mammalovis skrev 2015-09-22 00:17:32 följande:
Det är väl bara humöret som brukar påverkas. Man pratar ju om baby blues som kommer ganska nära efter förlossningen. Smart att både du och din partner läser på om detta och att sambon kan hålla koll på tecken på förlossningsdepression som några få drabbas av, oavsett om man löper mindre eller större risk för det. Likaså kan ju även pappan drabbas.
Med första barnet minns jag inte, mer än att hela första året var tufft p g a täta amningar och mycket sömnbrist och ingen avlastning då pappan var psykiskt instabil och inte orkade avlasta mer än någon enstaka timme dagtid. Där hade jag visserligen i början att jag var ute och gick på byn med barnvagnen vid midnatt flera nätter för att sambon skulle få sova och inte tappa humöret av bebisens skrikande samtidigt som bebisen skulle somna, så då rann tårarna som en konsekvens av trötthet, uppgivenhet och foglossning som kom först efter förlossningen. Då vet jag att jag någon gång önskade att jag bara kunde lämnat bort henne så jag fick sova ikapp, men samtidigt växte väl moderskärleken fram i den vevan. Jag ville ju egentligen inte överge mitt barn.
Med andra barnet fick jag mjölkstas på söndagen (födde torsdag morgon) när mamma skulle åka hem efter att ha hjälpt oss över helgen så då var jag rätt gråtmild i samband med att jag hade ont och feber, så jag fick gå på värktabletter några dygn och försöka amma mig ur problemen. Så det är svårt att säga vad som orsakar vad, men visst kan man vara extra känslig i den nya situationen.
Åååh vad jag (tyvärr) känner igen mig i din beskrivning av tiden med första barnet. Inte just nån depression men blev typ galen av den extrema sömnbristen och minimal avlastning från workoholic+pågränsentillutbränd-sambo. Bebisen sov aldrig - om han inte var PÅ mig och/eller vid bröstet. Oavsett tid på dygnet. Och det med foglossningen är också skumt, det fick jag med besvär av först efteråt. Ont i varenda led i kroppen, kunde knappt sätta mig eller resa mig från toaletten i ett halvår utan att knäna typ dog av belastningen...
Just hela den biten, och att inte få sova, gjorde ju tyvärr att jag ifrågasatte alla som tjatade om bebismys osv. Undrade vad jag gjorde för fel, varför hade jag aldrig hört berättas om hur jobbigt det är med bebis?
Har i efterhand googlat och insett att storebror är en "överlevnadsbebis". Men det är svårt för ingen som inte varit i samma situation förstår ju vad det innebär och tror att man överdriver, klagar, är allmänt lat eller helt enkelt drabbats av förlossningsdepression.
Sen blev jag allmänt omtumlad av den snabba förlossningen osv med... Försöker förbereda mig mentalt så mkt det går, nu VET man ju iaf lite mer hur det faktiskt kan bli... Men sånt här är ju även känsligt att försöka "informera" andra om för då blir man som nån glädjedödare och framstår som en bitter förståsigpåare liksom. Förstagångsföräldrar vill/kan ju inte ta in såna här saker, ej heller jag när jag var "ny" i det. Och det SKA man ju inte behöva fundera på heller, man har ju ofta andra typer av orostankar som nybliven förstagångsförälder även om allt flyter på bra!
Men kan ju vara bra att få höra lite från båda sidor!