Relation med psykolog

Jag tycker att du har gjort fel, men det är inget konstigt att du har gjort fel, utan hela det formella ansvaret låg på psykologen. Han visste ju att du var gift, och även om du varit singel så hade det där varit oetiskt och oprofessionellt. Att sluta ta emot patienten precis innan man inleder den privata relationer, är på inga vägar tillräckligt. Han skulle till och med kunna bli prickad för det där. 

DU ska dock inte ha dåligt samvete, för det där händer många kvinnor i deras relation till en psykolog, läkare, präst eller man med liknande människovårdande och samtidigt statusfyllt yrke. Det är helt naturligt... det är urgamla mekanismer i hjärnan som går igång. MEN det är mannen som ska vara professionell och sätta gränsen, som sagt. Detta är även något som de lär sig under sin utbildning.

I mina ögon är det psykologen som begått det absolut största felet här. Hade hans chef vetat om detta så hade det antagligen fått följder. Jag arbetar själv med personer som på olika sätt mår dåligt och skulle aldrig någonsin låta det gå över gränsen på detta sättet.

Jag har full förståelse för den sorg du känner nu men du gör helt rätt i att avbryta den kontakten, den hjälpte dig inte på djupet och har antagligen bara förlängt sorgebearbetningen efter din far. Det är inte rättvist mot dig.

Tack för stöd!

Han erkänner själv att han har gjort fel, men jag vill antagligen att han ger mig upprättelse på något sätt. Svårt att veta hur jag ska gå vidare. Har inte velat träffa honom. Han vill inte ta det på telefon.

Hej, 
Jag har gått hos en psykolog i flera år, som jag har fått stort förtroende för. Han är en man några år äldre än mig. 

Han har hjälpt mig otroligt mycket med stress, relationsproblem, självkänsla etc. Sedan min far dog i början av 2014, har han kommit att betyda jättemycket för mig. Nu kände jag dock att jag inte kunde fortsätta hos honom i terapi längre, jag gick ju bara dit för att träffa honom till slut. Han visste hur mycket han betyder för mig, och han menar att jag betyder mycket för honom också. Vi bestämde oss alltså slutligen för att avsluta vår professionella relation och försöka lära känna varandra i en privat relation. Jag kände mig inte bekväm med att berätta detta för min man inledningsvis. Jag insåg väl att min relation med min man inte har varit tillräcklig, varför skulle jag annars ha ett sånt stort behov av någon annan.

Hursomhelst, väl vi skulle träffas fick jag panik och berättade allt för min man, grät som bara den. Sorgen bestod bl.a. i att jag kände att jag hade gett upp min psykolog. Min man blev väldigt upprörd, trodde först att jag hade varit otrogen, sedan gick han igenom alla mina mejl, och ville även åka och klå upp min psykolog. Han lugnade sig när han förstod att inget hade hänt, men nu förbjuder han mig att ha något med psykologen att göra. Han verkar misstänka varje steg jag tar utanför hemmet, jag känner mig bevakad, som ett djur i en bur. För övrigt kan jag säga att jag har varit ihop med min man i över 20 år, och vi har aldrig varit i närheten av att vara otrogna mot varandra.

Vad tycker ni om situationen? Gjorde jag helt fel, eller borde jag ha rätt att träffa den här mannen som har kommit att betyda så mycket för mig? Framförallt känner jag ju att jag borde tala ut med honom om vad som hände, varför jag fick panik etc. Det känns konstigt att inte få ett avslut. Har min man rätt att straffa mig så här, inget har ju hänt.