Varför tror folk att normalvikt är detsamma som undervikt?

De som mår bättre av att hacka på andra väljer "offer" som ser ut att kunna ta illa vid sig av kommentarerna. Jag som väger 110 kg till mina 170 cm får aldrig höra negativa kommentarer av okända människor (inte av folk som jag känner heller) och ser aldrig att någon tittar elakt eller äcklat på mig. Mina kilon är bra fördelade på kroppen, jag har en tydligt markerad midja och jag trivs med mig själv precis som jag är. Tror att det lyser igenom och därför är det inte heller någon som försöker trycka ner mig för att själv må bättre. De som kommenterar andras kroppar negativt  gör det för att de inte själva mår bra i sin egen kropp, både tjockisar som är elaka mot smala och smala som är elaka mot tjockisar.

Jag har själv smal normalvikt så jag förstår inte påhoppet. Jag skrev inte om just dig.

Modellerna är klart underviktiga, men så där magra som de är var i princip alla unga tjejer på 60-70-talet när de var mellan 15-18 år få var kraftigare när jag växte upp.

Bara 2 av de som visar att kvinnor kommer i alla storlekar och former verkar ha en normal kroppsvikt dessutom varför gör man en jämförelse mellan unga modeller och kvinnor som är dubbelt så gamla eller ännu äldre och som dessutom fött en massa barn?

Det är de inte alls. Att 50 % av Sveriges befolkning har övervikt eller fetma betyder inte att de som har normalvikt har undervikt... Den siffran, 3 %, ligger på stadig sen många år tillbaka.

Att man har fött barn betyder inte att man behöver bli tjock.

Nej, man behöver inte bli tjock för att man fött barn. Jag är 39 år, har fött tre barn de senaste 7 åren och har ett BMI på 18,1. Det räknas som undervikt även om det är nära normalvikt. Jag är gammal behandlad anorektiker så jag har som sagt inte helt usel koll på det hela. Modellerna är klart underviktiga. Jag skulle med mitt BMI se rultig ut bredvid dem.

Modellerna ser ut som normala 13-15-åringar ser ut i kroppen när de växer som mest på längden och då finns det inte något skäl att jämföra dem med fullvuxna kvinnors kroppar.
Jag och alla mina vänner hade så smala kroppar när vi var tonåringar under 70-talet, vet att jag vägde kring 51 kg till mina 172 cm och tyckte att jag blev tjock när jag gick upp till 54 kg vid 16 år, nu vid 50+ väger jag ett par kilo mer.

Att dra in hälsa i det hela känns väldigt onödigt. Man kan inte veta om någon med BMI 18 eller 28 har dålig hälsa eller inte enbart genom att titta på deras kroppar. Skulle det vara okej att gnälla på någon med BMI 35 för att den belastar sjukvården "frivilligt" så är det ju lika okej att gnälla på någon med BMI 14 för att den gör detsamma. Så släpp den tråden.

Eftersom vi som inte vräker ur oss kommentarer om andras kroppar inte kan ge er smala, normalviktiga någon bra förklaring till varför andra gör det så återstår ju bara att ni frågar personerna nästa gång. Det låter som att ni får kommentarer dagligen, så det borde gå snabbt för er att ställa dem mot väggen.

Jag håller med TS. Jag har BMI mellan 19 och 19,5 och har i alla år fått höra hur smal jag är, att jag borde gå upp lite o.s.v. En vanlig kommentar från arbetskamrater efter semester brukar vara. " guud, vad smal du blivit. Du måste ha gått ned va?" Vilket jag aldrig gjort.

När jag kommenterade i en annan tråd om detta så fick jag höra av någon viktigpetter att jag visst var underviktig för hennes läkare tyckte att normalvikt borde börja på 20.

Jag tycker också att när man ser filmer gjorda på 70- tal och tidigt 80- tal så ser man att folk är smalare.

Jag köper alltid XS,men det är ibland ändå lite stort. Däremot är franska kläder strl 34 lagom. Och HM:s XS brukar också passa för det mesta.

Jag känner inte igen TS bild av samhället/media alls.

De flesta modeller och skådespelare idag är underviktiga eller väldigt smala även om de passerar gränsen för normalviktiga. 

Motbilderna görs av amatörer och har dykt upp genom möjligheten i sociala medier (och möjligtvis något företag som dove) men företagen som ska sälja kläder/skönhetsprodukter till vuxna kvinnor framställer alltid idealet som väldigt smalt. Det är ju inget fel att vara smal men det är i stort sett enbart de supersmala som är skönhetsidealet. Dessutom är detta skönhetsideal så viktigt att kvinnor sällan syns i offentligheten baserat på andra meriter än utseende (de som är kraftigare, äldre etc fast väldigt duktiga på det de gör, kanske med undantag av opera då...). 

Jag är också normalviktig och hälsosam men kraftigare (BMI 23-24). Jag kan lova att inga modeller eller huvudroller i film/tv ser ut som jag och jag har svårt att få på mig kläderna på de flesta kedjor utom typ kappahl och lindex.

Sedan är det självklart fel att kommentera någons kropp oavsett hur den ser ut.

Men jag önskar verkligen att idealet skulle vara betydligt vidare och att fler olika kvinnokroppar (stora, små, mörka, ljusa, med olika funktionshinder etc) fick synas i offentligheten och sågs som viktiga utifrån sin funktion för människan inuti.

Alltså... 

Många av er verkar inte riktigt ha förstått att ett IDEAL är just ett ideal. Det idealiska och "ouppnåeliga". 

Att söka ett bredare ideal är direkt motsägelsefullt.

Jag håller med TS i allt väsentligt. Jag har själv fått höra det mesta eller det värsta i stort sett hela mitt liv, trots att jag bara under en relativt kort tid pga sjukdom var direkt underviktig. 

Att kalla modeller för benrangel / äckligt smala / sjukt magra etc är snarare kutym än undantag och praktiseras till och med av gammalmedia. När något "alternativt" gäng med överviktiga drog ihop en egen modevisning för några år sedan var det beklämmande att läsa medias bevakning.

Riktigt arg blir jag när diverse stolpskott hävdar saker som "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar springer efter ben" etc. 

Övervikt kostar samhället vansinniga resurser varje år och är att likna vid en folkhälsokatastrof. I det perspektivet bli anorexia inget annat än en personlig tragedi.