Relation med psykolog

Ja, jag tycker att du hanterade situationen fel. Du borde ha berättat redan från början för din man att den terapeutiska relationen/situationen var över men att du önskade behålla din tidigare terapeut som vän (om det är så du känner för honom). Nu ställdes din man inför faktum och blev tvungen att förhålla sig till en sorts "bekännelse" under vilken du dessutom var upprörd vilket väl förmodligen fick din man att i sin tur överreagera. 

Jag tycker att du ska beställa en tid hos psykologen och gå igenom det som skedde i en extra session. 

Det är inte ovanligt att patienter får känslor för sin psykolog.

Du gjorde helt rätt i att sluta ha honom som psykolog. Han däremot gör fel som vill börja dejta en patient.

Klart som tusan att din man blev arg och svartsjuk men han får allt ta och besinna sig.

Du har rätt att röra dig utanför hemmet utan att vara övervakad.

Däremot tror jag inte att det är en bra idé att träffa den psykologen igen. Skicka ett mejl och tala om varför du inte kan träffa honom och låt din man läsa det så han ser att du inte tänker vara otrogen.

Föreslå parterapi för din man för ni kan behöva hjälp att ta er igenom detta.

Ni behöver lugna ner er rejält båda två innan ni säger eller gör något ni kommer att ångra.

Jag har hela tiden varit helt ärlig med hur mycket psykologen betyder för mig, hur rädd jag har varit för att förlora honom och att jag inte tror att jag skulle klara mig utan honom. Det här sista undanhöll jag, och jag förstår att det är fel, men har min man rätt att behandla mig som jag beskrev?

Min man i princip förbjuder mig att träffa psykologen för att diskutera vad som hände. Jag vet inte om det känns helt rätt?

Jag har fått visa all korrespondens för min man. Han har sett att jag har sagt till honom att vi inte kan ses. Jag känner dock att det känns tungt att inte få ett avslut ordentligt. Vad var det som hände liksom, varför blev jag så panikslagen och galen?

Tror ni det är helt omöjligt att ha kvar sin psykolog som en vän?

Det är fel av din psykolog att vilja träffa dig efter avslutad terapi. Det är oprofessionellt. Om du inte klarar dig utan honom, så är du för beroende. Du kan inte ha en annan människa som krycka.

Kanske behöver du fortsätta gå i terapi men hos en annan psykolog. 

Jag förstår att din sambo tycker att hela situationen är fel. Han kanske har överreagerat och kunde ha hanterat det hela på ett annat sätt, men det kan ju vara svårt att agera rationellt när man blir väldigt upprörd. Kanske är han mer upprörd över att psykologen utnyttjar din skörhet än över att du ville ha honom som vän. Kanske försöker han bara skydda dig.

Jag skulle inte rekommendera det och din psykolog borde veta bättre. Det är liksom bland det första de får lära sig på utbildningen. Han har faktiskt brustit rejält i sin yrkesroll.

Tror du kan ha rätt där fundersam2. Jag får dåliga vibbar av denna "psykolog"

Jag känner att det var ohälsosamt att bli så beroende, tror att det har något med min fars bortgång att göra. Kanske försökte jag ersätta min far med min psykolog.

Min man sa att han inte tyckte det var mitt fel, utan ville skydda mig. Han har samtidigt som han har varit bevakande också varit stöttande, och jag har medgett till att träffa en annan psykolog (en kvinnlig).

Dock känner jag att det är fel att han är den som ska bestämma hur jag ska agera. Har jag inga rättigheter bara för att vi är gifta?

Jag blev först jätteupprörd på min psykolog, kände att han gjorde fel, fick värsta utbrottet på honom, trots att vi inte hunnit inleda vår relation ännu. Nu känner jag mig skamsen över det, han är bara människa, och det var jag som tog initiativet till att vi skulle bli privata vänner. Känner en sådan stor sorg över att förlora honom i mitt liv. Att gå tillbaka till honom i terapi är inget alternativ. 

Vem föreslog privat relation?

Det var jag, och han var noga med att förklara att vi aldrig skulle kunna gå tillbaka till en professionell relation om vi tog det steget.