon, så jag vill inte heller lära mitt barn att man kan göra så.

Kanske blir det lättare att få barnet att acceptera nej om det är mycket tydligt vad som gäller, tex bara godis/kakor/glass på helger och på kalas. Så gör vi hemma, iaf typ oftast...

Nej, det tycker jag inte du behöver göra. Det blir bara dumt om du inte tror på det. Jag menade att jag tror du att måste vara tydligare i situationen, säkrare i dig själv. Utstrålar du osäkerhet märker barnet det vilket skapar förvirring. Nej är inte nej om man velar, om så omedvetet. Problemet verkar delvis ligga i att du inte känner dig bekväm med hur du hanterar situationen idag? Det är det jag menar. Du måste hitta något du känner dig bekväm med. Du är inte elak mot henne för att du sätter gränser för dig själv och samtidigt för henne. När mina barn barn har haft utbrott och samtidigt kommunicerat (läs skrikit) har jag sagt till dem att jag gärna diskuterar saken och utvecklar men inte när de skriker utan i normal samtalston. Jag menar alltså inte att jag ignorerar dem på så sätt att jag låtsas att de inte finns (skulle aldrig falla mig in) utan snarare att jag är kort och tydlig i mina svar och sedan låter det vara upp till dem. Jag vill inte uppmuntra en kommunikation där jag tvingas höja rösten för att nå fram och en part skriker till den andre.
Sedan kanske du borde prata med någon om din egen relation till mat? Jag tror du skulle ha lättare att bemöta henne på "rätt" sätt då eller vad tror du själv?

Är också konsekventa mot vår tjuriga 4.5 åring. Han får sura. Det är drygt men det får gå. Underlättar om.vi har frukt hemma så han kan få det istället.

En isglass kan han få dagligen nu under sommaren. Under förutsättning att han ätit bra

Jag upplever att jag är helt trygg i känslan och beslutet att inte ge glass. Men det är trist hur både hon och jag blir arga kring det beslutet.

Och jag skulle heller aldrig ignorera i bokstavlig bemärkelse utan jag menar som du skriver, visa på att diskussionen inte ska fortsätta.

Och ja, jag borde säkert göra något men det känns rätt stort och krångligt, är nog inte direkt något man fixar med lite KBT på två sessioner... Och ingen fara att du skriver det, det håller jag ju helt med om. Däremot har jag tänkt mer att vi kanske borde söka hjälp på att hitta bra nivåer till barnens mat, dvs lite mer kunskap och trygghet om vad som är rimligt för dem och också hur hantera det ganska ensidiga ätandet som dottern har (dvs dåligt med grönsaker mm och nya rätter mm) Jag har läst livsmedelsverkets riktlinjer om barn och sötsaker men blir inte så mycket klokare av dem.

Hur har ni kommit fram till att det är ok med en isglass per dag nu? Och vad är ätit bra?

Det funkar alltid bättre om man har en förklaring på varför man säger nej, oavsett hur dum den förklaringen än är. Nej inte nu vi har nyss ätit, nej du fick en i går, nej det är för sent på kvällen, nej du får godis på lördag. 
Och har man sagt nej, då är det ett nej. Om man sedan ångrar sig så erbjuder man något annat än vad de tjatat om. Sa nej till glass, men vi kan köpa en serietidning istället etc... då får de ju i alla fall inte vad de tjatat om och man kunde ångra sig utan att tappa sin "auktoritet".

Egentligen är ju förklaringen för det mesta (i mitt huvud) att nej, du får ingen glass nu för att det är för mycket onyttigheter och det måste vi alltid vara försiktiga med ur viktsynpunkt. Och den förklaringen vill jag inte ge min femåring.

Hur har det gått för er? undrar jag så här hundra år senare

Tja, jag blev tvungen att fundera. Nu har vi ju haft jul och då haft en ganska liberal inställning till sötsaker, inte minst för att faktiskt visa på skillnaden mellan jul och vardag. Och när julen tog slut tog vi stopp, för både vuxna och barn, på allt sött och det har inte varit något problem.

Min ts handlar ju om äldsta och hon är sex år nu. Lillebror på 4 år kan börja snöa in på att han vill ha en glass och sen ta rätt lång tid att få att acceptera ett nej.

Som sagt, jag har nog inte funderat på det här ämnet på ett tag, så antagligen har det blivit ett mindre problem. Hon kan fortfarande sura järnet om hon inte får som hon vill med något men jag tycker nog att tjat om sött blivit lite mindre, hon har nog börjat inse i vilka lägen hon kan få ett ja och inte. Vi påpekar tydligt om vi ska till centrum tex att idag ska vi inte köpa något att äta och det fattar hon.

Egentligen är ju förklaringen för det mesta (i mitt huvud) att nej, du får ingen glass nu för att det är för mycket onyttigheter och det måste vi alltid vara försiktiga med ur viktsynpunkt. Och den förklaringen vill jag inte ge min femåring.

Sambons tioåring är överviktig. Det vet han om och det är inget vi försöker släta över. Eftersom han går hos skolsköterskan och vägs och mäts så är det ingen mening för ungen är ju inte dum i huvudet. Båda hans föräldrar har övervikt och har varit ännu tjockare än de är nu.

Tvåan är smal men född med dåliga tänder.

Så jo, vi använder bägge argumenten ibland, egentligen är de ju likställda.