Lilalove skrev 2015-02-22 22:03:57 följande:
Jag hoppar in här också. Behöver lite folk att känna igen mig i och prata lite. Om ni inte orkar läsa hela mitt gnäll hoppa gärna er till min riktiga fråga.
Jag 26 min man 27, mars blir vårt sjunde försök på lika många månader. Fick men i helgen och mår väldigt dåligt, inne i en rejäl bäbis-svacka. Känns som att det kokat ihop till en "perfekt storm" alltså när allt går fel och neråt.
Vi gifte oss i november förra året och nu går spekulationerna på högvarv, är bland de yngsta på min arbetsplats och "damerna" på mitt jobb tar sig friheterna att kommentera min brist på bula trots att jag gift mig, frågar rätt ut, pratar om det med varandra, ger mig goda råd jag inte bett om. De som inte tror vi försöker utgår istället från att vi inte försöker och försöker istället övertyga mig om att börja försöka "det tar tid", "du kanske ångrar dig om du väntar för länge".
Släkt och vänner har redan förstått att vi försöker och att det inte går bra, blickar, kommentarer, vänliga kommentarer, "nästa jul kanske vi är fler" "säg till om ni har några glada nyheter".
Vänner som blir gravida, och såklart en nära vän som blev gravid på första försöket frågar varje månad och hänvisar varje mens till att jag inte slappnar av tillräckligt, jag försöker för mycket, tänker för hårt osv.
Jag vill bara skrika, gråta och sparka. Och har världens finaste man som blir så ledsen av att se mig såhär och inte kunna göra mer än att sätta på mig på beställning och önska och noja med mig.
Min fråga
Jag är ganska överviktigt, var det hela mitt liv fram till för tre år sedan då jag gick ner 26 kg på kostomläggning och mycket motion. Nådde nästan min idealvikt. Föll tillbaka i gamla vanor och gick upp lite i taget tills jag i slutet av förra året tröståt väldigt mycket och hade tillslut tillintetgjort all viktminskning.
Har tagit tag i mig själv igen sedan några månader tillbaka och lagt om kosthållningen igen och är bättre med motionen och börjar sakta tappa igen. Jag har sådana känslomässiga bekymmer med min vikt och att jag gjorde det oförlåtliga att schabbla bort min viktnedgång .
Är livrädd att få höra att det är min vikt som gör att jag inte får mitt plus. Och dömande blickar och kommentarer av barnmorska osv.
Någon som har något hoppfullt att säga om era kontakter med BM och er vikt?
Mitt inlägg blev visst tomt, så jag gör ett nytt försök! :)
Helt sjukt vad din historia låter lik min! Förutom att vi försökt lite längre då, men annars är det mycket jag känner igen mig på :)
Jag är 27, min man 31, och även här haglar frågorna på jobbet efter att vi gifte oss om det inte är dags snart, och jo visst vill du ha barn osv. Jag blir så defensiv så jag har börjat säga att jag inte vill ha barn, att jag inte gillar barn osv. Drygt. Speciellt när en kollega på skämt kläckte ur sig "hotet" "akta dig annars ska jag hoppas att du blir gravid!" lite mållös!!
Vi började försöka i mitten av 2007. Jag var arbetslös och överviktig så vågade inte söka hjälp. Har gått upp och ner i vikt vartannat år ungefär men aldrig "tillräckligt".
Vi har testat stickor, monitor, tempa, alla möjliga huskurer som rosenrot, glandin, bisolvon, angus castus, osv.
2011 blev jag gravid, den enda månaden vi faktiskt inte försökte, men det slutade i MF v.9.
2012 lyckades jag gå ner så pass mycket i vikt att vi vågade söka hjälp. Fick ganska fort till en utredning, och bara två månader senare konstaterades det att jag är på väg in i ett för tidigt klimakterium - 24 år gammal.
Efter det rasade allt och jag lät vikten skena iväg. Vi gjorde ett ivf försök som misslyckades, bara ett ägg mognade. Väntade ett par månader och gjorde ett försök till. Kom till ägginsättning men det fäste inte. Efter det gick jag upp allt jag gått ner (36 kg) och lite till. Här sitter jag nu, en fet blobb och har inte vågat höra av mig till ivf kliniken igen, för 20 kg sedan sa de att jag skulle försöka gå ner 8 kg och sen återkomma. Jag har alltså inte återkommit.
Åkte ner i en djup depression, kände att jag skiter i allt vad barn heter, det är inte meningen helt enkelt. Och fortsatte gå upp i vikt. Nu har jag säkert BMI 35 eller nåt, har inte vågat väga mig. Men har gett mig fan på att gå ner nu detta år och hoppas bara att det inte är försent. Jag ägglossar fortfarande och jag har regelbunden mens, så än är ju inte äggen slut. Men, kvalitén är troligen kass.
Jag tror inte att vikten påverkar själva möjligheten att bli gravid faktiskt. Jag var gravid när jag var 17 och även då vägde jag rätt mycket. Kan ju säga att jag ångrar den aborten ganska rejält idag.
Min senaste graviditet 2011 vägde jag lite mindre än vad jag gör nu. Däremot nojar jag över att det kanske är svårare att behålla en graviditet när man är överviktig?
Under denna tid som vi försökt så har mina småsystrar bytt pojkvän 4-5 gånger var. Ingen av dem har idag jobb, ingen av dem har varit ihop med sin kille ett år ens, och båda två är gravida. Min bästa vän gjorde nyss en abort. Min andra vän har under denna tid träffat sin kille och hunnit få två barn med honom. Alla i min gamla skolklass har i princip fått barn.
Jag har på eget bevåg skaffat mig pergotime för att få fler ägg att mogna och kanske öka våra chanser. Och så ska jag alltså ta ett krafttag med vikten!
Första försöket med pergotime lyckades inte, så nu kommer jag att köra dubbeldos.
Och som sagt, jag lovar er alla att jag kommer bli ensam kvar i den här tråden om jag börjar bli aktiv i den ;)
