Jag är en hora.

Ingen aning vad han klagade på, det vet du ju bara själv, om du nu lyssnade på honom.

Det finns gott om känsliga individer så han var säkert extra känslig för den här känslan. Det verkar inte speciellt tillämpat, jag antar att han fick problem i senare relationer också.

Nej, det är klart du tycker det. En del män skulle nog önska att kvinnor funkade annorlunda också, men nu väljer vi inte detta, vi kan bara påverka oss själva inte det motsatta könets medfödda egenskaper.

Du påstår att män inte tycker om att deras kvinnor har legat med andra män innan dem.
Det hade inte jag,men ändå så störde han sig.
Därav att jag inte tycker att ditt argument håller.

Jag lyssnade inte när han kom med sina anklagelser om att jag skulle vara otrogen eller när han frågade om jag hade legat med den och den.
Varför skulle jag göra det? Det var ju inte hans ensak vad jag hade gjort innan vi träffades. Han var ju inte ens med i bilden då.

Han var inte känslig. Han var snarare väldigt osäker på sig själv.
Ja,han hade problem i senare relationer också,fick jag veta.
Men det är saker som aldrig kan skyllas på de han varit och är tillsammans med.
Det är han som måste ta tag i sina problem. Inte hans partners!

Jag vet att han inte bryr sig på det sätt du tror.
Visst,han är inte intresserad av att veta,
Men han kallar mig inte saker eller misshandlar mig för det.
Han har mer vett i skallen än så.

Det du säger har ju ingenting med mina argument att göra, dessutom höll du precis med mig.

Nej,jag håller inte med dig. Jag ber dig bara förklara ditt argument om män som inte kan acceptera sin kvinnas förflutna om de legat med andra män innan dem,när det bevisligen finns män som inte kan acceptera sin kvinnas förflutna trots att hon är oskuld.

Jag har också herpes men lever med en underbar man. Jag hade två långa förhållanden innan detta och herpesen var aldrig något problem.

Jag har berättat i ett tidigt skede i förhållandet och har så klart avstått sex vid utbrott. Jag har inte smittat någon!

När jag fick det som 20-åring trodde jag att livet var över. Jag skämdes och ville bara stänga om mig. Jag hade bara haft två sexpartners då medan många av mina vänner hade haft 20. Jag tyckte att livet var så orättvist och visst var det det :(.

Med tiden har både herpesen och självförtroendet blivit bättre och nu är det absolut inget problem.

Man är ingen hora för att man har en könssjukdom. Man har bara haft rejäl otur.

Herpesen går inte att bota men den går att lära sig att leva med. Din pojkväns beteende kommer du inte kunna leva med i längden men det går att slippa. Lämna honom så är du botad från hans nedtryckningar!

Om du får cancer, så blir du kanske väldigt väldigt rädd.

Det kan ju vara en väldigt vanlig mänsklig reaktion på en cancer diagnos.

Säg att det existerar hypondriker som är rädda för cancer utan att ha det.

Hur leder existensen av en hypokondriker till att människor inte kan vara rädda för cancer?

Alltså i termer av logik har vi. A->C samt B->C

Du hävdar att A->C omöjliggör B->C. Så är det natuligtvis inte, man kan hålla två saker i huvudet samtidigt.

Hej TS,

Jag har läst hela tråden nu och vill skicka dig en enorm portion styrka och boost för din självbevarelsedrift. Det låter i mina öron som om du trots allt har stor insikt i att du lever med en man som långsamt förstör dig inifrån.

Känslorna du tror att han har för dig är manipulerade lögner från en psykopat. Han behöver dig, inte för att älska dig och få dig att må bra utan för att känslan av att se dig bli mer och mer utplånad får honom att känns sig större och bättre. Det handlar bara om ett sjukt maktbehov och någon att agera ut sina negativa/destruktiva känslor på. Han lever på din längtan och önskan efter att "den du blev kär i" ska dyka upp igen. Den personen finns inte, precis som många andra redan skrivit. Det är en manipulation för att kunna fånga in alt. behålla ett offer i sitt järngrepp.

Jag har vuxit upp med en pappa som påminner väldigt mycket om den man du beskriver och utöver den stora skada han orsakat mig har jag dessutom sett honom bryta ner flera kvinnor och två andra barn (inte hans barn, utan styvbarn) totalt. Jag lever idag med komplex PTSD (Post traumatic stress disorder) och kommer förmodligen aldrig bli fri från de ärr jag fått inombords. Det har tagit hela min barndom ifrån mig och 15 år av nedsatt kvalité på mitt vuxna liv.

Han slog mig aldrig (vad jag kan minnas), inte min mamma heller. Men han utövade psykisk tortyr på oss. Ett litet steg i taget blev det värre och värre. De här männen är otroligt beräknande och kallsinniga. Utåt sett var min pappa otroligt charmig, begåvad, vältalig och omtänksam mot allt och alla. Men inom familjen bröt han ner oss totalt och lade dessutom över skulden på oss och ville likt den man du beskriver att vi skulle ta på oss skulden och ändra oss. Ingen ska någonsin behöva utstå detta. När jag var 18 år och hade möjlighet att bestämma själv slog jag mig fri från honom helt och det var det bästa beslutet jag någonsin fattat även om det också var det svåraste och läskigaste jag gjort. Min mamma levde med honom i 10 år och de första åren var det mest "mindre grejer" som hon uttrycker det. Det kom smygande. Sedan kom en period där han ångrade sig, lovade att bättra sig och charmade henne igen. Nästa gång blev det lite värre och så charmade han och bad om ursäkt ovh överöste henne med "kärleksbevis" igen... Så håller det på. Du vet precis hur det går till. Och DET BLIR ALDRIG BÄTTRE! Aldrig någonsin. Ingen kvinna i världen kan få honom att "bli bra" eller komma till ro. För det är ett stört personlighetsdrag som han har! Det är inget han valt men DU kan välja att inte få ditt liv förstört. Och du har fortfarande chansen att ta ansvar för att inga barn ska behöva gå igenom det vidriga helvete som jag fått genomlida! Om du inte orkar tänka på dig själv just nu så försök se det ur ett större perspektiv med ev. barn i åtanke... Jag har på grund av mina psykiska skador varken kunnat gå klart skola eller skaffa mig ett jobb. Haft så allvarliga sömnstörningar sedan jag var i 10-årsåldern att det i perioder kan gå 4-5 dagar utan att jag kan sova en blund. Konstant värk i muskler och leder i hela kroppen. Min kropp har sida upp och sida ner med symtom som uppstått av att ha levt med en psykopat. Ibland har min kropp helt stängt ner av sviter från det här och jag har blivit hämtad med ambulans och fått bli inlagd med dropp på sjukhus. Självklart är det olika för alla. Men jag har ändå haft tur i allt det här. Jag överlevde.

En av de andra kvinnorna efter min mamma slog han och var fysisk mot. Hon hade inte lika tur som mig och min mamma. Hon överlevde tyvärr inte min pappa... Hon dog framför ögonen på sin 7-åriga dotter.

Slag är långt ifrån något mått på misshandel! Och att vänta på ett slag är att vänta på att bli så nedbruten att du inte har någon energi kvar att kliva upp från golvet och lämna honom - om han inte skadat dig så illa att du aldrig mer kan resa dig upp (handikappad för livet eller död som min bonusmamma).

Jag berättar min historia därför att jag vill att du ska få ännu mer stöd i att se hur illa det lan bli om du inte tar dig ur! Även om det inte är så här för er NU finns det en överhängande risk att saker eskalerar. Jag har aldrig hört en enda historia där en psykopat (man eller kvinna) plötsligt har blivit fri från sina drag för gott. Jag tror inte heller att det är möjligt.

Du kan bara välja. Vill du riskera ditt liv med en man som förstör dig och riskera att ev. i förlängningen ödelägga livet för era gemensamma barn? Och kanske sluta som min bonusmamma gjorde. Eller vill du uppleva hur det känns att vara älskad precis sådan som du är? Det är extremt svårt men det går!

Det finns män som vill trösta dig, hålla om dig och pussa dig och med trygg och kärleksfull röst tala om för dig att du är perfekt och värd all kärlek i världen när du får ditt nästa herpesutslag istället för att hålla fast dig, skrämma dig och tvinga dig att säga att du är en hora.

Det finns massor av män som inte har ett dugg problem med det där förlegade och omogna "hora/Madonna"-komplexet utan som respekterar sin kvinna som vilken annan medmänniska som helst. Och DU är VÄRD just en sådan man!!!

Jag vill varken dig en mannen du skriver om något illa i världen. Han har problem som förmodligen plågar honom enormt. Men det är hans problem och BARA hans ansvar att ta hand om det. Din inblandning kommer inte att göra något gott för någon av er, tyvärr.

Min önskan är att du söker upp någon som du litar på, gärna flera personer. Får du inget stöd av kvinnojour så svälj stoltheten och be familj och vänner om stöd och hjälp! Någon att sova hos så du inte behöver vara själv och så du har någon att bolla dina tankar med om du får ett infall att vilja "försonas eller ge de honom en möjlighet att prata ut". Du behöver det och jag lovar att de är många som kommer öppna sina armar för dig om du bara ger dem chansen.

Mitt råd är att definitivt inte träffa hans psykolog. Det är hans kontakt och den personen finns där för hans behov. Mitt råd är att inte försöka "lösa" eller "reda ut" någonting för det är omöjligt att lösa en psykopats sjukdomsbild. Det enda man kan göra är att acceptera att det inte går att förändra och lämna. Hårda ord för dig men jag vill inte linda in något. Har sett flera kvinnor och vänner på nära håll genomgå liknande saker så jag talar av erfarenhet som sträcker sig utanför mina egna upplevelser.

Sjukskriv dig från jobbet om du behöver för att åka till annan ort. Tala inte om var du beger dig för den här mannen. Håll respektfull ton men var kort och trassla inte om dig i några diskussioner om någonting. Måste du tillbaka till er lägenhet för att hämta saker så ta med två personer som stöd så inget händer och så att du inte blir kvar (av "fri vilja" eller tvång).

Utöver detta önskar jag att jag kunde hålla dig i min famn i en lång kram, önska dig all lycka och vara ett stöd på vägen in i ditt nya liv. Som jag av hela mitt hjärta hoppas att du väljer! <3

Välj DITT liv, förtjusande kvinna där ute!

Från en okänd medsyster någonstans i Sverige

Och hur besvarar det här min fråga,tycker du?
Det här är ju bara en massa svammel.

Jag levde med en man som kallade mig hela ABC registret. Han sa också att han aldrig slog mig. Vilket han inte gjorde.. Han släpade mig längs golvet, han spottade på mig, knuffade mig, kastade saker på mig, hotade, kontrollerade osv... Det svåra var att han hade dagar då han var bra och snäll.. Ingen människa är genom ond.. Men 8 år gav jag honom ... Han sa han skulle ändras, jag ville så gärna tro det. Och många gånger trodde jag att bara jag stöttar mer, är snällare, slutar umgås med folk, ger mig hel hjätat så kommer han ändras. Jag gjorde allt han ändrades inte... Han sa han vill ändras.. Han försökte ibland.. Men gled alltid tillbaka. Jag är glad att jag lämnade.. Men det har gett djupa sår. Det är inte värt det! Han är inte värd det! Och jag lovar.. Han kommer aldrig ändras.

Ursäkta jag frågar hur lämnade du honom ?