överdriver jag efter otrohet?

Tycker kanske inte att du överdriver, för det är såklart ett stort svek från hans sida. Jag personligen skulle haft lättare att förlåta sex än den typ av uppvaktning han har ägnat sig åt.

Dock, om du har en ärlig ambition att ni ska kunna fortsätta leva ihop så måste du sluta älta, sluta anklaga honom, sluta kräva bekräftelse. Hur svårt det än är, måste du hitta ett sätt att acceptera vad som hänt, inse ända in i märgen att det var ett misstag, att han ångrar sig och komma till insikt om att han inte kan hållas till svars för sitt misstag resten av livet. Det blir inget bra förhållande av det.

Litet filmklyschig variant av det drabbade ju Miranda i den första sex and the city-filmen, och där skulle de väl efter terapi, ältande o.s.v. Mötas mitt på Brooklyn bridge en viss tid, ifall de båda ville fortsätta ihop. Men då skulle de släppa det som varit. Litet så är det nog det måste vara.

Kan du inte släppa taget, utan fortsätter kräva hans ånger och ursäkter titt som tätt, om du drar upp detta till hans nackdel i diskussioner ni har o.s.v. Då är ert förhållande rätt dödsdömt. Enda sättet för er att kunna fortsätta som ett par, är om du klarar att förlåta honom och släppa det!

Nejmen snälla TS! 4 månader är jättekort i detta sammanhang. Ett sånt svek av den man trodde att man kunde lita på mest av allt tar lång tid och mycket jobb från båda sidor att komma över.

Man kan förlåta men det tar lite tid att få till det i praktiken. Samt känna efter om det går.

Jag tror aldrig att det slutar göra ont att tänka på. Det du kommer märka är att du med tiden (och då menar jag betydligt mer än 4 mån) har behov av att tänka på det mer och mer sällan.

Lycka till med läkandet!

En rimlig förväntan om att faktiskt nöja sig och kunna gå vidare tillsammans igen är ca ett år.

Att sluta grubbla kan ändå ta decennier, man kan med terapi lära sig att inte låta grubblet störa vardagen, men grubblet fortsätter länge för en del.

Försök styra grubblet lite, kanske fokusera på sånt som ändå är bra ihop med honom, och vad du kan göra själv för att de bra bitarna ska bli fler och bättre. Naturligtvis utan att ge dig in i att acceptera skuld för egen del, mer om du kan föreslå förändringar eller saker att göra ihop.

Fungerar sexlivet bra?

Som jag tänker är det alltid liksom ett sorgeår i samband med förlust.

Lite som en kris (se Cullberg, kris och utveckling för den som vill )

1 Chocken: varar från ett par sekunder till en vecka
2 Reaktionen: 4-6 veckor - ½år

Dessa delar är liksom den akuta krisen, då traumat är aktuellt. Personen har  mycket känslor och är fokuserad på varför?, att förtränga, tänker mycket, kan ha ångest, vara ilsk, projesera (lägga egna känslor på nån annan), m.m.

3 Bearbetningen, brukar dyka upp efter runt ett halvår efter krisen. Ofta blandat med reaktionsfasen. Då kommer känslan och tankarna ikapp. Tankarna är inte lika kaotiska och personen bearbetar det inträffade på nått sätt. Kanske genom att skriva, prata, städa osv.

4 Nyorienteringen Till slut har vi lagt krisen bakom oss. Vi ser framåt och har inte samma behov av att bearbeta just den situationen. Fortfarande präglas vi förstås av det vi lärt oss genom krisen, men vi går vidare. De flesta dar tänker vi begränsat eller inte alls på det som hänt.

Jag tänker att ni båda vandrar från reaktion till bearbetning. Du och även din man behöver bearbeta vad som hänt. Att komma till platsen där ni var innan otroheten hände går inte. Ni behöver komma till ett nytt ställe i förhållandet.

Du behöver förhålla dig till känslan av att få lov att sörja och vara besviken. Det låter som att du behöver hitta ett sätt att få uttrycka dessa känslor utan att vara "bitterfittan som påminner om sveket". Kanske behöver ni tillsammans hitta gränsen till hur man beter sig kring det känsliga. Det är på ett sätt inte rimligt att båda trippar runt på tå och är trevliga för husfridens skull. Samtidigt kan man inte fastna i den olösliga konflikten kring att mannen är en skit som varit otrogen... Det är ju inte att "gå vidare".

Personligen tror jag att man faktiskt behöver minst ett halv-år till, nu efter det akuta skedet innan man har hittat en tango som båda vill och klarar av att dansa.