Uppfostrar man inte barn längre?

Få saker är så farligt som lydiga vuxna. Att fostra barn till blind lydnad skulle därför något av det vidrigaste jag kan tänka mig.

Oj, konstig mening.

Att fostra barn till blind lydnad är därför något av det vidrigaste jag kan tänka mig.

Folk är dåliga på att lära sina barn att säga "tack" och "varsågod". Det är ju för fan livsviktigt. Jag tackar mycket hellre en gång för mycket än en gång för lite.

Håller med! Vi uppfostrar våra barn enligt det sätt vi blev uppfostrade och känner att vi går emot många normer i samhället. Men så märker jag också stor skillnad i beteendet på våra barn och deras kompisar, vilket gör att jag vet att vi gör rätt!

Mm, fast nu behöver man inte likställa fostran med blind lydnad.

Håller med dig Ts! Jag är uppvuxen med regler och många av de rregler används här med.

Fasta sovtider.

Äter barnen inte upp maten (vid18) blir dom utan mat (nattning vid 20) och får vänta tills frukost dagen efter.

Tvättar händerna efter toabesök.

Håller handen när man går över vägen. Blir buren om barnet vägrar.

Säger tack och tack för maten.

Tar man ifrån någon en leksak så ska barnet lämna tillbaka leksaken till den som hade den först.

Säger förlåt.

Åker in på rummet efter tre tillsägelser.

Äter man inte upp maten blir det inget godis (helger)

M.m.

Vad är fel i att skuldbelägga? Hur får man barn att förstå när de gör fel utan att de känner skuld? Är inte skuldkänsla en rätt naturlig konsekvens av att göra fel?

Nä jag känner inte igen nåt i TS från min omgivning. Däremot så förstår jag att det är väldigt stor skillnad i syn på uppfostran mellan olika grupper i samhället eller hur man ska uttrycka det. Därför kan det mycket väl vara så att allas upplevelser ( i tråden) stämmer...

Sen är det fortfarande så att olika barn behöver olika mycket styrning från föräldrarna, och olika slags vägledning. Min son t ex har alltid fått "bestämma " själv över sina sovtider. Dvs han har fått lägga sig när han är trött. Och det funkar fortfarande efter 12 år. Medan andra barn kanske behöver fasta sovtider...

Så... se varje barn som individer med individuella behov och förutsättningar... Tycker jag.

Och döm inte andra föräldrar så snabbt. De allra flesta gör så gott de kan utifrån kunskap och förmåga. Jag tycker att många gör knasiga och ibland helt fel saker mot sina barn, men försöker vara ödmjuk...

Skuldkänsla är naturligt ja. Att skuldbelägga är däremot inte något jag varken vill göra eller få gjort mot mig. Därför behandlar jag inte heller mina barn så.

Ett alternativ till att skuldbelägga är att visa/berätta hur man gör rätt. Men om du verkligen tycker att skuldbeläggande är enda sättet att visa barn att de gjort fel så tror jag tyvärr inte vi kommer få ut så mycket av att diskutera. Det går så totalt emot allt jag står för när det gäller barnuppfostran.

Fast om sonen slår lillasyster och jag säger åt sonen att inte göra det så blir det automatiskt en skuldbeläggning i och med att jag tydligt uttryckt att han gjort fel.
Det finns heller inget rätt att visa när det är saker man bara inte ska göra.

Är det inte bra att försöka få barn att förstå känslor hos andra när de bemöts av olika beteenden?

Är det inte så att det är just känslan av skuld som får människor att avstå från illa handlingar, i den mån de gör det?
Varför ska man mörka med att det gör ont att bli slagen och att lillasyster blir ledsen då?

Jag har upplevt barn som fått en fostran där skuldbeläggning undvikits och där har resultatet blivit att allt som händer är någon annans fel, t.o.m. döda ting kan få skulden. Barnet välter ett glas: "-fast det var inte mitt fel, det var glaset".
Du får närmare redogöra för det positiva i detta.