Klago/gnälltråd för oss höggravida
Jag tror att denna desperata längtan efter att grav ska vara över är nödvändig för att man inte ska vara livrädd inför förlossningen.
Så länge man längtar slipper man kanske den största rädslan?
Fick en sån panik-klump i bröstet häromkvällen (försvann lika fort igen tack&lov) men hann tänka att tänk OM förlossningen inte går som den ska...??! Fast så får man ju bara inte tänka!
Jag har min sambo hemma på semester och hade nog hoppats att liten tänkt titta ut innan han ska tillbaka till jobbet. Men börjar ställa in mig på att det nog inte kommer bli så.
Jag måste säga att jag är imponerad över hans tålamod och lugn. Han är fullt införstådd med att det kan bli av närsomhelst egentligen och jag vet att han ser fram emot det hur mkt som helst. Men han verkar ta det rätt så cool endå och det är skitskönt!
Jag fattar att jag just nu förmodligen är det tråkigaste semester-sällskapet man kan ha.. Tjurig, trött, tung o jävlig o allt det där...
Nu blir det långt men jag ska snart avrunda.
Var tvungen att gå ut en stund häromdagen, jag var bara grinig och trött till bristningsgränsen & ville inte ta ut något på ngn annan i familjen. Efter en liten stund bara skickade han det försiktigaste sms'et; typ "gå inte för långt bara. Jag kommer om du vill det!"
Nä fy fasen. Är nog inte lätt att vara våra sambos i dagsläget.
Jag ÄR inte såhär hemsk och jobbig i vanliga fall! Usch så det låter när man skriver ner det... :O