Jag har aldrig umgåtts så mycket med andra föräldrar när mina barn var små.
Så jag kan då inte utgå från annat än min egen familj och mina barn.
Det där med vägra äta olika saker känner jag över huvud taget inte igen i min familj. Mina barn har alltid ätit allt som ställts fram. Många smaker har haft en kortare eller längre inkörsperiod. Så var det till exempel med tortilla och tacos med alla tillbehör. Det tog säkert fem-sex gånger innan de började uppskatta den maten. Senare började de älska den - om man nu kan älska mat.
Själv har jag alltid ätit allt. Varit nyfiken. Provat och velat veta mer och velat ha recept. Naturligtvis smittar detta förhållningssätt till mat av sig på ens barn. De gör som deras förälder gör.
När jag var liten hade vi varken bilbälte eller cykelhjälm. Det var liksom inte uppfunnet än.
När mina barn blev stora nog att cykla, fanns hjälmlagen redan och en av mina klasskompisars bror är hjärnkirurg som hörs i radio och ses på tv ibland. Hans berättelser - och andras - har självklart fått både mig och andra att begripa varför hjälm är livsviktigt.
Så när barnen skulle börja cykla började även jag med hjälm. Nu cyklar jag ju knappt något alls sedan barnen föddes. Men jag var ju deras förebild, så det var bara att visa hur man gör.
Det där med läggtiden kan jag till vis del känna igen, men det beror på att mina barn är två olika individer, med sina respektive svårigheter och läggning. Medicinska hinder har gjort att det ena barnet har svårt att somna, lägga sig i bra tid och inte vända på dygnet. Senare har studieval och intressen/yrke gjort det barnet till en utpräglad nattuggla.
Det andra barnet har lagt sig när tröttheten kommit smygande. Och det har alltid varit i bra tid.
Så olika kan barn vara. Trots att jag som förälder alltid har funnits där som ledare och hjälpare.
Något mina barn har lärt sig betydligt mycket bättre än jag gjorde när jag var barn och ung, är att inte ta vuxnas ord som lag, utan protestera när en vuxen trycker ner, missbrukar sin auktoritet och kränker en yngre individ.
När jag var barn lydde vi fyra syskon alltid våra föräldrar och andra vuxna, även om deras agerande var fel. Vi ifrågasatte inte ens oförrätter, vilket dagens barn är betydligt duktigare på att göra. Åtminstone många av dem.
För mig personligen är det viktigaste att mina barn klarar sig själva så fort de är mogna för det. Mitt äldsta barn reste själv ut i Europa vid 17 års ålder. Korta resor visserligen, men inte alla släpper iväg sina barn helt ensamma till okända städer och nya miljöer.
Nu klarar de ju problemlösning och socialt samspel sedan många år tillbaks, så jag vet att de är kapabla att ta ansvar för varandra och sig själva. Nu är de nyss fyllda 21 och 19. Som förälder anser jag att de är mitt ansvar tills jag dör, vilket nog inte alla håller med om.
Jag är verkligen ingen curlingförälder eller hönsmamma, men mitt agerande gentemot mina barn hjälper ju dem att växa och mogna. Att då kunna ta egna beslut när man är redo för det och kunna hålla fast vid dem utan att bli förvirrad, är något man måste börja lära sig när man är relativt liten. Man måste lära sig se sambanden mellan orsak och verkan baserat på ens egna val och beslut.
Lär man sig det, begriper man att det inte funkar att vara uppe halva natten för att sedan kunna orka med en hel skoldag.
Och hoppar man över maten för att man inte vill äta, kommer man att bli trött, gnällig och hungrig. Det är bra att lära sig konsekvensanalys redan när man förstår och kan se samband.
Jag har alltid haft en ärlig och öppen dialog med mina barn och det har jag igen nu. Det går att diskutera deras val, deras önskningar och deras eget ansvar, utan att jag egentligen ens har tagit upp det. De förstår och har krav på sig själva. Det är ju både bra och mindre bra när deras krav på sig själva är alldeles för högt ställda.
Jag tycker nog inte att mina barn är så väldigt annorlunda än sina kompisar. De är självständiga, välartade och kreativa. Och de sköter sig. Studerar och trivs väldigt bra på sina utbildningar båda två. Kommer till mamma när de behöver stöd och tröst när livet kärvar eller krisar. Jag är fortfarande deras ledsagare och förebild. Mina egna livserfarenheter är sådant som de numera kan ta del av för att de förstår så mycket mer än när de var små.
Att vara konsekvent i sitt ledsagande som förälder ger trygghet för barnet. För det behöver man ju inte förbjuda och agera diktator. Oftast räcker det med att föregå med gott exempel och att ha en kommunikation om varför man gör si och inte så. Barn är ju kloka, inte dumma.
