överdriver jag efter otrohet?

Min ex sambo och pappa till mina barn åkte ut efter 6 månader för att jag inte fixade att han skulle få ett barn med kärringen han varit otrogen med. Detta hände för 8 år sedan.
Han ljuger fortfarande för mig så har sagt åt honom att fara och flyga därför. Han har alltså inte lärt sig ett dugg på alla dessa år och med tanke på det så får han ju faktiskt vad han förtjänar fortfarande. 

Det här är så dumt att jag inte ens vet i vilken ände jag ska börja... Lagom kaxigt att häva ur sig till en människa som är i sorg, och dessutom anonymt.

Vad ger dig rätten att bete dig respektlöst mot ts? Uppför dig snorvalp!

Tack!

Så lite så. Att man aldrig upphör förvånas...

Så lite så. Att man aldrig upphör förvånas...

Hur känns det idag? Du har ju fått lite olika syninklar på det hela och sovit på saken misstänker jag.

Snälla TS. Du reagerar inte konstigt eller ovanligt. Det tar tid, lååång tid och mängder av engagemang från bådas sida för att komma över otrohet. Du kommer fortsätta ha svackor och han måste stötta dig, igen och igen och igen. 

För mig tog det minst ett år innan jag började komma över min mans otrohet och även nu, fyra år senare, kan jag få flashbacks i korta stunder. 

För 3.5 år sedan skilde jag och min fru (och mamma till våra två barn) oss. Nio månader senare fick jag reda på att hon även haft ett förhållande med en annan man de sista av våra åtta månader tillsammans. Detta fick jag reda på för att hon bestämt sig för att lägga alla korten på bordet då hon mått mycket dåligt av det. Vi pratade och gick i familjeterapi och ältade om och om igen. Hon tillät mig att älta, och svarade på frågor så gott hon kunde. Det här med att de har befunnit sig i någon slags "overklighetsbubbla" är uppenbarligen ganska vanligt. Hursomhelst, den nya ärligheten och öppenheten förde oss närmre varandra än tidigare och vi blev ett par igen. Det finns mycket mer till historien, men det är inte relevant här.

Självklart har det varit jobbigt, och inget man släpper i en handvändning. Jag kan nog säga att jag mådde dåligt till och från i ca två år. I vintras träffade jag en psykolog/healer (på inrådan av min hustru) som fick mig att släppa taget om det sista av demonerna. En timme med henne räckte, och efter det har jag mått mycket bra och känt mig trygg i vårt förhållande. Det hade dock inte gått om inte min fru hade varit så tillmötesgående och gång på gång visat att jag kan lita på henne, att hon sätter familjen först i alla lägen, och dessutom öser kärlek över mig och våra barn dagligen.

Psykologen som jag träffade gjorde det klart för mig att den sista smärtan bara fanns kvar i mig. Det var inget universellt som alla delade, och som t.ex hennes älskare vann något på. Han hade förlorat. Jag hade vunnit. Hon frågade om jag hade skrivit ner mina tankar under skilsmässan, och jag sa ja. Då uppmanade hon mig att radera dem. Varför kunna gå tillbaka och återuppleva ett trauma? Har man bestämt sig för att fortsätta tillsammans så ska man sikta framåt. Inte blicka bakåt och vältra sig i olycka. Min fru hade lämnat det bakom sig. Det var dags för mig att också göra det. Och det funkade! Självklart tänker jag ibland på det som hände. Men det är bara en tanke som snabbt byts ut mot nån annan tanke. Det smärtar inte längre att tänka på vad hon gjort.

Nu har det bara gått fyra månader för dig, och det är inte lång tid. Men när tiden är mogen är det viktigt att du säger till dig själv. "NU har jag ältat färdigt! Jag litar på att min man är ångerfull och inte kommer att göra det igen. Han har fått sitt straff. Nu blickar vi framåt!". Man får ha en offerkofta, men den är tidsbegränsad. Hur länge din behöver sitta på är upp till dig att avgöra. Men om den aldrig åker av så kommer ni båda att bli olyckliga tillsammans.

Lycka till!

Hm.. det där med att de inte haft sex hade jag tagit med några nypor salt. Verkligen. Det hade jag haft enormt svårt att tro på. En karl som är så förälskad som din man verkar ha varit i denna kvinna gör väl nästan allt för att få ha sex med henne.

Jag tycker absolut inte att du överdriver. Det är ett enormt svek du har blivit utsatt för, och som ngn annan skrev ovan om krisens olika steg så kommer det att ta lång tid att komma över.

Som jag ser det är det två steg som krävs för att gå vidare ihop och det första är att förlåta, vilket du verkar ha gjort eftersom du vill fortsätta med honom. Det andra steget är mkt svårare, att "komma över det", vilket bör få ta den tid det tar.

Fortsätt i familjeterapin även om det är jobbigt. Kanske måste ni få det ännu tuffare en period för att sen kunna ta er ut på andra sidan? Ofta är det ju så.

Framförallt: prata med varann. "Älta" tillsammans, hellre en gång för mkt än en för lite. Om ni börjar dra er undan varann och hålla inne med känslorna så kommer det bara att gå utför tror jag. Våga vara tjatig, kom överens med varann att det är ok!

När jag läste din historia kom jag genast att tänka på en av mina favoritfilmer. Vet inte om det passar er, men själv tycker jag att man kan bli hjälpt av budskapet i en film eller sång. Den heter iaf "Sex lektioner i kärlek" eller "Playing by heart". Gammal film från 1998 med bl a Sean Connery i en av rollerna. Han försöker i filmen förklara för sin fru hur han kunde bli kär i en annan kvinna många år tidigare, (under deras äktenskap alltså.) Väldigt bra film och kanske ngt att relatera till.

Önskar er stort lycka till! Hoppas att ni tar er ur krisen tillsammans.