ljug

Visst finns det båda sorter, de som lämnar och de som blir lämnade.
I många fall tror jag att de som blir lämnade på ett riktigt fult sätt är de som tänker mest, och de som faktiskt sätter sitt barns behov i första rummet, dvs pratar inte skit om den andre och vill att barnet ska ha en fortsatt kontakt med pappan.

De som lämnar däremot har haft gott om tid på sig att planera sitt steg och hur dom ska agera för att få barnen med sig, skaffat nytt boende osv. De slänger fram flyttanmälan samtidigt som dom gör slut, och pappan hamnar i chocktillstånd och skriver på, dumt nog.
Dom har även haft gott om tid på sig att bearbeta barnen, knyta dem hårdare till sig, få dem åt "rätt håll" sas.

Att bli lämna kan vara svårt nog. Det behöver inte vara på ett fult sätt för att såra. Men man väljer själv hur man skall hantera den erfarenheten. Man har eget ansvar för sina handlingar. Att man blivit sårad är ingen ursäkt för dåligt uppförande i tio år efteråt.

Håller helt med. Men tänker på många trådar här på FL där bonusmammor klagar på hemska biomammor och deras barn. Lever själv i en lycklig kärnfamilj men har inga problem att sätta mig in i hur det skulle kännas att bli lämnad och bli tvingad att avstå från mitt barn delvis och att då en annan kvinna ska uppfostra mitt barn (tanken gör mig illamående). Önskar bara att bonusmammorna kunde försöka sätta sig in i biomammans och barnets situation. Bonusmamman har ju troligen "valt" att sätta sig i denna sits men det behöver inte biomammans gjort. För henne kan situationen vara förkrossande och då kan det vara svårt att tänka klart.

Det kan säkert stämma. Skulle tro att den som väljer att lämna ofta tänker mer på sig själv än familjens bästa (finns självklart undantag). Detta gäller givetvis även om kvinnan lämnar och tycker det då är självklart att pappan ska ha minst lika mycket rätt till umgänge med barnet som mamman.

Jag kallar inte bonus för något dumt och vi har alltid viljat ha bonus hos oss.

Vad fasiken tror du det har tvistats för?

Vi älskar detta barn men......jag hade rätt!! Jag visste att barnet skulle bli som sin mor vid situationer där det inte går som hen vill.

Man lär sig att ljuga o gå bakom ryggen om man märker att det går vägen o om det är så personen som man levt mest med är!

Min bonus är inte det problembarn som du beskriver i ditt svar o vi är inte dom föräldrarna.

Som sagt läser du saker som inte står. Att du arbetat med barn med problematik men så tydligt väljer att hitta på saker själv finner jag gravt oroande.

VAR har TS hoppat på tonåringen? På vilket sätt? Att beskriva att en ungdom "ljuger, går bakom ryggen på sina vänner. Allt för att få som man vill..." är inte att hoppa på. Har du arbetat med ungdomar borde du veta att detta kan vara helt sant, rent fakta framställt UTAN att "snacka skit".

Att du även tar mamma parti efter att hon handlat som hon gjort är rent skrämmande och visar prov på att du inte kan se saker objektivt utifrån hur ngt beskrivs utan att redan från början utpeka TS och pappan som "skurk".

Barnet ville vara hos båda föräldrarna. Pappan kämpade för detta. Domen blev att barnet skulle bo vv. MAMMAN tvingade barnet att välja EN förälder.

Men det står klart att det inte spelar ngn roll hur illa mamman handlat, hur mkt pappan kämpat eller hur lite TS snackar skit - du har redan bestämt hur det utspelat sig och oavsett om fakta stämmer ihop med din version av historien eller inte så kommer du vrida faktan tills den passar dig bättre.

Jag förstår rent ut sagt inte hur du tänker nu.
Det finns ingen kvinna som ska uppfostra ditt/ert barn, det ligger på pappan att uppfostra barnet när det är hos honom. Med din inställning så kommer det att bli svårt, mår illa av tanken, sårad, osv.
Det du åstadkommer med den inställningen är att du sätter ditt eget barn i en riktig rävsax. Jag antar att du skaffat barn med en man som du har förtroende för?
Då får du fortsätta ha förtroende för hans uppfostran, även om en av er, eller båda vill gå skilda vägar.

Även om man väljer att gå in i ett förhållande där det finns ett barn sen innan, så innebär det inte att man väljer att gå in i ett förhållande där det sitter en utomstående "stalker" och försöker styra ens liv. DÅ kommer problemen som ett brev på posten, och de problemen drabbar ditt barn som du påstår dig älska så mycket.
I längden så kommer det att drabba ditt barn som kommer att ses som en belastning och ett oönskat moment som bara drar bråk och problem med sig, genom sin blotta existens.
Så tänk mer än en gång innan du agerar på ditt kränkta ego, vilket ju faktiskt till största delen är det det handlar om. OM du skulle hamna i situationen att ni går isär.

Tack! Du förstår..

Tack! Du förstår också.

Det är ändå inte en ursäkt för att inte se till sitt barns bästa. Hur sårad du än är, hur mkt du än vill ha barnet för dig själv så sätter man barnet framför sitt eget ego!

Dessutom är en stor del av bonusmammorna själva biomammor och kan utan större problem relatera till känslan att inte bestämma över sitt barn själv. Men istället för att sätta på sig offerkoftan och ignorera barnets bästa så kan de se att barnet har rätt till båda föräldrarna och att en extra vuxen som bryr sig om barnet faktiskt är ngt positivt och inte ngt negativt. Tycker verkligen det är sorgligt när vuxna inte kan arbeta för sitt barns bästa.