Pco och sköldkörteln

Hur går det för er?

Jag har varit med om något ganska fantastiskt

Ungefär ett år efter att min son föddes fick jag en mens och två veckor senare kände jag tydliga tecken på ägglossning. Vi hade inte tänkt ta upp syskonförsök riktigt än men tyckte att det var dumt att låta en naturlig ägglossning gå till spillo (innan graviditeten hade jag i stort sett aldrig egen äl). Så vi fick till det i alla fall en gång under de dagarna. Två veckor senare hade jag världens PMS men mensen kom inte, tog ett gravtest och blev så förvånad när det visade positivt.

Jag är i v. 9 nu och eftersom jag haft upprepade missfall tidigare försöker jag att inte ta ut något i förskott. 

Men ändå, helt otroligt, 2,5 år med första barnet, inklusive 15 pergotimekurer och 3 mf. Så första försöket med andra barnet (Om den lille vill stanna).

Hur går det för dig engsan?

Hoppar in här. Maken och jag har Försökt få barn i ca 7 år, blev för ca 1,5 år sedag diagnostiserad med pco. Har varit överviktig hela mitt vuxna liv och med diagnosen bestämde jag mig för att göra en gastric bypass då mitt bmi låg på över 45. Op gick bra och har gått ner ca 70 kg på ett år. efter en gbp rekomenderas att man inte blir gravid på 12-18 månader så har under året skyddat oss med kondom, missade dock att använda en gång i augusti och är nu gravid i v7! Vet att det är tidigt och det kan gå fel, men jag kan iaf bli med barn vilket är otroligt skönt att veta.

Men hur underbart är inte det?? Det är ju som ett mirakel! Stort grattis och hoppas allt går som det ska nu. Så från att ha kämpat så mkt är du nu snart förälder till en till! Härligt!

Själv kämpar vi på! Har haft uppehåll nu under sommaren och börjar om med ivf igen nu i början på oktober! Sommaren har gått bra och gick lättare att ta pausen än jag trodde men nu känns det tungt igen!
Känns hopplöst! Känner inget som helst hopp om att vi kommer att lyckas!
Dom ska ta ut sperimer på sambon och vi ska göra mitt sista äp som vi får finansierat. Sen blir det frysförsöken om vi får några befruktade! Jag har redan börjat ställa in mig på att vi kommer aldrig få ett gemensamt barn! Har frågat förut men mins inte! Vad låg erat tsh på när ni blev gravid och fått behålla grav?

Välkommen!

Vilken resa du har gjort, hoppas att du får behålla den lille. :)

Tack! Jag kan fortfarande knappt tro det. Känner mig väldigt lyckligt lottad helt plötsligt. För två år sedan vid den här tiden var jag ganska arg och bitter.

Jag förstår att det känns hopplöst men det är klart att ni ska kämpa på lite till. Det är ju som jag förstått det ganska många som behöver ett par IVF-omgångar för att lyckas. En väninna till mig fick göra tre fulla IVF och blev sedan till slut gravid på ett frysförsök.

Blir det här ert sista försök eller ska ni försöka finansiera det själva sedan?

Vi har faktisk inte diskuterat hur vi gör om det inte går vägen nu! Jag vet inte om jag orkar fortsätta! Alla mediciner och allt vad detta innebär börjar ta kål på mig. Allt väntande gör mig galen och jag kan inte koncentrera mig på mitt "vanliga" liv. Känner mig trött, besviken, och som att jag konstant är på dåligt humör. Har aldrig vart så tidigare utan det känns som att det växt fram i takt med Hypon och vår sekundära barnlöshet! Vill inte vara så här. Det går ut över arbetet och tom familjen! jag vill bara få känna mig glad och pigg igen! Men lyckas vi inte så kommer jag aldrig känna mig glad och lycklig igen, det är ju något som saknas helt enkelt!
kommer i alla fall göra alla de chanser vi har kvar av den finansierade ivf:en. Sen får vi utvärdera å se!

Jag förstår det. Innan vi äntligen lyckades kände jag också så och det har hållit i sig ett bra tag efteråt också (mitt i all lycka och tacksamhet). Barnkämpandet tog hårt på mig och på min och min mans samliv. Han tappade all lust vilket fick mig att känna mig väldigt oälskad. I våras kändes det som att vi höll på att glida ifrån varandra, men nu är det bättre igen.

Även om jag vill uppmuntra dig att fortsätta kämpa så ska man ju samtidigt inte tappa bort sig själv eller sin andra hälft på vägen. 

Jag håller iaf fall tummarna för er sista finansierade omgång. Vår son kom till på det  absolut sista pergotimeförsöket vi skulle få. Så det är klart att det finns hopp.

Ja men precis så känns det, han har ingen lust till någonting. Vi liksom bara är, och jag vet vilken ångest han har nu inför att dom ska göra ingreppet. Ibland känns det som att jag tvingar honom till det. Jag drar liksom hela lasset med ivf:en! Vi har knappt rört varandra sista veckorna!
Men jag hoppas vi någongång hittar tillbaka till hur vi hade det före allt detta! Om man skulle veta att vi kommer lyckas skulle det ju vara lättare att genomgå det här, men det vet vi ju inte så det är som svårt att veta, hur länge man ska fortsätta kämpa!

Hej allihopa!

Engsan>> Jag har tänkt mycket på dig och hoppas såå att ni ska få lyckas nu. Det är så tungt att vara i denna karusell och när inga garantier finns. Men måtte det gå bra nu, styrkekram!!!

Traska>> grattis, vilket mirakel!

Själva så är nu våran tjej 4 mån gammal och är nyfiken på allt.

Jag kommer förevigt vara tacksam att vi fick henne genom hjälp av IVF! Efter många egna försök, MA & misslyckade IVF/FET så kom vår skatt.

Hoppas verkligen ni med tjejer får lyckas!!!