Ess skrev 2014-10-01 09:43:45 följande:
Jag förstår rent ut sagt inte hur du tänker nu.
Det finns ingen kvinna som ska uppfostra ditt/ert barn, det ligger på pappan att uppfostra barnet när det är hos honom. Med din inställning så kommer det att bli svårt, mår illa av tanken, sårad, osv.
Det du åstadkommer med den inställningen är att du sätter ditt eget barn i en riktig rävsax. Jag antar att du skaffat barn med en man som du har förtroende för?
Då får du fortsätta ha förtroende för hans uppfostran, även om en av er, eller båda vill gå skilda vägar.
Även om man väljer att gå in i ett förhållande där det finns ett barn sen innan, så innebär det inte att man väljer att gå in i ett förhållande där det sitter en utomstående "stalker" och försöker styra ens liv. DÅ kommer problemen som ett brev på posten, och de problemen drabbar ditt barn som du påstår dig älska så mycket.
I längden så kommer det att drabba ditt barn som kommer att ses som en belastning och ett oönskat moment som bara drar bråk och problem med sig, genom sin blotta existens.
Så tänk mer än en gång innan du agerar på ditt kränkta ego, vilket ju faktiskt till största delen är det det handlar om. OM du skulle hamna i situationen att ni går isär.
Som sagt så är detta som tur är inte min verklighet och kommer förhoppningsvis aldrig bli det. Kan inte tänka mig någon småbarnsförälder som inte "mår illa" av tanken på att vara ofrivilligt skild från sitt barn halva tiden. Men som detta visar är vi alla olika och våra egna situationer och erfarenheter färgar hur vi upplever saker.
